Ungefär hälften av idésprutorna som möttes i Folkets hus för att forma framtiden på Sydöland. Inom kort publiceras också ett poddradioinlägg från mötet. I det hör du min intervju med Susanne Bredesjö Budge, näringslivsutvecklare med uppdrag att få fart på kommundelsutvecklingen. Du kan börja lyssna redan nu på hur intensivt snacket gick runt borden. Slå på högtalarna och klicka här.
Det blev knökfullt i Folkets hus Degerhamn när vi den 2 november kom för att prata allvar om Södra Möcklebys och Degerhamns utveckling i ett så kallat dialogmöte mellan kommunrepresentanter och invånare. Ett 50-tal personer med framtid i blick mötte upp, de flesta pensionärer med karriären bakom sig. Det synes vara denna grupp som besitter det starkaste futuristiska intresset. Folketshusluften fylldes snart av ord som styrkor, svagheter, hot, utvecklingspotentialer, synergieffekter, resurs- och kunskapsbanker. Och så brukar det vara. Nischade ord tenderar att falla lika tätt som duggregn genom den allt syrefattigare diskussionsluften. Jag har i flera decennier under liknande möten lyssnat, antecknat, druckit kaffe, antecknat ännu mer, ätit kaka och slutligen stapplat ut i friska luften igen, frågande mig själv: Vad var det egentligen vi kom fram till?
Så blev det även nu. Vad var det egentligen vi kom fram till? Svaret är nog ”alldeles för mycket”. Idéerna var otaliga, och som ofta ligger ett minfält av svårigheter mellan idé och nyckelfärdigt. Men det gäller att gneta på. Det är lika viktigt att skrota luddigheter utan annan substans än att dom ”låter bra” som att hårdsatsa på potentiella guldklimpar. Idédropping kräver intet. Att verkligen baxa hugskott i mål brukar däremot kosta kosing, svett, motgångar, jobb, kritik, mera jobb, mera kosing, envishet, kyligt beräknande och kanske till och med ett kryddmått hårdhet. Därför kan sammankomster som denna ibland anta likheter med frälsningsmöten. Vi vill så gärna tro. Vi vill ju alla att det ska gå bra för oss. Det idéregn vi sprutar ur oss likt verbala tomtebloss känns så underbart fint och nyttigt och bra och trevligt och vettigt och härligt. Hallelujah! Men det är ofta bättre att sätta ett frö för hand, vårda det väl och vattna regelbundet det än att kasta ut tusen frön i vinden, strunta i resten och hoppas på goda skördar.
Ändå är det just genom såna här processer vi formar våra liv i glesbygd. Ingen hjälper oss. Lägger livsmedelsaffären ned är det början till slutet. Kan vi inte kommunicera med omvärlden förblir den ointresserad av oss. Därför gäller det att gång på gång mötas för att brainstorma, vaska, rata och prioritera. Och kanske viktigast av allt: Vem eller vilka för en idé vidare från ritbord till fulländning?
Ett av kvällens förslag var att dra igång regattor med utgångspunkt Grönhögens hamn. Ett vettigt uppslag med – som det brukar kallas – rimlig utvecklingspotential. Det kan trimmas och spetsas och modelleras nästan hur mycket som helst. En enda regatta? En eller fem per år? En regatta med tio klasser varje sommar? En katamaranregatta? En regatta för världens snabbaste flerskrovsbåtar? Men vem tar rorkulten? Vem kavlar upp ärmarna på segelstället och ser till att startkanonen smäller av den första salvan?
Som alltid gäller att minimera diskrepansen mellan snack och verkstad. Och jag frågar ofta – utan att få svar: Var är ungdomen? Är det vi åldringar som ska skapa dess förutsättningar och framtid?
alvarsamt 