Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.
Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…
Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.
– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.
Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.
Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.
Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.
Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.
Sådan är han, Johan Parboäng.
Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.
Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…
Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!
Som vi tidigare berättat säger Miljödomstolen nej till ställplatserna i Degerhamn. Det skrev bland annat Östran i går. Men viktigare är förstås vad Alvarsamt skriver. Vi ger ordet till vår människorättskämpe, humanist, yrkesrevolutionär och jurist med specialitet ställplatsfrågor, Sune Flisa!
– – –
Högt ärade revolutionärer, kvinnliga så väl som manliga. Måttet är rågat. Hövdingen har avgått men betonghäcksmyndigheten består. Därför kräver jag Sune Flisa: Lägg ned Länsstyrelserna, dessa otidsenliga byråkratiska stoppklotsar många gånger ledda av avdankade föredettingar inom politik och ”exteriöra verksamheter som skapar så kallade kända ansikten”. Landshövdingarna är dessutom ofta tvivelaktigt utnämnda av gamla polare i regering och riksdag till en lugn, avmätt, cigarr- och vindoftande avslutning på karriären. Sådana ”farkoster med endast sista raketsteget laddat” bör hellre spurtjobba inom äldre- eller kriminalvården än att leda – den eventuella – utvecklingen av våra län!
Det var Länsstyrelsen som hos Miljödomstolen överprövade Mörbylånga kommuns strandskyddsdispens för ställplatserna i Degerhamn, dessa harmlösa gräsparkeringsplatser för husbilar som på några få år växte till en stark motor för bygden. En säsong talades om fler än 5 000 besök. Länsstyrelsen – och naturligtvis Miljödomstolen – lägger nu en förlamande hämsko över bygden. Den sistnämndas beslut är tragiskt och jag är personligen synnerligen glad över att ha lämnat Öland och Sverige för ett företags- och människovänligt liv i Shimla, Indien. Här uppmuntras initiativ och framåtanda, här förstår man att inkomster icke falla från himmelen likt guldregn, här inser man att allt inte för eviga tider kan vara som det alltid har varit. Här vill man utveckla, förändra, förbättra – för människorna.
Östran skriver bland annat: _ _ _”Området är inte detaljplanerat och omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv, kulturmiljövård och obruten kust. Domstolen menar därför att frågan om strandskyddsdispens `ska präglas av mycket stor restriktivitet´.”
Man tar sig för pannan och vill gå och lägga sig, eventuellt för gott. Miljödomstolen får det att låta som om ett ändlöst lämmeltåg av idoga vandrare med stavar i händerna och ryggsäckarna fulla med långvandringsproviant kommer att hindras i sin finkulturella framfart över stock och över sten förbi denna lilla guppiga gräsplätt. Men var finns – egentligen! – det rörliga friluftslivet? Var finns behovet av en kulturmiljövård just här? Tror Miljödomstolen att turister ska leta ortoceratiter i de gamla betongkonstruktionerna som står nästgårds?
Juridiken innehåller med rätta möjliga tolkningar av lagar, möjligheter till att ta hänsyn till förhållanden som lagstiftarna inte kunde förutse då lagarna skrevs. Lagar ska inte följas in absurdum. Lagar huggna i sten hör Hedenhös till. Lägg därför ned de kadaverdisciplintänkande Länsstyrelserna. I dag – helst före lunch eller senast i morgon!
Den juridiska kompassen har drabbats av toksnurr. Kommunen säger ja, Länsstyrelsen säger nej och får medhåll av Miljödomstolen. Synnerligen märkligt är då att Länsstyrelsen stod bakom servicehusets tillblivelse på nämnda ställplats – så sent som 2010-2011!
– Vi sökte EU-bidrag för huset och ansökan gick genom Länsstyrelsen. Den var alltså med på noterna, berättar Kurt Arvidsson, på den tiden ledamot i styrelsen, i dag kassör i båtklubben som drev ställplatsen.
I flera års tid har min blomma och jag suttit vid det lilla enkla bordet bakom båtladan för en stärkande fika under våra cykelturer. Vi har suttit där vinter, vår, sommar och höst – en eller flera gånger i veckan. Det vi kan konstatera är att det nästan aldrig går någon människa utmed den kust som Miljödomstolen är så mån om att hålla ”obruten”. Dessutom är den inte bruten. Enligt Kurt Arvidsson har man dragit en gräns 25 meter från stranden, närmare havet än så får ingen husbil parkeras. Men det räcker tydligen inte för Miljödomstolen. För de människor som nästan aldrig går där ska utrymmet vara större. Hur stort? Hundra meter? En kilometer? Tio mil?
Min blodstörtning kräver lugn. Jag får inte brusa upp. Då kan blodet börja spruta igen, säger läkarna. Därför slutar jag nu med en stilla uppmaning: Titta på mitt foto av den icke avbrutna kusten. Utmed den går nästan ingen. Men vill man det så går det – att gå där.
Kurt Arvidsson berättar att man överväger att överklaga Miljödomstolens dom. Gör det, men se först till att Länsstyrelserna placeras på nåt riktigt dammigt muséum!
Miljödomstolen stoppar utvecklingen i Degerhamn/Södra Möckleby. Man gör det genom att säga nej till ställplatserna i Degerhamn…
När vår ledarskribent Sune Flisa fick beskedet genom lokala medier ramlade han samman i en mindre blodstörtning och vårdas därför på centralsjukhuset i Shimla, Indien. Från säng 45 på akutavdelning 22 telegraferar han i fetstil: Trots akutsjuk känner jag mig kärnfrisk. Så snart blodstörtningen är åtgärdad går jag loss på tangenterna. Varje nedslag ska kännas som en atombomb. Före midnatt kan ni publicera explosionen. Men slå upp den ordentligt med fotot jag tog vid besöket i somras. På det ser vi den sträcka/det stenröse ”obruten kust” man dillar om. Den förnuftsvidriga domen är hot stuff även här borta på andra sidan jordklotet. Ingen här tror att sånt kan hända år 2016. Alla bara skrattar. Jag är glad över att jag emigrerade. /eder Sune Flisa