Etikettarkiv: cyklar

På samma väg

Att cykla på Öland är inte bara intressant. Det är även ”frejdigt och folkligt”. Vinkar jag till postisen, traktorföraren, busschaffen så vinkar de tillbaka. Och vinkar de vinkar jag – om jag ser dem, för moderna bilar har ofta tonade vindrutor. Alla cyklande ölänningar vinkar spontant och ivrigt och ofta hjärtligt, vare sig de tar sig fram på en Fram från 1940 eller en ”kines” av i dag. Cyklande turister vinkar också, även om några av dem kanske känner sig lite blyga inför det öländska hojvinkandet. Skulle jag stanna för någon av dessa cyklistkategorier får jag garanterat en givande pratstund. De allra flesta tar sig tid och gillar sina medmänniskor. Jag räknar dem till Homo sapiens.

Sedan har vi den nya rasen, den allt vanligare Ego sapiens. Hon/han är ung, bär nästan alltid ”nåt som låter” i öronen och ögonen täcks av antracitsvarta glasögon. Klädseln är ofta dyrbar, cykeln likaså. Blicken är riktad rakt fram i vägbanan. Hon/han skulle aldrig nedlåta sig till att se in i mina ögon. Hon/han skulle aldrig komma på idén att vinka tillbaka – eller ännu värre – besvara min ljudliga hälsning med ett endaste ”hej”.

Vi cyklar på samma väg. Men Ego sapiens cyklar i en bubbla, och aldrig möts våra vägar.

Taggad

Österut – i motvind

I Kastlösa på västra sidan av Öland ser jag skylten Ölandsleden och tar in på den torra grusvägen, glad över att komma bort från den allt hårdare trafikerade 136:an. Nu väntar den längsta raksträcka jag någonsin har cyklat, ungefär en mil ned till Skärlöv.

Från Skärlöv tar jag mig en timme senare ut på 136:an igen – nu på östra sidan av ön – och cyklar vidare söderut. Men det är en helt annan historia…

I början är leden, som egentligen är en vandringsled, en tvättbräda. Cykeln hoppar och skramlar. Trots det känns det en smula andaktsfullt att cykla på banken till den för länge sedan nedlagda järnvägslinjen. Tyvärr kör här även en och annan bil. Här ska den nya cykelleden, Fyr till fyr, småningom gå fram…
 
Underlaget blir successivt bättre. På båda sidor av leden löper stenmurar och här och var finns vatten. Landskapet blir allt vackrare och den högre, lummiga grönskan tuktar effektivt den hårda vinden.
 
Stenmurarna ringlar som ormar över markerna. Här och var ser jag riktigt hög skog, vilket är rätt ovanligt på alvaret. Under färden ned mot Skärlöv passerar vi Parteby och Alvlösa alvar.
 
Naturen blir allt skirare och somrigare – målad i ljusa och varma färger.
 
Vy mot väster. Landskapet här har många ansikten: torra områden mixas med våtmark, blomsterängar följs av skog. På två ställen finns skyltar för att ta sig till Penåsa ödeby, som lades för fäfot 1844.
 
Våtmark i varma gula och gröna nyanser mot den mörka skogen skapar spännande kontraster.
 
Här gäller det att ta det lite piano. Färisterna utmed leden har ovanligt stora avstånd mellan rälsarna. Jag klev av och ledde hojen över för att skona däck och fälgar. Kör du snabbt med smala eller löst pumpade däck över denna konstruktion är det bara att be en stilla bön och tro på det du gör…
  
På andra halvan av sträckan minskar växtligheten i höjd, träden blir buskar och vinden blir åter en fiende. Rastplats Skärlöv ligger dock vindskyddad och är mycket fint utrustad. Den ligger vid den gamla banvaktarstugan.
 
Grunden till banvaktarstugan i Skärlöv är lagd 1910. Här passar det fint att stanna och dricka kaffe och kanske meditera en aning över alltings förgänglighet. Sedan återstår bara spurten…
 
Stationshuset i Skärlöv. Här vinkade en gång stinsen med sin flagga och blåste i sin visselpipa.  
Taggad ,