Olle – biografmaskinist

Det året matades den allra sista filmrullen genom projektorerna på bion i Folkets hus, Degerhamn. En epok var slut. Vi skrev 1997.
– Filmintresset slog i botten, minns Olle Nilsson i Södra Möckleby.

Men Olle minns också de bättre tiderna.
– Hajen ett sågs av 122 besökare – publikrekord. Men även King Kong och Sound of Music drog storpublik. Och en film, SOS – en segelsällskapsresa, blev den enda jag fick köra två gånger samma kväll, berättar Olle.

– Jag började här 1974. Då fanns bara en projektor, en Kinofa. Till den måste man limma ihop tre rullar film och pausa i mitten av filmen för att byta till dom andra tre rullarna. Tio år senare köpte vi dom här två Bauermaskinerna från Ventlinge medborgarhus. Finessen med två projektorer är att man helt omärkligt växlar från projektor ett till projektor två och på så sätt får en pausfri visning. Den gamla Kinofamaskinen hade ovanan att ibland klippa av filmen, men Bauerprojektorerna krånglade inte en enda gång under dom 23 år jag körde dom, minns Olle.

Olle Nilsson har stenkoll på bygdens cineastiska historia.
– Jag har varenda filmtitel antecknad. Den första rullen körde jag 2 oktober 1974. Totalt blev det 437 filmer.

Trots att Olle Nilsson måste betraktas som byns okrönte filmnestor var han ändå inte den första biografmaskinisten på Folkets hus i Degerhamn.
– Det var Göte Petersson, berättar Olle. Sen tog min framlidne kusin Rune Forsberg och jag över och vi jobbade varannan vecka. Senare kom Göte Petersson tillbaka och han och jag delade på visningarna med den gamla projektorn.

Näste man till rakning blev Rolf Petersson, ”El-Rolf”. Han monterade och installerade Bauerprojektorerna och körde en tid ihop med Olle. När han slutade blev Olles son Lars-Göran Olles parhäst fram till målsnöret…

I dag står de två Bauerprojektorerna tysta i Folkets hus. De är bastanta pjäser på stadiga fundament från det analoga tidevarvet. Nästan allt är mekanik, finmekanik. Filmplattor och optik är utbytbara.
– Det fanns tre bildformat, minns Olle. Normalbild, vidfilm och cinemascope. Varje format krävde sitt objektiv. Den första cinemascopefilmen var En ding, ding, ding värld. Den var rolig.

Att visa biograffilm är ett yrke. Biografmaskinist är titeln. Det var förr ett tekniskt men också farligt jobb som krävde kunskaper och sunt förnuft. Filmerna gjordes på celluloid och blev med åren extremt brandfarliga. De orsakade många förödande biografbränder och i en tidig biografförordning rekommenderades att körrummet skulle kläs med asbestcementplattor. Bågljuslamporna i projektorerna var inte heller att leka med. De skapade förutom ljus en enorm värme och en stickande rök, som krävde kraftiga utsugningsfläktar. Dessutom måste man kunna klippa och skarva film.
– Och spola! tillägger Olle och skrattar. Man fick spola mycket. När en rulle visats skulle den spolas tillbaka. Det gjorde vi där ute, säger han och pekar på en enkel konstruktion, driven av en elmotor.

Olle Nilsson har upplevt biograferans uppgång och fall i Södra Möckleby. Men pendeln slår och sen en tid tillbaka finns en filmklubb i byn med Olle som en av drivkrafterna.
– I dag har vi 42 medlemmar. Vi visar fem filmer under våren och fem under hösten och intresset är i stigande. Vi kör dom här på Folkets hus, i samma gamla biosalong. Men inte genom dom fina Bauerprojektorerna. Dom har gjort sitt. Nu kommer filmerna på dvd och visas i en liten kanon…

– Den 20 mars visar vi Svart katt vit katt. Och i höst kör vi förresten min gamla favorit En ding, ding, ding värld…

Olle Nilsson mellan de två bastanta Bauerprojektorerna. Lägg märke till rören från maskinernas överdel. I dem sugs bågljuslampornas biprodukter ut: kraftig hetta och stickande rök. En bra video om hur det är att köra 35-millimetersprojektorer är denna. Den är på franska men man förstår jobbet utan ord.

Längst till höger ser vi objektivet framför den lucka i väggen genom vilken filmen strålar in i salongen. Filmen matas fram av kugghjul över många spolar och stöd. 24 bildrutor i sekunden ska matas fram, visas stillastående under bråkdelen av en sekund och matas vidare igen. Under Olles 23 år vid dessa projektorer hände inte ett enda tekniskt missöde med Bauerprojektorerna. – Men Kinofan klippte av filmen ibland, minns Olle. Och en gång small tänderna på ett kugghjul av. En vaktmästare i salongen undrade om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Han fick bli ersättare för kugghjulet genom att trycka upp filmen mot en spole med hjälp av en liten pensel. Så satt han hela filmen. Visningen gick bra. Men vaktmästaren fick ont i armen.

Bågljuslampan, en riktig monsterlampa som ryker och bildar en våldsam hetta. Senare kom en modernare ljuskälla: xenonlampan. Bakom lampan sitter en välvd spegelreflektor.

Här ser vi det stuprörsliknande utsugningsröret på den hitre projektorn. Den undre delen av röret är märkbart påverkat av hettan och röken från bågljuslampan. – Det blev väldigt varmt i rummet under visningarna, minns Olle.

Det här är en ganska liten rulle film, 450 meter. Till höger om den det hjul som filmen spolades upp på. Nere till höger syns del av ett så kallat censurkort som följde med alla filmer. Rött kort var ”barntillåten”, grönt kort ”tillåten från 11 år” och gult kort ”barnförbjuden”. Längst till höger ser vi en klipp- och skarvapparat. I den kunde man dels klippa filmen, dels skarva den med lim eller tejp.

Att öppna projektorluckan när bågljuslampan lyser är ingenting vi rekommenderar. Olle blundar eftersom ljusintensiteten är enorm. I dag fungerar inte projektorerna. Nåt slags säkring gick vid en provkörning 1998. Sedan dess har de stått orörliga. Men dessa högkvalitetsmaskiner går säkerligen att fnissa upp och starta på nytt, om nu någon skulle vara intresserad…