alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
en sten av många
Grävningarna vid Albrunnastenen pågår även nästa vecka. På måndag kommer en grävmaskin till platsen för att ta upp resten av den sannolika skeppssättningen. Det berättar projektledaren Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Bilden är från Alvarsamts kiteflygning över stenen i går eftermiddag. Närmast kameran ser vi högar av grus och jord från siktarna. Kvadraten bakom högen är själva Albrunnastenen. Man tror att den bara är en av kanske 10-20 ursprungliga stenar i en större skeppssättning. Den bör ha sträckt sig bakåt i bilden. Albrunnastenen bör följaktligen vara stävsten i skeppssättningen. Låt oss därför flyga fram ett 30-tal meter, stiga 50 och tilta kameran rakt ned mot marken…
Vi ser då stenen i nere i bildens vänstra hörn. Övriga stenar bör alltså ha stått uppåt i bild, mot norr. Vi ickearkeologer kan dock inte ana några som helst rester av dessa stenar. Kan du? Det enda iögonenfallande är den ”liggande rektangelramen” i bildens övre del – med ett mörkare hörn uppe till vänster. Kan det mörka partiet komma sig av ”annorlunda vattenförhållanden på grund av skeppssättningen”? Det är spännande att spekulera, men det sannolika är nog att ”ramen” är resultat av modernt jordbruk. Snart publicerar vi två poddradioinlägg om Albrunnastenen. I det ena kan du höra en albrunnabo som var med när skeppets norra sten togs ned och forslades bort. I det andra kan du höra arkeologen Ludvis Papmehl-Dufay och studenten Eva Eliasson berätta om grävarbetet vid denna stensättning, som troligen uppfördes under vikingatiden för runt 1 200 år sedan…
en minnenas tur
Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.
Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…
Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.
Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.
Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.
Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.
Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.
Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.
Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!
En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…
Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.
Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…
Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.
Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…
Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…
på alla fyra
De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…
dammar på båda sidor öland
Den folktomma stranden på sydöstra Öland, väster om Näsby, där Johan Parboäng har en av sina jordbruksfastigheter. Vinden är frisk denna näst sista dag i maj och växtligheten frodas i det starka solskenet. Det doftar tång och livet känns enkelt.
Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.
– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.
Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.
Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.
Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.
Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.
Sådan är han, Johan Parboäng.
Vi ser delar av den östra, grävda dammen – och Johan, förstås! Förhållandena här måtte vara idealiska för fåglar som är beroende av vatten. Här finns lugnt sötvatten och ”bråkigare” havsvatten.
Kameran tittar norrut. Man får lätt intrycket att vi är på en obebodd Söderhavsö. Det fattas bara några palmer. – Jag lever och arbetar i paradiset, säger Johan.
Som en sentida Robinson Crusoe vandrar Johan på den öde stranden. Hela tiden pågår monologen – om hållbart lantbruk, om KRAV-odling, om mjölkpriser, om jakt, om fiske, om turism, om husbilar, om ställplatser och ungefär 10 000 andra ämnen – i stort sett samtidigt.
Betesdjuren här nere kan nog inte ha det bättre. Omväxlande grödor och egen vattenho, modell större. Och den friska vinden håller flugorna borta.
Ljuset här nere på södra Öland är speciellt, ibland påminnande om ”Skagenljuset”. Så här i maj stryker fågelsträcken utmed kusten. Överallt kacklas det. Och den vita stranden synes evig…
Den naturliga dammen i väster, strax söder om Grönhögen. Den är utformad i samarbete med föreningen Sportfiskarna. Här i djungeln av vattenväxter trivs de lekmogna gäddorna. Upptill i bild ser vi två foderspridare på torn. De kastar ut några få kilo spannmål per dygn till både gästande och fastboende fåglar.
Till höger om Johan ser vi en av flera dammluckor. Med dem reglerar man vattenståndet i dammen. Det har varit lågt i år beroende på den ynkligt lilla nederbörden.
Från luften ser vi havet till vänster och en liten del av dammen till höger. I det på bilden ökentorra diket till höger vandrar de lekmogna gäddorna upp. I mitten av fotot ser vi ett annat dike – med lucka. Men den kan man dels reglera vattenståndet, dels släppa ut både kläckta yngel och färdiglekta gäddor.
forskning pågår
Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.
Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…
Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!
Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…
Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.
K 1003
Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…
Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…
Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”
järnvägshistorisk sensation
Mina damer och herrar… Alvarsamt kan i dag skriva ett nytt blad i den öländska järnvägshistorien. Vi gör det genom att visa den första räls som lagts på tidigare Ölands Järnvägars banvallar de senaste 55 åren! Tut i lur, hip hurra och fram med champagnen! Ölands Järnvägar lades ner 1 oktober 1961. I går vände den negativa utvecklingen när ett dussin meter räls lades vid stationen i Torngård. Den nya tänkta sträckningen till station Segerstad blir fyra kilometer lång. För föreningen Ölands Järnväg återstår således att lägga ytterligare 3 988 meter räls… I kommande inlägg följer vi – i sällskap med en skock får – den gamla banvallen fram till stationen i Segerstad.
dagens ölandsbild 190
Betande kreatur vid Möckelmossen.
dagens ölandsbild 189
Grönhögens hamn med båtar och husbilar från många europeiska länder. De svenska seglarna Barbro och Bo som Alvarsamt träffade just här i Grönhögens hamn 2012 kan du också träffa. Här.
visst är jag stilig!
När jag tog några icke dansanta steg mot den här tjurkalven i Seby gjorde han några graciösa danssteg bort från mig, arrière, alltmedan han höll stenkoll på mig och mina reaktioner. Håll med om att han är väl medveten om sin skönhet.
åter räls på södra Öland…
Järnvägarna på Öland lades ned 1 oktober 1961. I dag klockan 10:38 lossades de första två rälsknippena från en långtradare vid gamla Torngårds station på sydöstra Öland. Tanken är på sikt att lägga fyra kilometer räls mellan Torngård och Segerstad. Christer Ihregren, kassör i Ölands Järnväg, och långtradarchauffören Marcus Ottosson övervakar lossningen.
Börje Jönsson, HPS Lantbruk i Segerstad, justerar gaffeln på trucken inför det andra lyftet. Liksom många andra ställer Börje upp gratis för jobbet.
Ett av de två knippen räls som lossades i Torngård. Skenorna kommer från Hällabrottet utanför Örebro. Från vänster ser vi Christer Ihregren, Laila Ihregren, båda ledamöter i styrelsen för Ölands Järnväg, och chauffören Marcus Ottosson. Läggningen av rälsen på stationsområdet inleds redan i morgon och tanken är att den ska ligga färdig och fin till Skördefesten.
Det är inga lätta grejor som hänger i stroppen. Marcus Ottosson och Christer Ihregren styr järnen, Börje Jönsson styr lastaren. I Bakgrunden skymtar stationshuset.
En korg med skruv, mutter och spik hängde med leveransen från Hällabrottet. Bara att sätta igång och spika…
Laila och Christer Ihregren i föreningen Ölands Järnväg framför stationshuset med den nymålade skylten. Ett hårt jobb börjar visa på en realistisk och spännande framtid. Och man är redan nu medveten om att mycket lite brukar gå som på räls…
I nästa vecka kan du även lyssna på poddradio om det som händer vid gamla stationshuset i Torngård.
fallen fallos ska resas
Den så kallade Albrunnastenen föll samman i tre delar för några år sedan. Nu ska den på något sätt räddas för eftervärlden. Men originalet är i för dåligt skick för en restaurering/sammanlimning. Alternativen är att hugga eller gjuta en kopia. Länsstyrelsen håller i projektet och Linnéuniversitet är också inblandat. Alvarsamt följer på nära håll arbetets gång…
Så här utslagen och föga iögonenfallande har stenen legat paketerad några år. Men nu stundar nya tider…
lägg ned länsstyrelserna
Bilden är tagen från pirens början i Degerhamns hamn. Vi ser norrut. Tjugofem meter från vattnet går det alldeles utmärkt att gå. Men nästan ingen går där. Under otaliga fikaraster i hamnen har vi sett en enda människa på detta område. Står inga husbilar här kan området karaktäriseras som ”extremt folktomt”. Men husbilsgästerna uppskattade verkligen ställplatserna. Många menade att de var bland de bästa i landet. Klicka här för att träffa några. Eller här. Eller här. Du kan också spana in området från luften, här.
Som vi tidigare berättat säger Miljödomstolen nej till ställplatserna i Degerhamn. Det skrev bland annat Östran i går. Men viktigare är förstås vad Alvarsamt skriver. Vi ger ordet till vår människorättskämpe, humanist, yrkesrevolutionär och jurist med specialitet ställplatsfrågor, Sune Flisa!
Allan von Kompost
återinsatt redaktionschef
– – –
Högt ärade revolutionärer, kvinnliga så väl som manliga. Måttet är rågat. Hövdingen har avgått men betonghäcksmyndigheten består. Därför kräver jag Sune Flisa: Lägg ned Länsstyrelserna, dessa otidsenliga byråkratiska stoppklotsar många gånger ledda av avdankade föredettingar inom politik och ”exteriöra verksamheter som skapar så kallade kända ansikten”. Landshövdingarna är dessutom ofta tvivelaktigt utnämnda av gamla polare i regering och riksdag till en lugn, avmätt, cigarr- och vindoftande avslutning på karriären. Sådana ”farkoster med endast sista raketsteget laddat” bör hellre spurtjobba inom äldre- eller kriminalvården än att leda – den eventuella – utvecklingen av våra län!
Det var Länsstyrelsen som hos Miljödomstolen överprövade Mörbylånga kommuns strandskyddsdispens för ställplatserna i Degerhamn, dessa harmlösa gräsparkeringsplatser för husbilar som på några få år växte till en stark motor för bygden. En säsong talades om fler än 5 000 besök. Länsstyrelsen – och naturligtvis Miljödomstolen – lägger nu en förlamande hämsko över bygden. Den sistnämndas beslut är tragiskt och jag är personligen synnerligen glad över att ha lämnat Öland och Sverige för ett företags- och människovänligt liv i Shimla, Indien. Här uppmuntras initiativ och framåtanda, här förstår man att inkomster icke falla från himmelen likt guldregn, här inser man att allt inte för eviga tider kan vara som det alltid har varit. Här vill man utveckla, förändra, förbättra – för människorna.
Östran skriver bland annat: _ _ _”Området är inte detaljplanerat och omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv, kulturmiljövård och obruten kust. Domstolen menar därför att frågan om strandskyddsdispens `ska präglas av mycket stor restriktivitet´.”
Man tar sig för pannan och vill gå och lägga sig, eventuellt för gott. Miljödomstolen får det att låta som om ett ändlöst lämmeltåg av idoga vandrare med stavar i händerna och ryggsäckarna fulla med långvandringsproviant kommer att hindras i sin finkulturella framfart över stock och över sten förbi denna lilla guppiga gräsplätt. Men var finns – egentligen! – det rörliga friluftslivet? Var finns behovet av en kulturmiljövård just här? Tror Miljödomstolen att turister ska leta ortoceratiter i de gamla betongkonstruktionerna som står nästgårds?
Juridiken innehåller med rätta möjliga tolkningar av lagar, möjligheter till att ta hänsyn till förhållanden som lagstiftarna inte kunde förutse då lagarna skrevs. Lagar ska inte följas in absurdum. Lagar huggna i sten hör Hedenhös till. Lägg därför ned de kadaverdisciplintänkande Länsstyrelserna. I dag – helst före lunch eller senast i morgon!
Den juridiska kompassen har drabbats av toksnurr. Kommunen säger ja, Länsstyrelsen säger nej och får medhåll av Miljödomstolen. Synnerligen märkligt är då att Länsstyrelsen stod bakom servicehusets tillblivelse på nämnda ställplats – så sent som 2010-2011!
– Vi sökte EU-bidrag för huset och ansökan gick genom Länsstyrelsen. Den var alltså med på noterna, berättar Kurt Arvidsson, på den tiden ledamot i styrelsen, i dag kassör i båtklubben som drev ställplatsen.
I flera års tid har min blomma och jag suttit vid det lilla enkla bordet bakom båtladan för en stärkande fika under våra cykelturer. Vi har suttit där vinter, vår, sommar och höst – en eller flera gånger i veckan. Det vi kan konstatera är att det nästan aldrig går någon människa utmed den kust som Miljödomstolen är så mån om att hålla ”obruten”. Dessutom är den inte bruten. Enligt Kurt Arvidsson har man dragit en gräns 25 meter från stranden, närmare havet än så får ingen husbil parkeras. Men det räcker tydligen inte för Miljödomstolen. För de människor som nästan aldrig går där ska utrymmet vara större. Hur stort? Hundra meter? En kilometer? Tio mil?
Min blodstörtning kräver lugn. Jag får inte brusa upp. Då kan blodet börja spruta igen, säger läkarna. Därför slutar jag nu med en stilla uppmaning: Titta på mitt foto av den icke avbrutna kusten. Utmed den går nästan ingen. Men vill man det så går det – att gå där.
Kurt Arvidsson berättar att man överväger att överklaga Miljödomstolens dom. Gör det, men se först till att Länsstyrelserna placeras på nåt riktigt dammigt muséum!
Eder nyopererade Sune Flisa
Ledarskribenten på heders-
läktaren under en militärupp-
visning i Kråkhultaberg 1957.
Foto: Bo Stenson Kravett-Kaap.
extra extra extra extra
Miljödomstolen stoppar utvecklingen i Degerhamn/Södra Möckleby. Man gör det genom att säga nej till ställplatserna i Degerhamn…
När vår ledarskribent Sune Flisa fick beskedet genom lokala medier ramlade han samman i en mindre blodstörtning och vårdas därför på centralsjukhuset i Shimla, Indien. Från säng 45 på akutavdelning 22 telegraferar han i fetstil: Trots akutsjuk känner jag mig kärnfrisk. Så snart blodstörtningen är åtgärdad går jag loss på tangenterna. Varje nedslag ska kännas som en atombomb. Före midnatt kan ni publicera explosionen. Men slå upp den ordentligt med fotot jag tog vid besöket i somras. På det ser vi den sträcka/det stenröse ”obruten kust” man dillar om. Den förnuftsvidriga domen är hot stuff även här borta på andra sidan jordklotet. Ingen här tror att sånt kan hända år 2016. Alla bara skrattar. Jag är glad över att jag emigrerade. /eder Sune Flisa
