Även om man bor på Öland måste man se nåt nytt. Vi kom till Jylland, Danmark. Där pratar alla tyska. Danskarna står bakom disk och vid kassa – och pratar tyska. Pizzorna presenteras på tyska. Zimmer är vanligare än vaerelse. Det är Morgen hit och tschüss dit, aldrig ett bye eller chiao och aldrig mötas de tu – eller tre.
Tiderna förändras. På Jylland finns inga cigarrökande damer. På Jylland finns inga svenskar. Nästan. På Jylland finns inga smil. Nästan. På Jylland finns inga invandrare. Men en och annan husbil rattas av kvinna, sannolikt tysk. I Sverige körs husbilar av män. Alla! På Jylland går inga ungdomar med Iphone-proppar i öronen. Nästan. Danmark är inte alls likt Sverige. Vi får för oss att Jylland är likt Tyskland.
Danmark har troligen inga landdistrikterne problemer, glesbygdsproblem. Det bor nämligen ingen ute på landet. Nästan. Bara en och annan bonderøv häckar i en ensom ejendom omgiven av enorma spannmålsfält. Man bor i by och småstad där alla pratar tyska. Nästan. Landet i landet Danmark är lika med spannmål. Och tyskar.
Vi far dit något pekar eller vinden styr. Vi hamnade vid Haurvig kyrka. Där fanns inte en enda tysk. Kyrkan har en krigskyrkogård. Det var dansk högsommar med sol och vackra cumulusmoln. Där mötte vi döden. Men vi var inte beredda på att möta döden denna varma dag med en svag vind som doftade ljung. Det är nog ingen. Det var nog heller ingen av dem som vi såg skymten av här: Oskyldiga små barn, amerikanare, engelsmän och kanadensare som blivit massakrerade, torpederade och sönderskjutna eller som drunknat, kvävts eller brunnit inne.
Livet går vidare. Snart finns ingen levande från andra världskriget. Vi glömmer. Alla generationer måste göra om samma slags misstag.
På Jylland finns inga cigarrökande gamla kvinnor. Alla pratar tyska. Det är Morgen hit och tschüss dit.
Några har fått stenar med både för- och efternamn, till och med födelse- och dödsdatum. Vissa får bara ett förnamn.
Anders, Svend och Mary. Vad skulle det ha blivit av dem om inte kriget dödat dem?
Kriegergrave/War graves.
Sergeanten Allen John Ingram, 50 skvadronen i RAF. Hans bombplan av typ Hampden störtade under väg till Hannover utanför den holländska kusten. Allen John Ingram drev iland på stranden i Årgab 25 juli 1940. Han begravdes tre dagar senare. Resten av besättningen, fyra man, omkom också. Wing Commander Crockart och sergeanten Soothey är troligen begravda i utlandet. Den fjärde besättningsmedlemmen försvann i havet. Hans namn finns inte nämnt i informationsskylten på kyrkogården.
Den amerikanske soldaten Albert Edw Barclay drev iland 12 juni 1945. Han begravdes fem dagar senare. De flesta flygare var mellan 20 och 25 år gamla.
Natten till den 24 februari 1945 störtade ett bombflygplan av typen Stirling i Nordsjön. Liket av flygnavigatören F W Vebster drev iland på stranden utanför Bjerregård. Vebster begravdes i sanddynerna av tyskarna. Fyra man ur besättningen har ingen känd grav, men två ligger begravda på Sönder Nissum Kirkegård.
P/O. Colin John Blyth, RCAF 405 SWqdn. Under en bombräd mot Hamburg störtade en Lancaster i havet den 29 juli 1944. En av planets skyttar, kandadensaren C. J. Blyth, drev iland nord om Bjerregård den 7 eller 8 oktober 1944. Tyskarna begravde den stupade i sanddynerna och satte ett träkors med hans namn på graven. Resten av besättningen försvann i havet. Försök till samtal med tyskarna – sannolikt om en senare riktig begravning – misslyckades. Tyskarna hänvisade till ordern att ”fientliga flygare skulle grävas ned på stället.”
Här vilar radiotelegrafisten sergeant Arthur Robson. Liket av honom drev iland vid stranden i Nymindegab i oktober 1944. Tyskarna begravde honom i sanddynerna. Av de övriga i besättningen försvann två i havet, medan två ligger begravda i Esbjerg och två i Kiel: Sergeant K M Durrant och F/O H Wilkins. Den störtade eller nedskjutna Lancastern var på bombuppdrag mot Kiel.
alvarsamt 