Etikettarkiv: alunbruk

livet på bruken – del II

Livet på bruken – del I kan du läsa här.

Södra bruket har varit arbetarnas bostäder vare sig tillhörande industri har tillverkat alun, brutit kalk eller gjort cement. Gösta Wahlgren fortsatte sitt föredrag med att berätta om en utvärdering av arbetet vid bruket gjord i mars 1886 av disponent Wilhelm Johansson vid Ölands Cement AB. Den ger en bra bild av den tidens uppfattningar av rätt och rimligt. Johansson tyckte att gammalt folk kunde hjälpa till med att odla potatis, som skulle säljas och ge lön till arbetarna. Hyreskontrakt med arbetarna skulle införas, liksom ordningsregler. Fri läkarvård vore rimligt, men inte fria medikamenter. De fick hämtas på fabrikens laboratorium. Olycksfallsförsäkring föreslogs och infördes. Vid dödsfall betalades 1 000 kronor ut, vid full invaliditet 2 000. Bolaget betalade hälften av premierna, arbetarna hälften.

Wilhelm Johansson hade också åsikter om hyresersättningen. Hyra skulle inte tas ut men om lägenheten reparerades borde hyran bli 20 kronor om året. Bolaget hade vid den här tiden 75 lägenheter om ett till två rum. Många är dåliga, noterade Johansson, särskilt de vid Södra bruket. Det vore kanske bättre att flytta dem – eller riva hela rasket! Men 1886 klubbades att bolaget skulle satsa 2000 kronor för att rusta upp husen. Disponent Wilhelm Johansson tänkte också en hel del på sig själv och föreslog att disponentbostaden skulle befrias från ohyra genom omtapetsering. Den skulle dessutom fräschas upp med en utvändig målning.

Det blev alltså ingen rivning. Ölands Cement AB tog sitt ansvar, och kåkarna rustades upp. Sadeltaken byggdes om och höjdes. Man inredde ungkarlslägenheter på övervåningen och installerade kakelugnar. Senare tillkom nya vedbodar, uthus och kopplade fönster.

Gösta_W_föredrag_06I kaffepausen var det många som ville fram till Gösta Wahlgrens lilla men innehållsrika mobila skärm med handlingar och foton från olika århundraden. I randig tröja ser vi Marianne Jönsson, Segerstad, och i svart och rött Mona Johansson, Dalsjö. 

Emil Johansson föddes på Södra bruket 1887. Han berättade för Gösta Wahlgren 1960 att hans mor var ensamförsörjare. Emil fick redan som liten hjälpa till med lastning av dragkärror. Det var en fattig, tung och svår tid som blev ännu värre när Emil skulle börja skolan. Han hade inga skor! Hans mor gick upp till socknens företrädare som hade ansvar för sådana ärenden och förklarade problemet. När han förstått mammans situation sa han:
– Om frun har ekonomiska problem så sälj pojken!

Så väl barn som åldringar auktionerades bort i kyrkans sakristia. Men Emils mamma stod på sig och klarade skivan. Emil kunde småningom försörja sig själv och gifte sig med Agda och kom genom åren att få många förtroendeuppdrag. Bland annat blev han och Agda vicevärdar vid Södra bruket. Familjen blev också ansvarig för den första telefon som fick användas av hyresgästerna på Södra bruket.

Maja Maria Karlsson-Hansson, född 1919, bodde hela sitt liv på Södra bruket. För Gösta Wahlgren har hon berättat att familjen med mamma och pappa och åtta barn bodde i ett rum och kök.  Egna uthus kom först 1920. Tvättstugor infördes småningom och gatubelysning kom under 1930-talet. Runt 1920 bodde 325 personer på Södra bruket. För vissa av dem blev livet kort. En liten flicka drunknande i kvarndammen där hon var med sin mor för att vattna nyplanterade skogsplantor. 1929 inträffade en tragisk olycka då sjömarkör Emanuel Lönnkvist, 19, klättrade upp i en elstolpe. Där råkade han komma åt en strömförande ledning, ett eldhav slog upp och han dog på fläcken. Maja berättade också om ett gåtfullt försvinnande. Kurt Hallgren från Södra bruket åkte skidor i backarna vid Alvkällan. Där förlorade han troligen orienteringen och försvann utan något som helst spår. Man hittade honom aldrig.

En annan av Gösta Wahlgrens källor var Stig Karlsson på Södra bruket, född 1932. Han kunde berätta om ”Spikapelle” med fru Hilma. De var vicevärdar vid bruket. Spikapelle var född 1877 och jobbade till han blev 75. Spíkapelle ansvarade bland annat för den manuella tändningen av den elektriska fyren, som stod i gattet där garagen ligger i dag. Spikapelle och Hilma hade många barn. En av sönerna blev sjöman och reste ut i världen. När han kom hem från en Afrikaresa hade han med sig en apa och två sköldpaddor. Apan blev Spikapelles ögonsten och döptes till Putte. Apan Putte fick en fin isolerad koja och han fick även följa med upp i lägenheten. Spikapelle var känd för ett mycket hetsigt humör. När han en dag kom hem efter jobbet och upptäckte att en fin karott hade slagits sönder tände han på alla cylindrar. I högt tonläge frågade han Hilma vem som slagit sönder karotten.
– Det var Putte som hoppade upp på bordet… Jag hann inte hejda honom, svarade Hilma urskuldande.
– Jaså, var det Putte som gjorde det! Ja, ja. Då gör det ingenting. Vi går bara till John Nilsson och köper en ny!
Spikapelle dog 1965.

Gösta_W_föredrag_09Elin Engdahl, Ragna Snöberg, Marianne Jönsson och Rosita Svensson vid Gösta Wahlgrens mobila skärm. Nästan alla i bygden har något slags koppling till Södra bruket eller människor som bott där. 1890 gick barnen från Södra bruket och Albrunna i Södra Skolan på bruket. På ett foto från tidigt 1900-tal finns 38 barn och två lärare. Innan Södra Skolan blev till undervisades barnen av ”moster Kristina” som bodde på bruket. Undervisningen bedrevs i ett vindsrum. 1958 upphörde Södra Skolan. Alunskolan tog över.

EfternamnDe som anställdes vid Ölands Alunbruk fick nya efternamn. Exempelvis blev bröderna Niklas och Jonas Petterssons nya namn Bröderman. Långt senare, 1920, var timlönen 93 öre på Cementfabriken. 1925 kom elbelysning till Södra bruket och 1943 installerades elmätare.

Gösta_W_föredrag_10Gösta Wahlgren får blomma och stort tack av Rolf Hansson för sitt långa och intressanta föredrag. Och känner jag dessa herrar rätt lär Gösta snart dyka upp igen med andra intressanta berättelser från bygden förr i världen…

Taggad ,

livet på bruken – del I

Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?

Svaren går inte att precisera eftersom arbetsplatsen växlat både tillverkning och namn. Vi nöjer oss därför med att kalla den Södra bruket, som bostadshusen till forna industrier som Ölands Alunbruk och Ölands Cement AB kallas i dag.

Om livet på denna lilla fläck på sydvästra Öland berättade nyligen Gösta Wahlgren på ett Frisammöte i Församlingshemmet, Södra Möckleby. Gösta inledde med att betona att mycket finns dokumenterat om industrierna, deras utveckling och nedgång, om processer, maskiner och byggnader – men mindre om de människor som bokstavligen föddes, levde, arbetade och dog där. Därför la Gösta tonvikten på just människorna, deras slit och släp men också glädjeämnen. Fakta har Gösta hittat i kyrkböcker, sockenprotokoll, husförhör, brev, dagböcker, alunbrukets arkiv och från foton. Alvarsamt återger nedan bara några valda stycken ur det flera timmar långa föredraget.

Längorna i Södra bruket byggdes 1807. Då var de enkla arbetarbostäder, i dag är de vandrarhem och flotta bostadsrätter. På den här tiden var södra Öland genuin glesbygd. 1800 räknade exempelvis Södra Möckleby in 451 invånare. Alunbrukets grundare Axel Adlersparre var på många sätt modern. 1807 lät han exempelvis inrätta arbetskontrakt med de anställda. I dessa garanterades en familj 4 famnar ved, plats för koltäppa, rätt till gudstjänster varje söndag och högtidsdag (något som Alvarsamts utsände skulle betrakta som ett synnerligen hårt straff) och en månatlig mjölkpeng om sex riksdaler silvermynt. Dessa förmåner var verkligen förmåner och skulle inte dras från lönen.

Av andra än Gösta har Alvarsamt hört att det som mest bodde runt 350 personer på bruket. Gösta Wahlgren visade protokoll över anställda vid bruket. 144 olika efternamn var noterade. Men det märkliga var att alla som anställdes fick byta namn. Exempelvis tvingades två bröder från Ås, Niklas och Jonas Pettersson, byta till namnet Bröderman! Det på södra Öland vanliga namnet Snöberg var också ett av bruket bestämt efternamn. Alvarsamt kan inte låta bli att leka med tanken att i dag få ett jobb på exempelvis Cementa, hämta sin arbetsoverall och hjälm och få besked av basen:
– Från och med i dag heter Johansson inte Johansson. Från och med nu heter Johansson Hjälmberg.

År 1811  fick bruksfolket ta emot en gåva under husförhörsdagen. Inte mindre än 21 liter (8 kannor) brännvin delades ut.
– Om man fick brännvinet före eller efter husförhöret framgår inte av handlingarna, berättade Gösta.

Brännvin var en viktig dryck vid den här tiden. Till midsommarfirandet 1811 delade bruket ut: 39 liter brännvin, 1,5 tunna malt (öl), humle och färg och papper till majstång.
– Men utrymmet efter punkten ”godis till barnen” var tomt, berättade Gösta.

Bruket hade egen brännvinstillverkning. Man brände runt 5 200 liter om året. Den eftertraktade varan lagrades i källare med galler för fönstren. Lokalen finns kvar intakt än i dag i huset med nocken åt Geologiska trädgården.

1822 gjordes nån form av samhällsanalys av Södra Möckleby. I den slogs fast att arbetsstyrkan vid bruket var 322 personer – varav 116 barn under 12 år. Barnen fick hjälpa till redan från sju års ålder, ofta med lastning av dragvagnar. Dessa förhållanden som då betraktades som goda och normala har vi i dag svårt att förstå. En familj hade ett rum. Kök delades med flera familjer. Enkelfönster, drag, kyla, smuts och loppor. Mot havet fanns vid den här tiden inga träd, inga rödfyrshögar eller andra skydd mot vinden. Det var extremt trångt, många småbarn lär – ofrivilligt – ha kvävts till döds av sina utsjasade mödrar under sömnen. Gösta berättade om Olof och Clara… De fick åtta barn. Ett av dem uppnådde vuxen ålder. Och det var inget ovanligt eller konstigt med det.

Bruket var under långliga tider en enklav, ett samhälle i samhället. Man kunde handla livsmedel där, till och med på krita. Där fanns skomakare och skräddare. Man hade till och med ett eget penningsystem: Pengar av trä som bara kunde användas inom bruket. Dessa träpengar betalades ut av bokhållaren och förvarades i speciella läderetuier.
– Det finns bara ett enda sånt kvar, sa Gösta Wahlgren och höll upp det för beskådning. Detta!

* * *

Med detta unika föremål slutar vi det första av två inlägg om Gösta Wahlgrens föredrag om bruken.

Gösta_W_föredrag_02Gösta Wahlgren på berättarhumör. I över 60 år har han samlat på sig lokalhistoria.

etui_träpengarEn enda finns kvar: Denna unika läderpåse för brukets träpengar. Den är sannolikt gjord av brukets egen skomakare.

Gösta_W_föredrag_08Som flugor kring en sockerbit samlades under kaffepausen nyfikna åhörare runt Göstas mobila minimuséum.

Gösta_W_föredrag_07Mötet var ett i raden arrangerat av ”Frivilliga i samverkan”, FRISAM, som är en samverkan mellan Mörbylånga kommun, PRO, SPF, Röda korset, DHR, Lions Mörbylånga, Studieförbundet Vuxenskolan och Södra Ölands anhörigförening. Dessa möten får i fortsättningen hållas i Församlingshemmet, eftersom man bygger om den tidigare lokalen i Alungården för att passa ensamkommande flyktingbarn.

Gösta_W_föredrag_03Några av åhörarna är födda och/eller uppvuxna på bruket och kunde verifiera att det Gösta Wahlgren berättade var till hundra procent sant.

Gösta_W_föredrag_04I mitten står Gösta Wahlgren och samtalar med Rolf Hansson (i röd tröja).

minnesanteckningar41 år historia på en minnesanteckning om en enda A 4…  Och apropå år… Om åtta år, 2023, kan bygden fira sina bruks 300-årsjubiléum. Förberedelser lär redan pågå och ryktet säger att Sockenföreningen är inkopplad. Men som sagt, det är bara rykten.

Taggad , , ,