Kategoriarkiv: Vickleby

dynamiskt glas

Tre korta dagar under Öland spirar visade Ann Wåhlström sin glaskonstCapellagården i Vickleby. Hennes imposanta, svällande pjäser för formmässigt mina tankar till keramikern Hans Hedbergs bautafrukter. Det är stort. Det är enkelt. Det är kraftfullt och levande.

Ann Wåhlström__1Pjäsernas ”nerver” skapar intrycket att glaset ännu inte har kallnat. Här finns en dansande inneboende rörelse. 

Ann Wåhlström__2Stadiga cylindrar och höga ”flaskor” med drag av amforor med tusenåriga anor.

Ann Wåhlström__3Ett enormt och ”somrigt” och ”fruktigt” fat i rena pastellfärger med inbyggd rörelse.

Ann Wåhlström__4De vaggar, de rör sig, de dansar. Ann Wåhlströms glaskonst utstrålar ett slags inneboende livslust.

Ann Wåhlström__5Ju flera av Ann Wåhlströms objekt man ser tillsammans, desto kraftfullare blir uttrycken/intrycken.

Ann Wåhlström__6Obändig kraft! Finns mustigare glaskonst än denna? Tillåt mig tvivla.

Linda LjunggrenÄven andra konsthantverkare ställde ut i Vickleby. Linda Ljungrens kubisminspirerade keramikflaskor skapar rörelse som i ett böljande folkhav. 

Erik MichelsenFormmässigt harmoniska bord av Erik Michélsen. Det enkla är det sköna.

Taggad

lekfull trädgårdscharm

En årlig vårlig vandring på Capellagårdens environger förstärker livsandarna och ger perspektiv på ”meningen med trädgård – och eventuellt även livet”. Här härskar lugnet och det kultiverade och det vilda ingår i en harmonisk symbios. Här blommar det spontant, lite här och lite där – inte i räta linjer, ordnade av människohand, som för tankarna till exercis. Här frodas träd och buskar utan manisk tukt med sax och sekatör. Så befriande!

Capella__04En vacker dörr inramad av både kolonner och kornisch. På trappan står penséer och tulpaner i krukor och mellan kalkflaken på gårdsplanen växer gräs och maskros. Så enkelt och så levande.

Capella__02Alla delar av trädgården ger lekfulla intryck. På muren är stommen till en enklare pergola rest. Slutresultatet får vi kanske skåda i höst…

Capella__10Näckrosdamm med kontemplerande – alternativt sovande – and uppe i vänsterhörnet.

Capella__08Enkelheten är överväldigande i denna trädgård. Varför rensa ogräs överallt och ständigt?

Capella__09Enkla spaljéer av böjda lövträdsslanor.

Capella__01Spaljé och rabatt utmed värmeabsorberande vägg.

Capella__03Raffinerade men ändå behagliga färger. Gräsytorna är lyckligtvis inte klippta överallt. Här och var sticker en tulpan upp sitt färgglada tryne.

Capella__05Tulpanland. Vissa färger känns nästan överjordiska, se bilderna nedan.

Capella__06Kan man möjligen använda vinrecensionsspråk för att beskriva denna tulpans framtoning ”som en rosa champagnekyss under omvärldens blå öga, kryddad med smak av hav och dekorerad med kärlekens röda rispor”. 

Capella__07Ser vi rätt? Finns sådana tulpaner? Finns sådana färgintensiteter? Är det möjligt? Svaret på frågorna är kort: Ja.

PS. När vi ändå var på Capellagården såg vi förstås glaskonstnären Ann Wåhlströms utställning där. Upplevelsen blev häftig. Se kommande inlägg…

Taggad

Kyrkogårdsvandring – Vickleby kyrka

Det är min bestämda uppfattning att man då och då bör vandra på en kyrkogård, gärna plan- och förutsättningslöst. Man får då annat att tänka på än räntor, inköp, preliminärskatteinbetalningar, TV-program och kom-ihåg-att-göra-listor. Man kan i bästa fall till och med inse att man är dödlig.

Vickleby kyrka började byggas under mitten av 1100-talet. Den ligger alldeles vid väg 136. Kyrkogården är liten, men lika tankeväckande som stora.

Sommar i Vickleby

I vintras gjorde vi en promenad i snövita Vickleby. Häromveckan var vi där igen. Vi gick utmed bygatan och gjorde en liten utbrytningsmanöver nedåt Capellagården.

I Malmstens anda

När Carl skulle ta sin mogenhetsexamen var han så skoltrött att han vid tiden för svenskprovet gick upp till rektorn och bad att få sluta. Pappan lät då två väktare hämta sonen och stänga in honom i en cell på Katarina dårhus där han genomförde sitt prov. Han fick sin mogenhetsexamen och sin studentmössa. Men den tog Carl Malmsten aldrig på sig.

Det går många historier om Carl Malmsten, möbeldesigner men också filosof, levnadskonstnär och pedagog. Han är skaparen av Capellagården i Vickleby. Se honom här lägga ut texten om livets mening och mycket annat.

Alvarsamt såg nyligen elevutställningen på Capellagården. Kortfattat kan sägas att Malmstens stramhet lever kvar i många av hans adepters arbeten.

Rikligt med rinnande färg, till och med i pölar på golvet, känns lekfullt. Att skapa bör vara roligt.
 
Rent och stramt som i en kyrka. Visst svävar Malmstens ande över rummet?
 
Kan möjligen målaren Piet Mondrian ha varit i denna möbeldesigners tankar då bord, lampa och skåp tog form? För visst finns likheter.
 
Gåutrymmet i utställningslokalen är litet och personligen tycker jag det är synd att möblerna skyddas av avspärrningar. Upplevelsen skulle bli starkare om det gick att ”läsa av möblerna även med händerna”.
 
Den vackra Capellagårdens trädgård kryper in även i utställningslokalen – som är i minsta laget.
 
Infall och skisser i en fönsternisch. De hade gärna fått vara fler. Personligen tycker jag skisser och repetitioner många gånger är intressantare än färdiga verk. Det gäller allt från bildkonst till konstmusik.
 
Se gärna men sitt inte. Genom denna attityd missar man möblers viktiga mix av ”form och funktion”.
 
Alla arbeten på utställningen är extremt välgjorda. Detta är nog så långt från IKEA man kan komma.
 
Denna vägg ger mig ett intryck av ”matematisk stringens i möte med den irrationella slumpen”. 
 
Det blommiga träkorset på Carl Malmstens grav vid Vickleby kyrka. Han dog 1972 men påverkar fortfarande svensk möbeldesign.
Taggad , ,

Grodan i Alvarboden, II

Så ”spelar” man på grodan. Är någon annan groda i närheten lystrar den och kommer till dig. I Laos blir den ofta mat. Bon appetit! I väntan på middagen kan du lyssna på trägrodan här.
Taggad ,

Grodan i Alvarboden

Efter trettio år som lärarinna och ännu flera med smärtsam reumatism tog Engström sin Stina ur skolan och startade kafé Alvarboden i Vickleby. Hon ville göra något hon verkligen tyckte om.

– Det är fjorton år sen, berättar Stina Engström. Från början var det kafé med naturbutik och jag hade mycket Ölandiana. Under åren har rörelsen förändrats. Kafédelen är kvar men jag säljer också mycket siden. Jag ordnar sidenpartyn. Och så leder jag by- och alvarvandringar. Trägårn har blivit ett poppis ställe för föredrag. Jag håller några, andra håller många fler – ”Under Päronträdet”. Av naturliga skäl berättar jag mycket om Laos.

Jaså. Av naturliga skäl?

– Eftersom min yngsta dotter Helena och hennes man jobbar i Laos har det blivit så. Jag är ofta där och letar hantverk som jag säljer här som bidrag till Cope Laos

Och Cope Laos är vad då…?

– Det är en rörelse i Vientiane… som gör proteser till barn som blivit av med händer och fötter på grund av klusterbomber – i just Laos.

Berätta mer! Varifrån kommer klusterbomberna?

– Dom är ända sen Vietnamkriget… Så här är det: Helena, min adoptivdotter, och hennes man arbetar med ett skogsprojekt i Laos. Först röjer de klusterbomberna. Sen planterar dom skog på den röjda marken. Men inte nog med det. Dom samarbetar med traktens bönder som inte kunnat bruka sina fält sen Vietnamkriget. Man ger råd om vad dom ska odla – och det får dom sen göra mellan skogsföretagets trädrader. Visst är det fiffigt! Bönderna får också hjälp med läkare, att gräva brunnar och mycket annat.

Min fru köper en groda i trä med konstiga hack på ryggen. Vi beställer kaffe och några kakor och slår oss ned i den vildvuxna, charmigt otuktade trädgården.

– Världen är liten, säger min fru.

– Ja, man går på ett litet fik i Vickleby och får veta en massa om livet för lemlästade ungar i Laos, säger jag.

Vi sitter tysta en stund. Så frågar jag:

– Varför är det stora hack på grodans rygg?

– Vi tar det sen, säger min fru.

Entrén till Alvarboden ger ett spontant och välkomnande intryck.
 
Siden, tavlor, foton, fåglar, blommor, dukar, glaskulor, kuddar och mycket annat. Den till ytan lilla boden är innehållsmässigt stor.
 
I en kopparkittel på golvet simmar tre guldfiskar. Siden i buntar, siden på bord och på dekorativ stege. Och i taket: Snart mogna vindruvor.
 
Druvorna i taket är så perfekta i sin framtoning att man knappt kan tro att de är äkta.
 
Ljuset bara vräker in genom stora glasytor i taket på den lilla byggnaden.
 
Stina visar en gammal Ölandskarta. Skiftena var förr ofta väldigt smala. Om sådant och annat berättar hon under sina alvarguidningar i Vicklebytrakten.
 
Ljuset leker och dansar runt uteserveringens mer eller mindre avskilda grupper av bord.
 
Stina Engström, till höger i bild, har just serverat oss kaffet under solseglet…
 
Enkla fotproteser av den typ som görs på COPE i Ventiane, Laos. Stina Engström berättar att hon och dottern Helena först jobbade med en kvinnororganisation som hjälpte skadade barn till skolan. – Dom fick nämligen inte gå där utan uniform, väska, papper och skor. På bara två år lyckades vi få tvåhundra barn i utbildning. Sen blev det Cope och vi har samlat in mycket pengar. Bland annat har Nätverket för kvinnliga företagare på Öland nappat på idén ”att köpa händer och fötter” till barnen i Laos.
 
Foto: Cope Laos.
 
Krigens vansinne upphör inte när krigen slutar. Den här bomben är lika livsfarlig i dag som för 37 år sedan då Vietnamkriget ändade. Foto: Cope i Laos
 
Den välgjorda grodan i trä kostar bara 50 kronor på Alvarboden. En del av pengarna går till nya händer och fötter på de bombskadade barnen i Laos. Min fru har lovat mig att berätta vad grodan används till. Senare.
Taggad ,

Flanera i Capellagårdens trädgård

Av en ren slump hamnade vi i trädgården på Capellagården i Vickleby… För att vandra runt i den bör man ha samma inställning till stress och måsten som tjuren Ferdinand under korkeken. Vill du tagga ned? Åk dit!

Taggad

Konsten att flanera

Att gå utan mål, att bara driva omkring, följa stundens infall och nycker kallas ibland för att flanera. Man flanerar helst i något så när strukturerade områden, eftersom flanering i exempelvis skog ofta blir synonymt med ”att gå vilse”.

En flanör av klass var Jolo, den utsökte stilisten. Trots att flanörernas skara blir allt mindre i vår tidseffektiva tid finns det fortfarande entusiaster som värnar konsten att strosa utan mål och mening.

Snart kan du prova på att flanera med Alvarsamt. Häromdagen råkade vi nämligen ramla in i Capellagårdens trädgård i Vickleby. Vi sick-sackade oss fram bland blekgröna ulltistlar och honunggula rosor med endast vaga uppfattningar om hur denna odyssé i förstudien till Paradiset skulle sluta…

Redan nu kan avslöjas att den ändade i några gigabajt bilder…

Vickleby i snö

En av de vackraste byarna på södra Öland är i mina ögon Vickleby, en mil söder om Färjestaden och ett stenkast väster om väg 136. Den knappa kilometern bygata är kantad av den ena vackra boningen efter den andra. Vintertid ruvar byn i stillsamhet. Den känns nästan museal, försjunken i tystnad, just nu förstärkt av den djupa nysnön.

I bilderna nedan kan du gå runt i byn på egen hand. Inte alla har bildtext. Hus, ting och miljöer har ofta mycket att berätta – utan ord. Som vanligt kan du klicka på bilden för att få den större.

vickleby_007

vickleby_013Den 800 meter långa Vickleby bygata här sedd mot norr. I träden till höger klättrar murgrönan tiotals meter högt.

vickleby_021Om byn ger ett sömnigt intryck under högvintern skvallrar denna skylt om betydligt intensivare sommarliv.

vickleby_03Den åretruntgröna murgrönan ger en anakronistiskt förnimmelse där den står i många minusgrader och med rötterna i snön. Den tåliga växten är ett utmärkt gömställe för fåglar, se nedan.

murgrc3b6nafc3a5gel
 
vickleby_04Capellagården. Skolan startades av den kände möbelarkitekten Carl Malmsten som ligger begravd på kyrkogården i byn. Den genuina miljön måste ses och upplevas; den är omöjlig att helt att fånga i bild.

vickleby_05

capellagc3a5rden
 
vickleby_06Bo Pensionat, startat under 1910-talet. Här har många sommarboende konstnärer haft sin bas i jakten på måleriska motiv.

vickleby_07

vickleby_08Vickleby är genuin glesbygd. Bara till en av åtta brevlådor har någon gläntat på locket, och många av de braskande anslagen i bakgrunden har överlevt sig själva.

vickleby_09

vickleby_10Rosgården vid Capellaskolan.

vickleby_11

vickleby_12

vickleby_13

vickleby_14Vickleby kyrka sedd nedifrån bygatan. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Nedan en dörr på kyrkans södra sida.

vickleby_15

vickleby_161Handtag och nyckel på en av Vickleby kyrkas portar, som alla är mycket låga. Porten på tornsidan känns så låg att man måste böja huvudet för att oskadd ta sig in. Se nedan.
 
vickleby_mc3a4rkt_29
 
kyrkan_vickleby2
 
vickleby_172Från kyrkogården mot väster. I mitten av övre hälften av bilden kan man ana fastlandet på andra sidan Kalmarsund.
Taggad , ,