I väntan på…

Ett akut sjukt barnbarn fick mig att byta Södra Möckleby mot Valencia en tid.

I Södra Möckleby är vi inte ens tusen. I Valencia bor 1,6 miljoner. I Södra Möckleby sover man på natten. I Valencia möter du under en kort promenad hundratals människor under dygnets alla timmar. I Södra Möckleby är det tyst klockan 22. I Valencia har alla teven på till långt in på natten – med hög ljudnivå. Genom tunna väggar hör alla allt. Det populäraste tevepaketet omfattar 35 reklamfinansierade kanaler med idel sliskiga såpor. Det är unga män med magrutor och bystiga brudar på 20-centimetersklackar som omväxlande gråter och skrattar och beundrar och bedrar varandra i blå- och rosaskimrande reklamljussättningar – om och om igen. Ge folket bröd och skådespel… I väntan på vad?

Att vaka är det hårdaste arbetet. Att sitta stilla nattimme efter nattimme och stirra in i ett barnansikte söver. Men pipen och larmen och alla blinkande manicker håller mig vaken, liksom den stora frågan: Varför?
Varför? Varför just vi?
Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden?
Jag har inga svar.
Jag är hedning.

Det blev en dag och några kvällar ledigt i Valencia. Jag vandrade planlöst, gick avsiktligt vilse. Det kändes bra. Jag gick ännu mera vilse. Allt var nytt, nyare, nyast. Södra Möckleby var långt borta. Jag hamnade på krog där intetsägande köttskiva och ett glas rödvin kostade 25 euro bland trista människor, bland annat ett svenskt par, de enda svenskar jag träffade här nere på mitten av spanska ostkusten. Vid bordet bredvid satt gamla överklassdamer i grupper och snattrade i kläder för förmögenheter. Tjänade deras män storkovan under Francotiden, på maktutövning, på dödande? Jag minns att det bakom vår hyrda villa i Sitges 1953 låg en garotteringsplats som användes nattetid. I dag har Spanien ingen fungerande regering. Har vi det i Sverige? Jag vet inte. Jag är hedning.

Den svenske mannen sa plötsligt till kvinnan:
– Vi pratar inte bingo nu. Vi pratar aktiemarknad!
Kvinnan satt tyst.
Jag såg hennes tårfyllda ögon.
Jag gick.
Jag är hedning.

Småningom hittade jag stället! Det blev mitt. Det blev mitt nattliga stamlokus. Här satt pratglada halvalkisar, tysta tiggare, unikt fattigfolk med stil och värdighet och uppspacklade, parfymindränkta horor med röster som kunde krossa glas. Men här satt också så kallat ”vanligt folk”. Vi var en miniatyr av världen. Ibland tittade polisen in. De hade batonger som kunde sänka en oxe. Och pistoler. I Valencia är polisen närvarande; brottsligheten lär vara låg. På min lättagardetkrog åt jag den godaste maten. Perfekt varmrätt för 3,5 euro, serverad av alldeles för smal och uttröttad men vagt leende fru från Fjärran Östern. Hennes man var gravallvarlig, överviktig, rörde aldrig en min. Han hade sett allt. Rödvinet här var godast i hela stan. En euro per glas vino de la casa. Och man snålade inte som på snobbkrogarna, här hällde man glasen fulla, och här åt och drack jag gott och såg teve om fotboll eller fiske. På stans värsta lågstatuskrog slapp vi dyngsåporna. Jag kände mig hemma. Det har jag aldrig gjort i de fina salongerna, eftersom jag är hedning.

Taxichaffen sa att bygget är det tredje största i hela världen, det nybyggda sjukhuset i Valencia. Ett sjukhus i Valencia är som ett sjukhus i Sverige. Allt är väntan. Man väntar på läkaren. Man väntar på frukost. Man väntar på lunch. Man väntar på provsvar. Man väntar på diagnos. Man väntar på besked. Man väntar på något. Timmarna är sega som kåda; klockorna står stilla. Man känner sig inbäddad i kautchuck. I ändlösa korridorer ser jag nya små namnskyltar på dörrarna: Martin, Regina, Dolores, Jimmy, Manuel. En liten Eva har legat här flera veckor. Några har fått åka hem redan efter några dagar. Några kommer aldrig hem igen. Namnskyltarna ersättas då och då av andra och ibland hör jag på skriken att ett nytt barn är inlagt. Vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och välgång på färden?

För att ta mig till de mondänare stadsdelarna måste jag gå genom red-light district. Det är inget märkvärdigt med det. Fnasken och torskarna gör ingen förnär. Ett barn kan gå säkert här mitt i natten. Visst är många fulla eller drogade men allt är lugnt. Med ojämna mellanrum kommer de på besök – poliserna! Två bilar glider plötsligt in från olika håll på de smala gatorna. Fyra poliser hoppar ur, gör ingenting, visar bara att de finns. Tar en cigg, småpratar några minuter med dinglande batonger och pistoler stora som kanoner. Ingen bryr sig. Polisen bara är. Här är vi! Det räcker. Brottsligheten i stan är låg. Jag minns när jag intervjuade nyutnämnde justitieminister Thomas Bodström. Han gjorde ett tillkämpat grabbigt intryck:
– Nu ska polisen bli synlig! sa ministern.
Jag var skeptisk. Jag var mycket skeptisk.
Men charmtrollet stod på sig:
– Jag ska se till att polisen ska synas på gator och torg!
Det blev som jag trodde. Charmtrollet, justitieministern och fotbollsspelaren var en bluff. Polisen blev osynlig – på Öland, i Jämtland, i hela landskap, i hela Sverige.

Jag gick i två kyrkor och en saluhall. Kyrkorna gjorde mig illamående. Jag var trött och slut och i kyrkorna blev jag sämre. Glitter, bjäfs, ljus, guld, kors, dunkel, ångest, död – ett religionens Ullared, en illa vald mix av hot och tröst. Min vilja till tydligt motstånd mot alla religioner växte. Hur kan i övrigt förnuftiga människor tro på dessa maktens och överhetens sagor år 2016? ”Men religionen skadar ju ingen”, brukar många bemöta min kritik.
Va!? Trettioåriga kriget, Syrien, Sudan och alla övriga tusentals religionskrig som dödat miljoner människor. Och man missionerar, försöker övertyga – bara denna tro är den rätta! Jag ser inga svar. Men det gör mindre. Jag är hedning.

Under nattens taxifärd mot sjukhuset frågar jag mig hur alla tusentals religioner kan ha den enda rätta guden? Jag förstår att man kunde tro på det mesta under medeltiden då man inte visste vad en regnbåge var, inte förstod att jorden var rund eller att universum var oändligt – men hela tiden utvidgas! Men vissa tror ännu i dag på vettar och troll. Det lär till och med finnas de som tror på tomten – och på stenar och valor och tecken i skyn. Men jag kan inte. Jag vill inte. Jag tänker själv. Jag är hedning.

På knackig spanska frågar jag chauffören om han är religiös.
– ¿Es usted religioso?
– No, säger han och skrattar gott.
Jag mår genast lite bättre.

Ett äldre par står och gråter stilla i den stora vit-svarta akutmottagningen. Kvinnan är blek som gammal stearin. Mannen ser nästan genomskinlig ut, som vatten. De har vakat länge och till slut tvingats se någon besegras av tidens tand, livets outgrundlighet, mänsklighetens otillräcklighet och det obegripliga slutet. I bakgrunden rullas diskret en lakanövertäckt bår bort mot en väntande bil. Man är ännu inte lika noga med den personliga diskretionen i Valencia som i Södra Möckleby.
Jag ser in i kvinnans gråtande ögon.
Jag går.

Efter den längsta natten i mitt liv måste jag göra mig av med fickornas tyngande mynt. Jag går länge i saluhallen, plåtar med min lilla fickkamera. Ljuset är fotografiskt svårt. Dagsljus, lysrör men också nåt slags speciallampor här och var med diffus färg. Det eggar mig. Jag är inte äldre än att jag fortfarande fascineras av svåra ljus, ju svårare desto bättre, ljus som på ett eller flera sätt ska besegras och bli till en bra bild. Bild, menar jag, är mera ljus än motiv. Men så tänker nästan ingen av dem jag ser fotografera med sina telefoner. Dom bara tittar och klickar. Bilden blir som den blir – oftast skräp. Vid ett stånd tar jag en bild av en låda nötter. En medelålders man sticker plötsligt upp sitt rufsiga huvud bakom disken och ropar högt:
– No foto!
Jag tar en bild till.
Mannen blir tokig, viftar med armarna, skriker som om elden var lös:
– No foto!
Jag möter hans blick, säger mycket lugnt:
– Idiota.
Han gör korstecknet.
Jag gör ingenting.
Jag går vidare.
Jag är hedning.

Inne i den stora kyrkan är det lugnare. Några stryker långsamt utmed väggarna – till synes utan mål. Andra sitter i bänkarna med slutna ögon och huvudet lätt framåtböjt. Några mumlar ohörbara böner. Andra rör bara på läpparna. Altaret drar blickarna till sig genom sitt upplysta guld i den i övrigt mörka byggnaden. Det luktar likadant i en spansk kyrka i dag som för sextio år sen. Lukter lär vara de sinnesintryck man minns bäst – och längst. Jag sätter mig på en bänk och studerar folket. Mest kvinnor. Några få ungdomar. Det är en raketresa långt upp till taket med sina kors och keruber och figurer och tecken och utsmyckningar.
Jag går. Jag kan inte stanna här. Jag kan inte be. Jag kan inte tro.

Många är fattiga. Sätten att tigga är utstuderade. De flesta ”gör något” av sitt tiggande. Man har en skriven historia, man pekar på suddiga foton av barn och barnbarn och barnbarnsbarn, på kartor, på texter om sjukdomar.
Jag ger pengar till alla. Jag skäms. Här har ni!
Jag är hedning.
Är jag också anarkist?
Sannolikt.

En bräcklig kvinna ser ut att vara hundra år. Hon har en maskinskriven, inplastad text hängande i ett snöre runt halsen. Jag läser men förstår inte ett ord. Jag droppar några 50-centare i hennes tillstukade pappersmugg. En yngre man sitter och gnolar för sig själv med mössan på backen. En euro. Flera andra tiggare får slantar, ty i morgon lyfter kärran mot Sverige. Oddsen är olika. Rättvisa en chimär. Jag måste göra av med pengar. De måste få ihop pengar.

Han är blind. Han är 70. Han står i skuggan av kyrkan stödd på en krycka. Han är dammig, smutsig, mager. Han tittar rakt ut i intet. En välklädd präst går förbi med snabba steg. Den vita kragen lyser mot hans purpurfärgade väst. Han har elegant svart kostym och nya 200-euro-skor. Han ler i hast. Jag ler tillbaka och tänker att de fromma genomför sina ritualer och spelar sina roller precis som jag. De fromma är lika dualistiska, sitter lika ohjälpligt fast på materialismens kletiga flugpapper som vi hedningar.

Jag ger tiggaren en handfull cent och nån euro. Han rycker till av förvåning, böjer ned huvudet mot muggen, inser sitt misstag och ”tittar upp” igen – mot fjärran.

Han tackar.
Jag kan inte svara.
Jag skäms. Skäms jag även för honom? Jag vet inte.
Jag är hedning.

Det blir en sista måltid på mitt sunkiga stamlokus. Värdinnan är blygrå av trötthet men antyder ett leende åt min beställning på hemmagjord spanska. Rödvinet smakar superbt. Maten också. Hon får resten av mina småmynt. Hon ler. Hon tackar. Alla tackar för pengar.

Jag går hemåt i den svarta natten. Klockan passerar midnatt. Trafiken är tät, gatulivet livligt. En kvinna skrattar högt och några män sjunger. En taxi på Carrer de les Garrigues signalerar och chauffören släcker ledigskylten. En ny dag har precis börjat.
I Valencia.
Och i Södra Möckleby.

* * *

Nedan kan du som är intresserad se några av de foton jag hann ta under mina dagar i Valencia. I många av bildtexterna försöker jag förklara vad jag vill uppnå med bilden – med risk för att framstå som pretentiös. Bilderna är helt vardagliga, men alla bilder föregås av en tanke, medveten eller omedveten. Det är intressant. Vad ville jag med bilden? Vad gjorde att jag just då tryckte ned avtryckaren? Det kan vara nyttigt att i efterhand försöka analysera sig själv, söka förstå vad man ville med sin bild.

Lugn gata i Valencia. Som alltid försöker jag skapa nåt slags djup i bilden. Diagonalerna är viktigast. Tror också att jag fick mer tryck i bilden genom att inte ta med delar av himlen.

Bussen ger blicken skjuts in i bilden… Djup och rörelse är viktigt för mig. Och intryck av rörelse kan faktiskt skapas även i en stillbild.

Balkongprydnaderna leder in i bilden genom sin vertikal. Även ”himmelspetsen” slår in i bilden och skapar dynamik. Om även andra kan se bilden på det viset vet jag inte… 😉

”Den för mig så förfärliga religionen” gör sig ofta påmind i Valencia. Koloriten är intressant: Nästan noll. Det som förvånade vid behandling av denna bild var de hårda kontrasterna. Med mycket jobb fick jag ned dem till ”lagom”. Men så är det i Medelhavsområdet, ljuset är mycket starkare än man tror – även vid mulen väderlek.

I Södra Möckleby är det svårt att fotografera människor. De är så få. Och många säger ”automatiskt nej” till att fastna på bild. Fråga mig inte varför. Detta foto har sin egen lilla historia. Kvinnan till höger stod först länge vänd mot mig. Hon såg då ytterst allvarlig ut, som om hon när som helst skulle falla i gråt. Jag hade inte hjärta att då höja kameran och ta en bild. Efter en stund vände hon ryggen mot mig och såg plötsligt gladare ut. Jag tog ett snapshot och gick därifrån. Jag glömde bilden. I dag gillar jag den. Den har nåt slags inbyggd mystik. Vem är kvinnan med kassarna? Vad väntar hon på? Och vem är kvinnan till vänster som är helt uppslukad av något i sin smartphone? 

Ett av den katolska kyrkans ansikten. Frånvaron av färg intresserar mig. 99 procent olika nyanser av ockra, 1 procent mörkblått.

Denne gatans trubadur uppträdde som om han fått sitt livs sista chans till upptäckt. Han spelade gitarr som jag använder ett rivjärn. Naturligtvis placerade han sig precis bredvid mig – bland hundra åhörare. Min tinnitus slog nya rekord. Det tackar man för… 😉 Bilden är väl inte mycket att orda om, men en viss ”intensitet” finns väl i den?

Barn är tacksamma men svåra att fotografera. Den här killen lyssnade precis som jag till trubaduren. Jag körde maxtele och tog många bilder i rad. Av 13 blev 12 bara blaj. Men den här uttrycker väl vad killen gillade musiken. Kompositionen är inte bra. Helst skulle jag vilja ha grabben längre till vänster och en aning högre upp i bild. Men så är det att fotografera: Man blir aldrig nöjd.

Ett tidigare fängelse mitt i stan, Torres de quart. En rätt trist turistbild. Men färgerna är svalt sköna.

En ganska bra bild med min älskade diagonal. Denna bild gör den ovan helt onödig. Men jag visar båda för att jag själv ska förstå vad jag tycker och eventuellt tänker. 😉

”Street photography” går knappast att ägna sig åt på södra Öland. I Valencia försökte jag mig på denna svåra konst: Att utan att märkas fotografera gatans liv, dess människor, uttryck, känslor. Den här bilden tog jag med kameran på magen, gående. Varför mannen till höger satt med ena benet utsträckt vet jag inte än i dag. Jo, nu vet jag. Sedan Tina skrivit i en kommentar att han faktiskt inte sitter på något, utan svävar i luften. Kolla noga så ser du. Mannen är alltså gatuartist. Droppa några slantar i den stora silverpokalen om du uppskattar föreställningen.

Tänk att en blick kan göra hela bilden! Jag syftar på kvinnan, inte på flickan. Med denna och nästa bild hade jag tur. Men man ska ju ha det ibland…

Min bästa street photography-bild från Valencia. Kvinnans och flickans blickar möts och personer runt om spelar ut livslevande ansiktsuttryck. En enda sån här bild och jag blir lycklig!

Vad köar de till? Vilka är de? Vad händer här om fem minuter? Det är frågor som för mig blir ”bildmystik”, som i sin tur gör att jag fortfarande nästan kan riskera livet för fånga just ”bilden”!

Djur kan också ha talande ögon som uttrycker ”något”. Jag hade en sekund på mig och knäppte på måfå… Jag har alltid fingret på avtryckaren när jag spankulerar utan mål.

Valencia är full av graffiti. Jag visar bara denna målning eftersom denna ”konstform” tenderar att se lika enformig ut i hela världen. Tycker jag.

Demonstrationer, upptåg och parader tillhör vardagen i Valencia. Gatans sträckning skapar djup/diagonal. En svårighet med denna och många andra bilder är de delar av bilden som belyses av solen – som husen längst bort i denna bild. Kontrasterna blir för stora. Fotar man som jag i JPG med en liten kompaktkamera blir bildbehandlingen svår om man inte har program som tillåter ”partiell behandling av bilden”, alltså delar av bilden. I enklare program brukar man bara kunna höja eller sänka nivåerna i hela bilden. Bilden ovan skulle i ett sånt program inte gå att rädda.

Samma gäller denna bild som jag ”dragit samman” med maximalt tele. Borgen Torres de quart  i bakgrunden är solbelyst, men här helt i okey nivå med övriga bilddelar.

En konventionell bild som jag tar med av två anledningar. Dels är det för en nordbo intressant att se apelsiner växa i stadsmiljö, dels är blixten här ett måste. Kameran mäter i såna här lägen alltid fel – om du inte har extrem spotmätning. Kameran tror att det är mycket ljusare än det är; bilden blir alltså för mörk och apelsinerna blir inte orange utan svarta. Med enkla fickkameror kan du exponera som vanligt om du är på 2-4 meters avstånd från motivet. Fäll bara upp blixten och knäpp! Blir apelsinerna för mörka måste du gå närmare…

Skärpan ligger fel men mannens ansiktsuttryck är obetalbart. Vad tänker han på? Har han sålt smöret och tappat pengarna? En bild tagen ”i flygande fläng”.

En nästan äcklig bild som jag tar med av en enda anledning: Den var allra svårast att bildbehandla. Ljuset i disken är en vansinnig mix: dagsljus, glödlampor, lysrör och nåt slags ”extraljus”. Kameran gjorde kycklingarna violetta med gröna skuggor. Camera Raw är i mina ögon ett suveränt program för att ta itu med sådana misstolkningar. Avslut i PhotoShop.

Här går jag framåt med kameran på magen och håller nere avtryckaren på vinst och förlust. En av hundra bilder blir bra. Denna, ”händernas språk”, är jag nöjd med.

Tre huvuden bildar diagonal som förstärks av trappans diagonaler. Denne man genomförde kul föreställning. Men man, de är ju tre?! Nej, de yttersta huvudena är dockor.

Den överallt närvarande polisen. Jag flyttade mig flera gånger innan jag hittade rätta positionen – här. Främre polisen med handen på pistolen. De andra poliserna kollar mig från större avstånd. Den ”innehållslösa kilen”, utmed vars sida några tjejer sitter och slappar, för blicken in i bilden – in i handlingen mot mannen i rullstol. Hoppas jag.

Hade jag varit snabbare hade jag fått roligare bild än denna. Jag kom fram precis då man avslutat fotograferingen av sig själva. Men det är charmen med fotograferandet: Man kommer aldrig i exakt tid; man missar alltid den gyllene sekunden! Alltså kan man fortsätta att jaga den. Ljuset här är kontrastrikt och färgade blir ofta för mörka i min jpg-kamera. Jag lättar upp dem i Camera Raw, ett måste för svåra bilder.

Denna och de två följande bilderna tog jag med kameran på bröstet och blicken åt nåt annat håll – för att dölja att jag fotograferade. Jag tittade på molnen och jag tittade i gatan – medan kameran tickade på bild efter bild. Visst är det intressant att titta på alla dessa ansikten, alla dessa attityder och detaljer!?

Här är hårda kontraster i flödande sol – och skugga. Bilderna krävde mycket efterarbete men blev i mina ögon tekniskt perfekta.

I bildens högra del var allt igensotat på detta jpg-original. I Camera Raw finns en finess som många gånger är räddningen: Man kan dra en exponeringsändring över bilden – från vilket håll som helst. Från vänster kunde jag i denna bild exempelvis dra ”minus 20 procents exponeringsvärde” åt höger. Från höger mot vänster kunde jag kontra med ”plus 20 procents exponeringsvärde”. Övergångarna blir helt ”successiva” och räddar många bilder från papperskorgen. Camera Raw är mitt absoluta favoritprogram för bildbearbetning. Man behöver egentligen bara det.

För en gångs skull är bara motivet det viktiga: Hästen på väggen.

Mercat Central de Valencia, en spännande saluhall för alla med nyfikenheten och luktsinnet i behåll. Här finns i stort sett allt man kan tänka sig till middag. Ljuset är komplicerat, en mix av många ljuskällor, vilket gör bildbehandlingsjobbet intressant.

Denna bild i original fick mig att skratta. Centrum i bilden var knallgult, omgivningen blå. Jag fick alltså ympa med blått i centrum och med gult i omgivningen.

Utmanande ljus, lång exponeringstid. Men med envishet och en gnutta flax blev bilden som jag tänkt mig. Och det är sällsynt. 😉

Detta foto hade i originalversionen alla färgstick man kan tänka sig. Med mycket möda och stort besvär lyckades jag dock få till en trovärdig palett.

Känner du doften av citrusfrukter, fisk, kött, ost, skaldjur? Fotomässigt ett skönt och avslappnat ljus, silat genom stora delvis avskärmade fönster. Det tackar man för – som fotograf.

Så här skulle slaktade kaniner inte exponeras i Sverige, tror jag. Det vi reagerar på är sannolikt att ögonen sitter kvar.. Mycket svårt ljus, inte helt rätt korrigerat. Kycklingen i bakgrunden är troligen fortfarande en aning för gul.

En ståndägare skrek åt mig att sluta fotografera. Denna dam var hans motsats. Jag hade säkert fått fotografera henne och hennes varor hur länge som helst. Egentligen skulle alla kameratester göras i miljöer som denna där ljustyperna är så många och så mixade. Min lilla Fujifilm X30 klarade jobbet bra, tycker jag. Men många korrigeringar ligger bakom en bild som denna.

Såna här motiv saknas i Södra Möckleby. Massor av folk, varor, rörelser. Dessa tjejer smygfotade jag med kameran på bröstet. Att fotografera är att förställa sig, ljuga på många olika sätt. Och man måste vara fräck. Bilden måste tas!

En bild som visar vad jag tycker är smaklöst. Förutom att jag är hedning är kyrkorummet rent ut sagt för jävligt fult. 😉

Den här mannen blev också mer eller mindre galen när jag fotograferade honom. Det gjorde att jag tog flera bilder. Bilden måste tas – och kan tas så länge man har rätten på sin sida och inte skadar någon.

Vissa bilder tycker man om utan att veta varför. Denna är en sådan. Ljuset är vackert och människornas rörelser står i fin kontrast till den tunga, nästan majestätiska, byggnaden.

Skyltfönster kan ge fina spegelbilder av verkligheten. Innan jag tog bilden placerade jag mig så att den gula vägmarkeringen skar mellan glasen och mot gatsoparens fötter – och vidare in i bilden. Jag är diagonaltönt. 😉

Jag testar alla slags sätt att fotografera så snart jag kan. Genom bussar i fart, till exempel. Av tjugo bilder kan en bli bra. Allt är tillåtet, utom det tråkiga.

Här stod jag på pass som en jägare. Skärpan på modellen, vänta in villebråden – som naturligtvis kom. I en miljonstad som Valencia är du aldrig ensam på gatan. Rent fotografiskt var denna bild svår. Dockan står i mörker, gatan badar i dagsljus. Jag valde att exponera efter gatan och fick sen jobba hårt med att lyfta fram modellen ur kolkällaren.

Håll i dig, här åker vi rätt in i bilden! Exponering efter de vita husen i bakgrunden. Grändens mörka sidor är bara upplättade nåt litet snäpp.

Dockor på diagonalen in i bilden, en kvinna som går mot kameran. Såna små ”motsättningar” intresserar mig och är ofta värda några knäpp.

Maskar som skägg, en kvinnlig fotograf, fotgängare, några fallande bilar, en gående kvinna pratar i telefon, en gata som bildar diagonal in i bilden. Tja, jag tycker ingredienserna räcker till en intressant bild av vardagen.

Lekfull orkester i ett privat ”upptåg”. Alla människor på en bild behöver inte ha huvuden. Och man kan vara tuff när man beskär, glasögonkillen blev av med halva huvudet – men ser rätt frisk ut ändå.

Här står jag på pass igen. Kameran på bröstet, ingen tror att jag plåtar… Gatufotografering är häftigt för en som bor på vischan och sällan kommer till storstan.

Närvarande, var ordet!

Kvinnan intresserade mig… Vad gör hon, egentligen? Dessutom är kopparportarna rätt magnifika.

Här en fräckis som gick hem utan att jag riktigt hann förstå hur. Jag gick på en gata. Ingenting märkvärdigt hände, det var hett och alla var loja. Då ser jag henne! Hon ler åt något/någon hon ser i sin telefon. Jag böjde mig så mycket jag kunde för att få underifrånperspektiv… Och jag lyckades. Pang! Min kanske bästa Valenciabild. Andra tycker kanske att det är en riktig skitbild. Det gör allt med bilder intressant. Ingen har betygsättningsföreträde.

En bild som jag kompositionsmässigt är nöjd med. Varför? Har ingen aning! 😉

Kyrklig kitsch!

På pass igen. Här stod jag länge och spejade in på människorna i soffan. Jag lade skärpan på människorna, grisarna i oskärpa. Vid just detta tillfälle tyckte jag ansiktsuttrycken var värda att förevigas. Ingen av personerna på bilden märkte att jag fotograferade dem.

En bild av nästan epileptisk karaktär. Som alltid försöker jag undvika att lägga viktiga bildelement i bildmitten. Den lodräta skiljelinjen ligger perfekt, nära gyllene snittet.

Den svåraste bilden av alla, rent ljusmässigt. Den vita hästen stod i flödande sol, medan killarna i tältet i bakgrunden stod i ”mörker”. Kontrasterna var så stora att de inte gick att fixa helt ut. Men bilden är – i mina ögon – en fin förevigad sekund av Valencias vardagsliv.

Fotografisk komik. Svår att motstå! 😉

Denna fasad plåtade jag endast för att jag tycker den är vacker. Hängrännan på huset till höger leder ögat in i bilden…

Polisen igen… Observera att jag hela tiden är observerad av alla tre poliserna. Du ser två långt in i bilden, vid bilen med den öppna bakluckan.

Gatan och krogen är givna pass när man stadsfotograferar. Man skulle kunna gå runt ett helt liv i Valencia och hitta nya bilder att plocka…

intervju med Sune Flisa kan bli verklighet!

Alvarsamts utrikeskorrespondent Sune Flisa planerar att resa hem till Öland från Shimla i Indien! I ett papyrusbrev till sin syster Ulrika i den lilla byn Wramsby på södra Öland skriver han:

”_ _ _ Jag måste hem för att på ort och ställe kolla hur det går med Mörbylånga vårdcentral i sommar. Jag kan inte leva här sjuk med ickebeskeden stänger/stänger ej/stänger/stänger ej. Jag är svag och pank men full av stridslust så nu blir det tummen mot Öland. Gud ske lov får min eleganta framtoning många kvinnliga bilister att tvärbromsa – för att ge både lift och komplimanger. Resan hem till mitt kära Öland torde därför gå på bara några dagar.

Som du kanske vet, Ulrika, har Alvarsamt länge bönat och bett om en telefonintervju, och när honoraret är betalt är jag beredd att ställa upp, dock under förutsättning att ingenting klipps bort. Verkligheten måste skildras som den är: kall och rå.

Kära syster, vänligen hälsa nyhetschefen Allan von Kompost att jag ringer honom endera dagen. Har han då satt in mina begärda 30 papp på mitt konto kör vi intervjun på studs. Även om Allan inte är nån Einstein tror jag han snappar att erbjudandet är lika med `nåt man bara får en gång i livet´.

/din högt älskade och avhållne broder Sune”

* * *

Om allt går vägen torde alltså våra läsare/lyssnare kunna se fram mot en öppenhjärtig telefonintervju inom bara några dagar. Den världsunika utfrågningen sänds som poddradio i ett samarbete mellan Alvarsamt och flera större mediahus i USA, Kanada, Europa, Senegal, Färöarna och Indien.

Allan von Kompost
nyhetschef

 

Sune tar dikten till hjälp

Sune Flisa har drabbats av ett slags kokoppor och nu även av en djup depression. Orsaken är de mejlfrågor om Mörbylånga Vårdcentral han sände 17 mars till landstingsrådet Anders Henriksson – som ännu inte har svarat.

”Jag blir allt svagare och ser vård hos min gamla husläkare vid Mörbylånga vårdcentral som min enda chans att leva till årets slut”, skriver han i ett kort mejl från sitt hem i Shimla/Indien.

Mitt i sitt elände har Sune nu blivit lyriker. ”Bifogar några strofer skrivna med mitt järnfattiga blod”, fortsätter han. ”Publicera dem på Alvarsamt men sänd dem även till Bonniers och Svenska Akademien. Jag torde vara självskriven till priset sen Johnson, Martinson och Tranströmer hämtat medalj, diplom och stålar ur Tjabos hand.”

Redaktionen avhåller sig från att värdera diktverkens litterära nivå, liksom att kommentera beskrivningen av Sunes hälsoläge. Vi har viss erfarenhet av att Sune ibland kan trycka lite för hårt på antingen broms- eller gaspedalen, ibland till och med på båda två – samtidigt. De till nu opublicerade verken får därför tala för sig själva.

Allan von Kompost
återinsatt nyhetschef

 

Jag väntar och väntar på mejl ifrån landstingsråd

I Shimla i Indien jag sitter, jag korren så sjuk: Sune Flisa

men få rådet att epostsvara tycks kräva en hemliger kod

och metoder och trick och steg och knep så koncisa

att rådet må känna sig ärat och prisat av massans applåd

***

Från Indiens Shimla det är svårt att föra sin kamp

mot koppor och tvinsot jag får blott örter och vin

nu söker jag hjälp utav Kalmarsjukvårdens tystaste pamp

men kommer den nu eller snart – eller någonsin?

ty snart är det ute med Sune, hans leverne går mot sluttamp

***

Jag Sune minns den så väl, centralen för vård uti Mörbylånga

men dit är det långt och min sjukdom får hjärta och kärl att brista

I Shimla i Indien jag har varken bot eller bättring att fånga

sjuker och svarslös jag reser mot öländska hemmet i billiger kista

mitt liv blev till intet, som utsläpp av färglös spillånga

mina segrar läggs på hög

Född ödmjuk kan jag bara konstatera att allt sen en tid går min väg på södra Öland, även om jag sen länge bor på andra sidan jordklotet – i mitt älskade Shimla/Indien. Tidigare nyhetschefen, nuvarande lagerlärlingen, Allan von Kompost ringde just och berättade att jag inte bara besegrat ”Trafikverket, kommunen, Länsstyrelsen och cikanen i Torslunda”, utan nu även fått den kommunala makten att tänka om vad gäller hastighetsbegränsningshärdsmältan i Södra Möckleby-Degerhamn.

”Din artikel om hur tokigheterna skildrats i indisk press har visat vägen för förnuftet, det förnuft som för ett år sen gick vilse och i långliga tider planlöst har irrat omkring i den logistiska öknen. På ett möte i dag sa till och med kommunens representant att `det är det här jag är bekymrad över, dom här 80-skyltarna som står huller om buller, liksom´.” Allt detta berättade Allan i telefonen.

Jag Sune Flisa kan bara instämma i att det är mycket som står huller om buller i Mörbylånga kommun. Lösningen heter rensning, skärpning, feng shui, gör om – gör rätt. För mig som andlig ledare och tankens härförare återstår nu blott kampen mot dårskapen i hastighetsamputerade Kastlösa, som fortfarande dagligen omnämns i indisk press – ofta i vinklar som dessa: ”Kastlösa står maktlösa mot trafikvåldsingenjörer i demokratiska Sverige.” Eller: ”Kastlösa lika värnlösa på Öland som i Indien”.

Som ölänning skäms jag för utvecklingen.

Kamrater. Håll mig underrättad om processens fortskridande. Kan vi inte mycket snart skriva segrarnas historia är jag beredd att tänka över en eventuell comeback till Öland. Ett diskret tips i all välmening: En dubblering av nuvarande lön skulle påskynda det för södra Öland så viktiga beslutet.

Eder Sune Flisa

Sune Flisa i lokala festkläder på dagens
boskapsmarknad i Shimla/Indien.
Foto: Sjoumbat Kiddi. 

***

Redaktionen ser sig här tvingad att gå in med vissa tillägg till vår Indienkorrespondents i och för sig korrekta men kanske aningen självcentrerade faktabeskrivningar och åsikter. Det äger sin riktighet att kommunen är beredd att tänka om i frågan hastighetsbegränsningarna i Södra Möckleby-Degerhamn. Det framkom vid dagens möte mellan Katrin Harmander från kommunen, Margaretha Magnusson och Ulf Beskow från Dalsjö strandförening samt Allan von Kompost, inhoppande Alvarsamtreporter då övriga i redaktionen fortfarande är sängliggande i influensa.

Gatuingenjör Katrin Harmander bad uppvaktningen att inkomma med ett medborgarförslag i frågan, ett förslag som hon lovade ta upp inom en månad. Hastighetsfrågor utanför tättbebyggt område är inte kommunens utan Länsstyrelsens bord. Ett omfångsrikt material med skrivelser, foton, uttalanden, åsikter, folkets röster samt övrigt bevismaterial kommer inom kort att skickas dit medelst mindre lastbil. The show must go on! som Sune brukar säga.

/Allan von Kompost
reporter

Katrin Harmander, gatuingenjör vid Mörbylånga kommun, Margaretha Magnusson och Ulf Beskow, företrädare för bland annat Dalsjö strandförening. Foto: Allan von Kompost.

omvärlden sätter södra öland under lupp

Med anledning av den strida ström av mejl och telefonsamtal som redaktionen mottager från upprörda läsare angående kommunens, Länsstyrelsens och Trafikverkets logistiska strypning av livet på södra Öland har redaktionen tvingats kontakta vår utrikeskorrespondent Sune Flisa. Vårt hopp står till en av honom utformad journalistisk moteld, en filologisk rallarsving parad med en fotografisk flygande mara under den ungfärliga rubriken Successiva hastighetssänkningar raderar livet på södra Öland.

Märkligt nog visade det sig att gode Sune känner till varenda detalj i den provinsiella galenskapen, trots att han i dag är Alvarsamts utrikeskorrespondent på andra sidan jordklotet – i Indien. Han skriver bland annat:

_ _ _här i Indien skriver sen länge varenda dagstidning med självaktning om de skändliga trakasserierna på södra Öland. Jag levererar inom kort ett nattsvart potpurri, ”The Oland disaster”, med världsomspännande ensamrätt för Alvarsamt. Arvode:140 000 rupier (skit i skatten, den betalar jag här i Shimla). /Sune

Redaktionen ser följaktligen fram mot att inom kort kunna bjuda våra läsare på en nukleär dräpa, genomströmmad av Sune Flisas publicistiska vishet och gudabenådade saklighet i den kristallklara objektivitetens sublima anda.

Allan von Kompost
uppsagd nyhetschef

en värld utan gränser

De senaste två dagarna har Alvarsamt haft nästan lika många besök från utlandet som från Sverige. Drösar av folk i Polen, USA, Sydkorea och några andra länder har kikat in… Och det är ju trevligt.

Men man undrar naturligtvis varför? Kan svaret vara att almsjukan är en farsot som sprider sig över stora delar av världen? Jag vet inte. Men jag vet att internet river murar, suddar ut gränser. Och inga främmande språk är längre helt omöjliga att förstå. Google har en översättningstjänst som fungerar hyfsat – om man inte har för stora pretentioner. Kolla själv nedan. Där kan du läsa Alvarsamts inlägg om almsjukan, Pesten slår till, på koreanska. Lycka till. 😉

전염병 파업

심지어 무거운 위스키 – 이제 우리는 강 자체가, 어쩌면 신경 진정제 태블릿을. 전염병은 여기!

화요일에 우리는 남부 Möckleby의 묘지 주위에 무릎을 갔다. 그것은 이해하기 충분했다 : 년 또는 두 마을이 완전히 다를 것입니다. 하나는 모든 병에 걸린 나무를 주름 및 마을 초원 문자를 취득, 또는 그렇게 스레드가 죽은 반 죽은, 흰색과 회색과 검은 색 남아있을 것입니다 그 푸른 여름 하늘을 거대한 해골. 그렇다면, 관광 안내 책자는 미래 설계?

그것은 다시 네덜란드 느릅 나무 병에 대해 이렇게, 또는 내가 전화로 괴롭히는. 네덜란드 느릅 나무 병이 먼저 공격 고틀란드, 보면 2005 년 어둠을 두려워합니다. 지금 살아 보려고로 절단하고, 섬에 35 유럽 연합 (EU) 만 저장 될 수있는 저장하기 위해.

그러나 OLAND, 다음!? 왜 여기에 문제에 대해 너무 작은입니까? 왜 이렇게 작은입니까? 여기에, 인정 하듯이 단어는 자연 재해 -하지만 상황은 말로 도움이되지 않습니다. 내가 이해하는 데 필요한 동력 사슬 톱과 다른 수종의 젊은 농장입니다.

아니면 우리는 그냥보고 그것을 밖으로 작동 할 것이라고 생각 하는가?

Oland im deutschen Fernsehen

Den nyvingade kvarnen i Smedby lär ingå i en film som i dag visades på tysk TV. Du kan se den här.

resa utan mål

Även om man bor på Öland måste man se nåt nytt. Vi kom till Jylland, Danmark. Där pratar alla tyska. Danskarna står bakom disk och vid kassa – och pratar tyska. Pizzorna presenteras på tyska. Zimmer är vanligare än vaerelse. Det är Morgen hit och tschüss dit, aldrig ett bye eller chiao och aldrig mötas de tu – eller tre.

Tiderna förändras. På Jylland finns inga cigarrökande damer. På Jylland finns inga svenskar. Nästan. På Jylland finns inga smil. Nästan. På Jylland finns inga invandrare. Men en och annan husbil rattas av kvinna, sannolikt tysk. I Sverige körs husbilar av män. Alla! På Jylland går inga ungdomar med Iphone-proppar i öronen. Nästan. Danmark är inte alls likt Sverige. Vi får för oss att Jylland är likt Tyskland.

Danmark har troligen inga landdistrikterne problemer, glesbygdsproblem. Det bor nämligen ingen ute på landet. Nästan. Bara en och annan bonderøv häckar i en ensom ejendom omgiven av enorma spannmålsfält. Man bor i by och småstad där alla pratar tyska. Nästan. Landet i landet Danmark är lika med spannmål. Och tyskar.

Vi far dit något pekar eller vinden styr. Vi hamnade vid Haurvig kyrka. Där fanns inte en enda tysk. Kyrkan har en krigskyrkogård. Det var dansk högsommar med sol och vackra cumulusmoln. Där mötte vi döden. Men vi var inte beredda på att möta döden denna varma dag med en svag vind som doftade ljung. Det är nog ingen. Det var nog heller ingen av dem som vi såg skymten av här: Oskyldiga små barn, amerikanare, engelsmän och kanadensare som blivit massakrerade, torpederade och sönderskjutna eller som drunknat, kvävts eller brunnit inne.

Livet går vidare. Snart finns ingen levande från andra världskriget. Vi glömmer. Alla generationer måste göra om samma slags misstag.

På Jylland finns inga cigarrökande gamla kvinnor. Alla pratar tyska. Det är Morgen hit och tschüss dit.

Några har fått stenar med både för- och efternamn, till och med födelse- och dödsdatum. Vissa får bara ett förnamn.

Anders, Svend och Mary. Vad skulle det ha blivit av dem om inte kriget dödat dem?

Kriegergrave/War graves.

Sergeanten Allen John Ingram, 50 skvadronen i RAF. Hans bombplan av typ Hampden störtade under väg till Hannover utanför den holländska kusten. Allen John Ingram drev iland på stranden i Årgab 25 juli 1940. Han begravdes tre dagar senare. Resten av besättningen, fyra man, omkom också. Wing Commander Crockart och sergeanten Soothey är troligen begravda i utlandet. Den fjärde besättningsmedlemmen försvann i havet. Hans namn finns inte nämnt i informationsskylten på kyrkogården.

Den amerikanske soldaten Albert Edw Barclay drev iland 12 juni 1945. Han begravdes fem dagar senare. De flesta flygare var mellan 20 och 25 år gamla.

Natten till den 24 februari 1945 störtade ett bombflygplan av typen Stirling i Nordsjön. Liket av flygnavigatören F W Vebster drev iland på stranden utanför Bjerregård. Vebster begravdes i sanddynerna av tyskarna. Fyra man ur besättningen har ingen känd grav, men två ligger begravda på Sönder Nissum Kirkegård.

P/O. Colin John Blyth, RCAF 405 SWqdn. Under en bombräd mot Hamburg störtade en Lancaster i havet den 29 juli 1944. En av planets skyttar, kandadensaren C. J. Blyth, drev iland nord om Bjerregård den 7 eller 8 oktober 1944. Tyskarna begravde den stupade i sanddynerna och satte ett träkors med hans namn på graven. Resten av besättningen försvann i havet. Försök till samtal med tyskarna – sannolikt om en senare riktig begravning – misslyckades. Tyskarna hänvisade till ordern att ”fientliga flygare skulle grävas ned på stället.”

Här vilar radiotelegrafisten sergeant Arthur Robson. Liket av honom drev iland vid stranden i Nymindegab i oktober 1944. Tyskarna begravde honom i sanddynerna. Av de övriga i besättningen försvann två i havet, medan två ligger begravda i Esbjerg och två i Kiel: Sergeant K M Durrant och F/O H Wilkins. Den störtade eller nedskjutna Lancastern var på bombuppdrag mot Kiel.

soffan

Vi har tre soffor. Utmed Kalmarsund. I nån av dem brukar vi sitta varje dag. Konsten är att sitta och titta rakt ut över sundet utan att göra någonting. Inte prata. Inte tänka. Bara vara. Vi brukar sitta en timme. Jag somnar ibland. Men bara några minuter. När jag vaknar känns livet nytt.

Om alla tog sig en timme i en soffa per dag utan att tänka skulle världen inte se ut som den gör. Det är jag säker på. Å andra sidan är det nästan allt som jag verkligen är säker på.

En timme utan att göra något, utan att tänka, kan kännas svår och lång – i början. När man vant sig går timmen ”på några minuter”.

cykling tillåten på cykelleden!

Nu är det plötsligt tillåtet att cykla på cykelleden från Fyr till fyr! Här i Degerhamns värstingbacke har det sen i höstas varit förbjudet. Antingen har Trafikverket nyktrat till eller så har Sune Flisa varit framme och picklat de förhatliga förbudsskyltarna.

Backen i höstas. På den tiden och fram till höromdagen var cykelleden den enda i hela världen där det rådde cykelförbud. Läs mer här.

kupan hjälper över hela jorden

Det går bra för Kupan i Södra Möckleby. Förra året drog man in nästan 50 000 kronor netto som har fördelats till behövande. Bland andra har drabbade i Filippinerna och Syrien fått 10 000. Man har också bidragit med nästan 13 000 till två hjärtstartare på södra Öland. Andra som fått hjälp är flyktingar och ensamma äldre som bjudits på jultallrik. Man framhåller att arvoden till styrelsemedlemmar utgår med kronor noll! Endast en i butiken har lön, övriga i gruppen arbetar ideellt.

Här finns fräscha plagg för en spottstyver. Man kan få en till synes ny jeansjacka för 50 kronor. För lika lite kan man bli ägare till en kappa av senaste snitt.

Klädesplagg till både damer och herrar. Skor finns också. Handväskor hänger här och var i knippen.

Kupans eget galleri. Här hänger hötorgskonst blandad med mästare som Picasso, Léger och Monet. Nä, nu önsketänkte jag vid tangentbordet… Låt mig säga så här: Här finns verk av olika slags konstnärer.

Det är nog ingen överdrift att påstå att man på Kupan kan köpa inredningen till en mindre lägenhet för bara en tusenlapp. En lampa för 20 kronor, en bokhylla med skåp går på 250…

Porslin finns för ett helt kompani. Vitt, dekorerat och färgat. Ibland kan den skarpögde och kunnige göra fynd. – Porslinet säljer bra, säger Eva Hansson Törngren, som denna dag förestår butiken.

En hel vägg med prydnadskärl av olika modeller. Somliga kan karaktäriseras som ölandiana med väderkvarnar, broar och andra typiskt öländska insignier. 

Önskas nubbeglas, pokal eller remmare? De flesta typer av dryckeskärl finns på lagerhyllorna i Södra Möckleby. Till höger skymtar några klubbhuvuden i ett komplett golfset i vagn för 500 kronor.

Denna gatsten kommer exempelvis från Bengtstorpsbacken i Mörbylånga. Kuben är urborrad för värmeljus. För bara 30 riksdaler blir den din.

– Böcker säljer vi i massor, berättar Eva Hansson Törngren. För bara en timme sen kom en kvinna och köpte för hela sommaren.  En inbunden bok går på tian jämnt…

Snapshots, fredag

Hettan har lagt sitt växthusglaslock över Öland och stillat vinden. Man orkar intet, kroknar plötsligt som en anemisk manet med en drinkares sug efter iskall bägare hå-två-o. Hojen på rull mot havet där endast en laber bris orkar svalka en sekund – eller fem. Förbannade stiltje! Ölands uppförsbackar känns som Himalayastigningar, en hundring för en bit is! Nyfnissad daycruiser pilar in mot hamnen med vita mustascher om stäven; ståndsmässig angöring eller simpel skilsmässa till hösten med båtupplägg i kaptensmössa med guldskrot på skärm? – Håll ut i babord, käring! Men för helvetes jävlars, kan du aldrig lära dig?!

Djupt i den varma skuggan läser jag om Martinsons djuriska hetta på tramper i “Resor utan mål”. Det eviga skyfflandet framför den glödande kolbädden gjorde män av glin. Och Harry skriver:

”Fartyg: S/S Fernmoor av London, en hårdfyrad trettontusentonnare som brände sextiofem ton kol pr dygn. Vindstilla. Röken steg kolugnt hundra meter innan den böjde sig. En bedövande hetta. Två värmeslag förekommo i pannrummen.

S/S Fernmoor hade fyra dubbeleffektpannor, tolv fyrar. Varje vakt stodo vi två man på durken och eldade med stora argentinska spannmålsskyfflar. Varje eld skulle ha etthundratjugo skyfflar kol varje påfyrning. Det blev åttahundratjugo skyffeltempon pr man för varje matning.”

Man gick också in i Afrika, upp på dess floder. Harry skriver:
”Och kocken tänkte: nu skalar jag potatis i det inre av Kongo.”

Möter så G på väg med jord i skottkärra till sommarhuset. Han mejlade nyligen från Djibouti vid Adenviken – om piratjakt, getter och bastkjolar och jag svarade med Ölandsfakta om kall vår, hårda vindar och turistkommunikativa synergier i Södra Möckleby. Snart är han G där igen, i Adenviken, den piraternas flaggblå vattenkil som Harry M plöjde för nittio år sen på vackert målad koleldad S/S-stånka med svart och svettigt inre i resor utan mål.

Öland-Kongo-Djibouto-Öland. Pärlband av husvagnar och husbilar glider fram i grupp och på led. Han vid ratten, 60 plus, hon bredvid som åsyna vittne till den händelselöshetens repetitiva repertoar som spelas upp: En glass! En camping! Ett kungarike för en ställplats – med el, förstås! – Vi ska grilla i kväll och sen blir det fotboll för fan – på platt-TV, gu nås! Och runt vagn och bil i kvällssolens nickande dis sicksackar frun över den gröna mattan med den medhavda motorgräsklipparen. Inte ett strå får vara längre än ett annat!

Så gick mina tankar om världen denna dag: Så färdas vi i dag och förr. På land och upp på vatten. I resor utan mål…