Etikettarkiv: fartyg

hamnfrossa ger fotofrossa

Det finns många frossor. Till de negativa hör sannolikt amningsfrossa och feberfrossa. Till de positiva sorterar vi räkfrossa, kanske en lagom stark solfrossa eller godisfrossa – och den bästa av dem alla: fotofrossan! I detta inlägg lämnar jag för en stund Öland och släpper alla hämningar med bäring mot modesta mått och väger inte för en sekund in ämnets eventuella nyhets- eller skönthetsvärden. Inlägget är en gigantisk fotofrossa i ett ämne som intresserar mig: Hamnar.

Som ung bodde jag vid inloppet till Stockholm. Jag kunde sitta i timmar och anteckna in- och utgående fartyg. I kikaren kunde jag komma kaptener och styrmän så nära att jag nästan kunde se vilket cigarettmärke de rökte. Jag blev en baddare på morsesignalering och kunde alla rederimärken, alla slags flaggor och vimplar. Jag förde protokoll över nymålade och omregistrerade skepp i min växande fartygskalender. Något äldre arbetade jag i Stockholms hamn. Jag drömde om att bli sjöman och jag seglade så snart jag fick tag i nåt som flöt – för en liten slant. Att slanten alltid var just liten innebar ofta att inköpet sjönk. Men vad gjorde det – så länge det flöt.

Stockholms hamnar var en värld för sig. Hur de är i dag vet jag inte. Men då, i mitten/slutet av 1960-talet, var de rena rama känslostormkatalysatorn för en drömmande pojkspoling med Harry Martinsons Kap Farväl! och Resor utan mål i blodet (jag läste om dem häromåret och klassar dem fortfarande som ”något av det absolut bästa jag har läst”).

Det var slitigt i hamnen. Man skrek och gapade men alla gjorde sitt och man hjälpte varandra. Där jobbade olika slags människor: original, bohemer, periodare, hemlösa, invandrare, konstnärer, B-skådisar och proffsstuvare. Och högutbildade som då och då ville njuta av tungt och dåligt betalt kroppsarbete. Det luktade i hamnen. Ibland stank det apa. Det doftade i hamnen. Ibland doftade det kaffe. Eller virke. Eller frukt. Eller fisk…

Under min sommarodyssé i Österlen kände jag fiskdoften ända uppe i Simrishamns centrum. Det var bara att följa den. Den blev starkare och starkare, och snart var jag åter fångad av hamnens mystik. Äntligen. Det var länge sen jag luffade bland trampar och skutor och skorvar och pråmar och smackar. Jag vet inte mycket om yrkesfiske. Just därför fascinerar alla märkliga mackapärer och doningar som krävs för att fiska och som på olika sätt hör till branschen. Just därför visar jag fotona utan bildtexter. Det skulle bara bli fel om jag försökte förklara vad vi ser på dem.

Nedan kan du ta del av min fotofrossa – en logisk följd av min hamnfrossa. Fyrtio fiskdoftande bilder. Håll till godo!

Simrishamn_01

Simrishamn_02

Simrishamn_03

Simrishamn_04

Simrishamn_05

Simrishamn_06

Simrishamn_07

Simrishamn_08

Simrishamn_09

Simrishamn_10

Simrishamn_11

Simrishamn_12

Simrishamn_13

Simrishamn_14

Simrishamn_15

Simrishamn_16

Simrishamn_17

Simrishamn_18

Simrishamn_19

Simrishamn_20

Simrishamn_21

Simrishamn_22

Simrishamn_23

Simrishamn_24

Simrishamn_25

Simrishamn_26

Simrishamn_27

Simrishamn_28

Simrishamn_29

Simrishamn_30

Simrishamn_31

Simrishamn_32

Simrishamn_33

Simrishamn_34

Simrishamn_35

Simrishamn_36

Simrishamn_37

Simrishamn_38

Simrishamn_39

Simrishamn_40

Taggad , , ,

Dagens Ölandsbild 28

”Ingen människa är en ö”, skrev John Donne 1623. Vill man känna omvärldens vibrationer och livet utanför Öland lönar sig mödan att ta sig upp i fågeltornet vid Södra lundsjön, i våras invigt av landshövding Stefan Carlsson. I kikare, eller som här i ett längre teleobjektiv, ser man radbandet av fartyg, ständigt på väg ut i den stora världen, dag som natt, året om.
Taggad ,

IMO 5262768

Om man är nyfiken blir livet roligare. Jag såg henne där hon låg – så vacker. Vilken kropp, vilka dimensioner, vilka proportioner. Hon rörde sig lätt, gnydde lite i rörelserna. Jag blev genast förälskad.

Hon har IMO plus ett nummer på en skylt i aktern. Jag googlade på den mystiska koden och fick fram att hon hetat Olof Trätälja, Hamnfjord, Stigfjord och Ann.

Hon ligger i Grönhögens hamn, rör sig lätt i dyningarna, gnyr en aning mot däcken utmed kajen. Hon är 133 år men är fortfarande vacker. Vilken kropp. Vilka dimensioner. Vilka proportioner. Jag älskar henne.

Bogankare i klyset på Sydfart.
 
Hon har gjort många namnbyten – till och med könsbyten.
 
Hur många sjömil har den här stäven klyvt genom 133 år?
 
Rosten har ätit i järnplåten, knackats bort, målats över – om och om igen, år ut och år in.
 
Pollare på Sydfart.
 
Väl splitsat tågvirke mellan Sydfart och kaj.
 
Det syns att Sydfart är välbyggd; det är tätt mellan nitarna i bordläggningen.
 
Plimsolmärket på styrbordssidan visar maximal nerlastning i vatten med olika densitet. ”Plimsollare” kallades förr – och kanske än i dag – icke sjövärdiga fartyg.
 
Visst är hon vacker, IMO 5262768. Flera bilder och mer läsning om henne hittar du här.
Taggad

Hägring?

I eftermiddags sitter vi nere vid Södra bruket och spejar ut mot Sverige. Ett mindre fartyg stävar norrut. Men det ser ”konstigt” ut för bara ögat, som en buss. 15:53 tar jag en första bild av fenomenet i längsta teleläge med en pocketkamera. Det vi brukar se härifrån är ett avlägset Sverige, en klar vattenspegel där skuggorna vid denna tid på dagen ska gå in mot oss. Långt ut i vattnet, kanske en mil, ser man också ett antal vindkraftverk på pelare som går ända ned i vattnet, förstås. Men denna bild visar något annat. Fartyget har sin ”skugga” ovanför sig. Vindkraftverkens pelare går inte ända ned i vattnet. Ser vi nån form av hägring i luftlagret några meter över vattenytan? Jag har ingen annan förklaring. Har du?

Första helbilden. Bojen är ok men bakom den stämmer ingenting…

En delförstoring av bilden ger inga fler ledtrådar. Eller?

Här har det gått 30 sekunder sedan jag tog bilden ovan och fartyget har nästan hunnit förbi det närmaste vindkraftverket. Men frågan består: Vad ser vi – och varför?

Taggad ,