jesusljus

Vi flög strax öster om Pilekulla i kväll. Vinden var frisk fastän den här dagen snart var tillända…

det omväxlande alvaret

Att vandra på alvaret känns ofta en smula enformigt. Det är sig ganska likt vart man än går. Men tittar man på alvaret uppifrån inser man motsatsen. Jag förvånas ofta över hur mycket vatten det finns i gamla stenbrott, bäckar, kärr och kanaler. Vattensamlingen på bilden är runt en meter djup och det är inte omöjligt att där finns gädda. Den kan vandra flera kilometer från Kalmarsund och upp på alvaret för att leka och vissa exemplar kan stanna kvar här en tid – hur länge vet väl ingen…

Sven-Eriksjön – resultat av våt idé

Man skrev 1970. Det var torrt på södra Öland, då som nu. De som bäst behövde vatten var bönderna. En bonde i Torngård började fundera. Han hette nästan som byn: Sven-Erik Tornegård, 1920-2007. Han ville lösa vattenproblemen. Kusinen Gunnar Andersson, Kvinsgröta, berättar:
– Sven-Erik var en klurig man. Han hade en mycket egen teori om varför regnmolnen tycktes undvika alvaret. Han menade att det varma alvaret föste ut regnet åt sidorna av ön. Om man därför kunde kyla av alvaret med stora vattenområden skulle nederbörden bli större, vilket skulle ge mera grundvatten. ”Vatten skulle dra till sig vatten”, menade han.

Övertygad om sin teoris riktighet vallade därför Sven-Erik tillsammans med några andra bönder in bäckarna från Torngårdsvägen ned mot sydost. Avsikten var att ta vara på det vatten som annars rann ut i Östersjön.
– Vi hjälptes åt med grävare och traktorer, minns Gunnar. Vi fick gäddor i skoporna. Dom vandrade upp från havet och gör nog så än i dag.

Alvarsamt har som enda kulturpublikation i världen fått följa med ut på alvaret för att titta på den sjö som runt 1970 väckte både allmän och medial uppmärksamhet. Sven-Erik fick ta mycket skit för sin idé. ”Han förstör alvaret”, minns kusin Gunnar Andersson att tidningarna skrev.
– Det gick så långt att Sven-Erik skulle åtalas och bötf’ällas för sin ambition att få mer vatten på ön. Men jag minns inte om han verkligen blev tvungen att öppna plånboken, Han lär också ha blivit lovad gratis cement från Cementa, men det löftet slutade visst i en faktura, berättar Gunnar till ett klädsamt hästgnägg.

Svågern Jan Sellman skriver i ett mejl till Alvarsamt: Han fick lida en hel del för sitt tilltag – framför allt från ”förståsigpåarna” inne på Länsstyrelsen. Han hade dock – klurig som han var – med cement daterat ”brottet” tio år före verkställigheten varför det så småningom efter myckna skriverier preskriberades. Delar av denna invallning finns ännu kvar dock i något förfallet skick. Sven-Erik var på så sätt flera år före sin tid med planer om Sydölands vattenförsörjning.

Just den medvetet och eventuellt felaktiga dateringen av ”brottet” blev något av det första Alvarsamts utsände fick ögonen på när vi efter en tre kilometer lång och synnerligen skumpig resa på fyrhjuling kom fram till ”brottsplatsen”. Gunnar Andersson hade då inte varit där på 25 år. Trots det hittade han likt en spårhund över marker som för en ovan ter sig som ständiga upprepningar av hed, träsk, vatten, åar, småbroar, rösen, mera hed, flishögar, flera träsk, ytterligare små vattensamlingar, nya åar – och så de ibland så smärtsamma hagtornsbuskarna med taggar som till och med kan punktera en tuff fyrhjuling.

Väl uppe på den omgivande dämmvallen gick Gunnar direkt fram mot ett större stenparti och började skrubba bort mossan på det. Och se! Inför våra ögon trollades historien fram ur det fördolda. Ett tydligt årtal ristat i betong uppenbarade sig: 1970.

Nu hör till alla historier att minnen grumlas, fakta förvandlas, ja kanske hela förlopp skrudas i nya kläder efter att ha berättats och stötts och blötts i hundratals samtal, på fester, i skvaller och i media. Alvarsamt kan därför inte med bestämdhet påstå att invallningen gjordes 1970 eller om den gjordes tio år senare, som svågern Jan Sellman påstår. Men vad gör det? En intressant historia behöver inte alltid vara sann till alla delar. Den blir kanske till och med bättre om några detaljer inte helt lösgör sig ur i historiens dimbankar.

Oavsett när Sven-Eriksjön skapades är själva idén intressant. Alvarsamt frågade meteorologen och klimatologen Weine Josefsson på SMHI: Drar vatten till sig vatten? Weine Josefsson svarar:

Tyvärr tror jag inte att det ligger så mycket i hans teori. De höjder i atmosfären där moln och nederbörd uppstår ligger en bit upp och är oftast i ständig rörelse, med typisk hastighet på 10-20 m/s. Den överliggande atmosfären passerar alltså sjön på omkring 10 minuter. Sommartid skulle en sjö bidra till ökad fukt genom avdunstning men den fukten förflyttar sig snabbt och eventuellt regn skulle då hamna någon annanstans. Det krävs tämligen stora sjöar för att påverka nederbörden i närområdet och hela Öland är omgivet av vatten. Östersjön är nästintill en stor sjö så det saknas inte vattenytor. Nej, avsaknaden av nederbörd beror snarare på avsaknaden av att luften stiger tillräckligt. Varför det är så framgår delvis av denna artikel.

Sven-Erik Tornegård, Gunnar Andersson och några andra bönder skapade Sven-Eriksjön. Den ligger där den ligger, tyst och stilla, omtalad och hånad. Om den har någon som helst inverkan på Ölands vattentillgångar är föga troligt. Men osvuret är bäst.

Vi ser sjön längst upp i bild, från söder. Vattnet nedan och många andra små bäckar och källor fyllde småningom Sven-Eriksjön till brädden.

Sven-Eriksjön – som Alvarsamts redaktion har döpt vattnet till – är omkring 150 x 120 meter i yta. – Därute är djupet drygt en meter, säger Gunnar Andersson och pekar. Om uppskattade mått stämmer innehåller Sven-Eriksjön 18 000 kubikmeter eller 18 miljoner liter vatten. – Jag tror det ligger nåt i Sven-Eriks teorier, säger Gunnar. Men sjön skulle ha blivit mycket större, flera tusen gånger större för att få önskad effekt.

Förre lantbrukaren Gunnar Andersson, Kvinsgröta, på den fördämningsvall han tillsammans med Sven-Erik och ytterligare några bönder i trakten lade upp med lastare 1970 – eller 1980! Till vänster bakom Gunnar ser vi utloppet, som i dag sannolikt är större än vid sjöns tillkomst.

Anläggningsåret skrivet i betong. Är det sant eller osant? Vem vet?

På denna bild ser vi Sven-Eriksjön söder om Kvinsgröta till vänster. Till höger gapar Cementas sjölika stenbrott i Degerhamn.

Här syns fördämningsvallen tydligt. Decennierna har troligen fått den att sjunka ihop en aning. Sven-Erik, Gunnar och de andra bönderna måtte ha gjort ett bra jobb eftersom sjön hållit sig inom vallarna utan något som helst underhåll.

Gunnar skrattar och minns… – Ja, jäklar. Sven-Erik var verkligen en klurig gubbe! Men det ska sägas: Ingen har nånsin sagt ett positivt ord till oss för det vi gjorde. Ingen!

Sven-Eriksjöns vatten är absolut kristallklart och något senare på året skulle jag gärna bada i den. Och som synes har Sven-Eriksjön till och med en ö!

– Minnen bleknar. I dag är jag inte säker på om Sven-Erik verkligen fick böter eller inte. Men det spelar ju ingen som helst roll i dag, säger Gunnar.

I det stilla avloppet från Sven-Eriksjön växer olika sump- och vattenväxter. Våtmarker som denna torde vara idealiska för gäddans lek.

Dags att fara hem igen. Gunnar Andersson, 80, vid styret. Gunnar är en skicklig chaufför. Likt en motocrossförare tog han oss fram över stock och sten. Ska det dröja ytterligare 25 år innan han är här vid Sven-Eriksjön igen…

det mäktiga alvaret

Alvaret är stort, här på södra ön runt hälften av öns bredd. Vi tittar norrut och ser havet på bägge sidor om Öland. Längst upp till vänster Kalmarsund. Längst upp till höger anas Östersjön på Ölands östsida. Långt upp i vänster hörn syns kyrkan i Smedby. En vit ”formation” syns även längst upp i högra hörnet. Den kan – kanske – vara kyrkan i Hulterstad. Från vänster kortsida löper milslång mur mot nordost. Vårrätt i bildens överdel löper en av tvärvägarna över Öland, Torngårdsvägen som går mellan Södra Möckleby i väster och Torngård i öster. Inom kort kommer stora delar av alvaret att betas av kreatur. I mitten ser vi det vattensystem som vi snart ska kika noggrannare på…

vatten från alvar till kust – del IV

I detta det – troligen – sista avsnittet i serien Vatten från alvar till kust ser vi nedan dagens utnyttjande av den gamla tidens enkla men effektiva vattenförsörjningssystem. I det fick invånarna i Södra bruket sitt dricks- och tvättvatten genom ett bitvis stensatt dike från källor långt ut på alvaret.

Avsintt I läser du här.
Avsnitt II läser du här.
Avsnitt III läser du här.

Vi står vid vägen mellan Kvarnvägen och Alunvallen och tittar ned mot bruket och havet. I detta fält gick det gamla vattensystemet från alvaret till Södra bruket. Och än i dag utnyttjas resterna av systemet i jordbruket. Vattenmängderna är i dag mycket mindre än tidigare men kan ändå användas som ”hjälpbevattning”.

Ett av flera tappställen omslutet av ett skyddande cementrör. En fråga som inte går att släppa är naturligtvis om det skulle ”löna sig” att restaurera denna intressanta vattenled – till fromma för både lantbruk och turism?

Snöpremiär

Cykeln står nu i källaren och för första gången ser jag Öland i snö. Jag hade hoppats på en snöfri vinter. Men det finns tröst. Tittar jag ned i de iskalla vattensamlingarna på Alvaret ser jag att det gröna livet ligger i startblocken för att slå ut med full kraft när våren kommer.  Man får vila en tid på hanen och gilla läget – under protest.