att göra eller inte göra något, det är frågan

Mönsterås kommun vill intensifiera jakten på skarv, skriver Östra Småland. Skarven dödar träd och växtlighet med sin mycket speciella avföring, och öar utanför Timmernabben ser enligt tidningen ut ”som om en atomkraftsolycka inträffat där.” Tidningen berättar också att det stinker från öarna. Nu ska Länsstyrelsen avgöra om ytterligare skarvar ska få skjutas – utöver de 3 000 per år som sedan tidigare får avlivas inom Kalmar län.

Frågan blir kanske snart aktuell även för södra Öland. Vi har märkt att skarvarna blir fler och fler mellan Södra bruket och Albrunna. I dag räknade vi till drygt 20 inom ungefär ett halvt hektar vattenyta. Visserligen är jag ingen vän av ”mänsklig styrning av naturen”, men eftersom vi faktiskt har lagt vår näsa i blöt sen många tusen år tillbaka är det kanske nödvändigt med en fortsättning – då och då.

Närmast kameran torkar en skarv sina vingar i vinden. Bakom den ses två av skarvarnas favvo-toaletter. Med ett 500-millimeters teleobjektiv kommer man hyfsat nära skarvarna. Men på ett visst avstånd, runt 100 meter, lättar de och flyr. Skarven betraktas av många som ”ful”, något som naturligtvis inte får påverka om den ska jagas eller inte. Som flygentusiast är jag fascinerad av dess goda flygförmåga. Den kan ”sniffa som på räls” bara centimetern ovanför vattenytan – och det går undan.

Stenen är vit av skarvspillning. Märkligt nog ligger all ”vitmålning” på stenarnas sydsida. Exkrementerna innehåller så mycket frätande ammoniak att den dödar många växter – till och med stora träd. En fullvuxen skarv sätter i sig mellan tre och fem hekto fisk per dag.

Här är knappt hälften av dem vi såg i dag. Det ska bli intressant att räkna dem nästa år…

1 – 0 till Öland

För oss som hellre ser barmark än snötäcken börjar nu Öland visa sin allra bästa sida i jämförelse med Nordsverige och Inlandssverige. När dessa bilder fångades i dag hade vi +13 att jämföra med exempelvis Jokkmokk med sina -7, en skillnad på 20 grader. Och meteorologerna spår tvåsiffriga plustemperaturer till åtminstone kommande veckoslut.

Varma eftermiddagsfärger. Börje Roskvist från Södra Möckleby lägger nät. – Havsöringen går ända in till land, säger han.

Börje gör sin andra nätläggning för dagen. Hur går det, då? Blir det nåt? – Ingen kommentar, säger Börje och skrattar.

Ljuset är svagt och lång exponeringstid gör att skärpan blir klen. Men bilden är trots det värd att spara. Denna kossa traskar omkring nere på Ottenby där hon fortfarande har sällskap av får och en och annan senkommen fågelskådare.

Alla bilder i detta inlägg är tagna med Canons lilla fickkamera Powershot SX 230. Den är så liten att man alltid kan ha den med sig. Här värmer faktiskt solen en aning.

Mellan Albrunna och Södra bruket går denna vackra stig. Om en tid kommer cykelleden att gå ut med muren uppe till höger i bild. Mer om den i nästa inlägg…

hamnfrossa ger fotofrossa

Det finns många frossor. Till de negativa hör sannolikt amningsfrossa och feberfrossa. Till de positiva sorterar vi räkfrossa, kanske en lagom stark solfrossa eller godisfrossa – och den bästa av dem alla: fotofrossan! I detta inlägg lämnar jag för en stund Öland och släpper alla hämningar med bäring mot modesta mått och väger inte för en sekund in ämnets eventuella nyhets- eller skönthetsvärden. Inlägget är en gigantisk fotofrossa i ett ämne som intresserar mig: Hamnar.

Som ung bodde jag vid inloppet till Stockholm. Jag kunde sitta i timmar och anteckna in- och utgående fartyg. I kikaren kunde jag komma kaptener och styrmän så nära att jag nästan kunde se vilket cigarettmärke de rökte. Jag blev en baddare på morsesignalering och kunde alla rederimärken, alla slags flaggor och vimplar. Jag förde protokoll över nymålade och omregistrerade skepp i min växande fartygskalender. Något äldre arbetade jag i Stockholms hamn. Jag drömde om att bli sjöman och jag seglade så snart jag fick tag i nåt som flöt – för en liten slant. Att slanten alltid var just liten innebar ofta att inköpet sjönk. Men vad gjorde det – så länge det flöt.

Stockholms hamnar var en värld för sig. Hur de är i dag vet jag inte. Men då, i mitten/slutet av 1960-talet, var de rena rama känslostormkatalysatorn för en drömmande pojkspoling med Harry Martinsons Kap Farväl! och Resor utan mål i blodet (jag läste om dem häromåret och klassar dem fortfarande som ”något av det absolut bästa jag har läst”).

Det var slitigt i hamnen. Man skrek och gapade men alla gjorde sitt och man hjälpte varandra. Där jobbade olika slags människor: original, bohemer, periodare, hemlösa, invandrare, konstnärer, B-skådisar och proffsstuvare. Och högutbildade som då och då ville njuta av tungt och dåligt betalt kroppsarbete. Det luktade i hamnen. Ibland stank det apa. Det doftade i hamnen. Ibland doftade det kaffe. Eller virke. Eller frukt. Eller fisk…

Under min sommarodyssé i Österlen kände jag fiskdoften ända uppe i Simrishamns centrum. Det var bara att följa den. Den blev starkare och starkare, och snart var jag åter fångad av hamnens mystik. Äntligen. Det var länge sen jag luffade bland trampar och skutor och skorvar och pråmar och smackar. Jag vet inte mycket om yrkesfiske. Just därför fascinerar alla märkliga mackapärer och doningar som krävs för att fiska och som på olika sätt hör till branschen. Just därför visar jag fotona utan bildtexter. Det skulle bara bli fel om jag försökte förklara vad vi ser på dem.

Nedan kan du ta del av min fotofrossa – en logisk följd av min hamnfrossa. Fyrtio fiskdoftande bilder. Håll till godo!

slutfiskat

Även om detta inlägg har sitt ursprung i Simrishamn och inte på Öland, finns aspekter som påverkar alla kustsamhällen längs Östersjön där man fiskat i generationer, Öland inkluderat. När fisket går ned eller till och med upphör finns risk för att dessa samhällen tynar bort. De fiskare jag träffade i Simrishamn trodde att fisket där är utdött inom tio till tjugo år.

– Då blir hamnen tom och tyst, sa förre Västkustfiskaren på besök i Simrishamn. Han var nu runt 70 och slutade fiska redan 1975. Reglerna blev heltokiga. Det blev ohållbart att fortsätta.

– Varför går du och skrotar här i hamnen nu, då? frågade jag.

– Sjön suger, du vet. Jag älskade att fiska och kunde inte tänka mej nåt annat jobb. Men jag blev tvungen att sluta på grund av byråkrati och inkompetenta politiska beslut. Jag är från Orust och kom på besök till Simrishamn i dag. Det första jag gjorde var att gå ned hit till hamnen och minnas bland fartyg och båtar. Fiskaren i mej är inte död. Jag lever på mina minnen och fortsätter att vara på sjön genom mina båda grabbar som båda trafikerar dom stora haven. Jag följer dom på datorn genom AIS, sa förre fiskaren och log sorgset.

Pessimismen hade även färgat de två andra fiskare jag stötte samman med.
– Fiskbestånden tar sej men yrkesfiskarna dör ut. Jag har slutat fiska trots att jag bara är 40. Det var ingen idé att fortsätta.

Hans kompis fortsätter att fiska, men i Danmark.
– Där går det att leva på kvoterna. Jag fiskar havskräftor på en båt som är till sjöss dygnet runt. När besättningen kroknar kommer en ny och så fortsätter fisket.

De två berättar om orättvisa regler.
– Svenska fiskare lever under helt andra regler än dom i grannländerna, säger den ene.
– Och forskarna är helt fel ute. Nu vill dom förbjuda trålfisket. Men trålen syrsätter dom syrefattiga bottnarna och spåren av den är borta efter några få dygn, säger den andre.
– Och vilka straff! Stjäl du en bil säger samhället ”aja baja” men kommer du i hamn en timme för tidigt med en liten fiskebåt får du böta 10 000 kronor. Det fick skeppar´n på den båten göra, säger han och pekar på en liten smack vid kajen. Fiskarna är övervakade som brottslingar – av flera myndigheter.

– Men frysarna i affärerna är ju proppade med lax, plattfisk, kolja, torsk, sej och öring. Det lönar sej tydligen trots allt att fiska, försöker jag.

De två skrattar.
– Den fisken kommer från norska och danska fartyg. Snart tas ingen fisk från svenska skutor. Så enkelt är det.

De två berättar med en mun att dom ska anordna en fest dagen därpå.
– Jag bjuder på sju kilo havskräftor och fem kilo lax, säger den ene. Jag har fiskat allt själv. På min danska båt.

***

En Ölandsfiskares syn på yrkesfisket kan du läsa här. I ett kommande inlägg återvänder jag till hamnen i Simrishamn för att fotografera denna märkliga miljö som snart kanske inte längre finns…

Anny – fiskare med mål i mun

Det är förmiddag i Gräsgårds hamn, långt söderut på östra Öland. Solen är givmild, vinden svag. Men i går blåste det friskt. Vågorna har rört upp slam i hamnen. Vattnet är grågrönt, sikten noll. I sin lilla sommarbutik håller May-Britt Landin låda. Kunderna kan få ett ord med i laget – om de är snabba att bryta in. Här vilar inga ledsamheter. May-Britt har åsikter. Bestämda sådana. Om allt men mest om fiske.

– Kommunen glömmer södra Öland, säger May-Britt Landin och vänder den fräsande torskrommen på spisen. Därför måste vi hålla ihop.

– Jag pratar med alla. På tyska och engelska, danska, norska och finska. Men fransmännen är svåra. Dom säger inte många ord. Jag får sköta snacket, även om det är dom som handlar, säger May-Britt och ser så där full i fan ut som bara riktiga livsnjutare kan göra. Hon utstrålar ”en segerviss behärskad glädje” bakom disken, och samtalen med kunderna är rena underhållningen att lyssna till.

May-Britt bor med sin man Seppo i Mörbylånga. Deras fiskebåt Anny ligger i Grönhögens hamn, och Annys Fiske, alltså butiken, ligger i Gräsgårds hamn. Hänger ni med?

– Det är dåligt med fisk nu för tiden, säger May-Britt. Våra fiskare, dom småskaliga, kommer in med fyra fem lådor. Trålarna tar förstås mycket mer, med dom kör ju runt runt och tar allt i sin väg. Vi kör bara nät och krokfiske, ett slags långrev med sill som bete. En kille satte ut flundregarn häromveckan. Han fick tre kilo – på sextio garn. Det finns lite piggvar här, men nu är det småskaliga fisket stoppat. Nu får vi bara fiska borta på ruta 27, säger May-Britt och pekar ut mot havet.

Sedan 2009 sitter May-Britt med i Baltic Sea Regional Advisory Council, BS RAC, som enligt hemsidan ”förser den Europeiska kommissionen med rekommendationer om ställningstagande i Östersjöfiskefrågor”.
– Det är en rådgivande grupp under regeringen, förtydligar May-Britt.

Nu varvar May-Britt upp. Det märks att hon är van att lufta sina åsikter. Och det här med fiske kan hon. Men utrymmet i denna blogg är för litet för alla hennes tankar och infall om små- och storskaligt fiske, om politiker som inte vet vad de talar om och om förbud och regler som för tankarna till moment 22. Vi får nöja oss med ett enda exempel:
– Man kräver lönsamhet för vårt småskaliga fiske. Men hur ska vi kunna uppnå den när man stoppat just det småskaliga fisket efter ål, lax och piggvar?

En kund dyker upp från tomma intet. Och så en till. Stundtals är det kö till den spartanskt inredda butiken.
– Jag har drivit den i fyra år nu, berättar May-Britt. Det är vansinnigt kul. Jag älskar ju människor – av alla typer. Dom kan vara svarta, vita eller gula. Jag älskar dom!

På cykeln upp mot 136:an smakar jag av torskrommen. Den är ljuvlig. Den är fulländad.

Vad krävs mer av livet än en hoj som spinner, en sol som värmer och en bit nystekt torskrom i nypan.

Skvatt intet. Detta är livet på en pinne.

– Tyskan lärde jag mej som ung flicka när jag bodde tre månader i München. Sen tog jag Berlinbarn under 1970-talet. Engelska läste jag ett år i skolan. Men det mesta har jag lärt mig själv. Och så lever jag med en finländare. Och kan du engelska och tyska fattar du också en del spanska tack vare språksammanhangen. Slutligen kan jag även norska och danska.

 

Det är rent och kallt bland läckerheterna i May-Britts disk. – Färsk fisk klarar sej bara en halvtimme i sommarvärme utan is! säger hon till kunderna.

 

Butiken är enkel och funktionell. Öppett vardagar 10-18, lördagar och helgdagar 10-16.

 

Anny heter May-Britts och Seppos fiskebåt. Den ligger inte i Gräsgårds hamn, utan i Grönhögens.

 

– Jag är född på Öland. Pappa fiskade det vi behövde. Det han fick över åkte han runt och sålde. Det är ett fint exempel på ett småskaligt fiske. Han var förresten lika social som jag! tillägger May-Britt och ler.

 

Annys Fiske ligger på höger sida när man kommer ned i Gräsgårds hamn. Från butiken känner man ljuvliga dofter redan på håll…

 

– Jag har jobbat inom vården och hjälpt min man med fisket. Och jobbet i ”RAC:en” har tagit sin tid. Det har blivit massor av möten runt Östersjön.

 

Nystekt torskrom. För dessa läckerheter utfärdar Alvarsamt en varning. Stanna bilen/hojen innan du inleder den enorma njutningen. Om inte riskerar du dikeskörning.