Enklare än så här kan det inte bli att göra en svartvit version av en färgbild i PhotoShop. Vi utgår från vår originalbild av träd och buskar i en öländsk sommarträdgård…
Enklare än så här kan det inte bli att göra en svartvit version av en färgbild i PhotoShop. Vi utgår från vår originalbild av träd och buskar i en öländsk sommarträdgård…
Denna metod att göra svartvita bilder av färgbilder gör mig ofta sjuk. Man kan sitta och dra i reglagen i eviga tider och det är svårt att avgöra när resultatet är som bäst. Jag föreslår därför att i stället börja med att bara använda de olika förinställningarna. När man genom en sån har kommit en bit på väg kan man finjustera med en eller två spakar. Men så snart man börjar ”tokspaka” ligger man risigt till. Man tror sig vara på väg mot ett ständigt bättre resultat men styrs i stället allt längre ut på ”hopplöshetens djupa ocean av oräkneliga möjligheter” där man till sist drunknar till en uppgiven suck… Det blir för mycket av allt och minnet hänger inte med. Var bilden bättre för en minut sen? Eller för två? Eller blir den bäst så här? Metoden borde märkas med ”evighetsvarning”.
I tider då nästan alla går beväpnade med färgkameror i sina nallar kan en ”svartvitisering” av foton kännas som en ren ”vitaminisering” för öga och själ. I dag finns ingen anledning att fotografera i svartvitt, eftersom det finns bra metoder att förvandla färgbilder till svartvita. Då och då känner jag för att lämna färgernas frestelser och helt gå över till svartvitt, men så länge jag driver bloggen är det kanske bäst att genom ständiga återfall leva som ”svartvittperiodare” .
Mina synpunkter om svartvita foton är synnerligen subjektiva. Möjligheterna till svartvitkonvertering är så många att jag måste vara ”rå” i tycke och tänk. Glöm åsikter som att bara porträtt blir bra i svartvitt. I mina ögon blir de riktigt färgstarka bilderna bäst som svartvita: landskap med gröna växter och himlar med tydliga vita moln, blomstergrupper, klatschiga interiörer och färgstarka exteriörer. De redan färgklena motiven som klapperstensstränder, betongbyggnader, gråtrista bakgårdar etcetera gör sig märkligt nog sämre i svartvita kläder. Men undantag finns alltid och alla regler är till för att brytas.
Jag använder PhotoShop CS4 men du med äldre eller nyare versioner kan säkert hänga med på dessa mycket enkla övningar. Den vanligaste konverteringen i PhotoShop är nog gråskala. Du hittar den under Bild/Läge och kräver bara ett – alternativt två – klick och saken är biff. Metoden är automatisk och går inte att påverka. I nio fall av tio är denna metod den sämsta, men en gång av tio kan resultatet bli prima – men sällan perfekt.
Vi utgår från en bild av en sommarträdgård med vackra buskar och träd med röda och vita blommor i bladverket. Kan sådana färgstarka skönheter göra sig ännu bättre i svartvitt? Ja, titta och avgör själv!
Att göra svartvita versioner av färgbilder kan många gånger förhöja bildens utstrålning. Och svartvitt gör sig inte bara i porträtt. Testa i gatufotografering – och landskap! I några kommande inlägg ska jag mycket enkelt förklara några av metoderna att göra svartvitt av färg.
Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.
Lejonparten av alla foton tas i ögonhöjd en aning snett nedåt mot motivet. Varför? Kanske är det lättja och att det med stigande ålder blir allt besvärligare att inta golv- eller marknivå. Men mödan, krälandet på backen och fläckarna på brallorna kan kanske i en förlängning ge intressantare bilder. Blir fotona trots allt kattskit har du i alla fall fått fin motion.
Ibland ser man begrepp som fotografisk sanning och fotografisk noggrannhet. Jag gillar dem inte. De är osanna. Kameran kan nämligen liknas vid ”en optikens baron von Münchhausen”. Med nästan vilken kamera som helst kan du ljuga ikapp med baronens dråpliga texter. Han ljuger om hur han flög på en kanonkula, om hur han sprängde en björn i bitar och om hur han drogs upp i skyn av änder men styrde hemåt med rockskörtarna och landade i skorstenen. Med kameran kan du ljuga minst lika bra. Här ett knep för att förvandla en ”soldränkt sommarblomma” till ”belyst nattblomma”.
Det är svårt att tro att denna vackra luktärt är fotograferad en solig julidag. Men så är det. För att skapa natt använde jag manuell kamerainställning. För en ”normal” bild skulle jag kanske använda 1/100 sekund och bländare 8. Då hade fotot doftat ”sommardag”. Men jag ville ha natt. Därför använde jag blixt och den kortaste blixtexponeringstid kameran klarar av, 1/200 sekund, till den allra minsta bländaren: 22. Blixten riktade jag snett in mot kameran – en regelvidrig vinkel.
Resultatet blev som jag ville: Natt klockan tolv på dagen.
PS. Natt klockan tolv på dagen är också en läsvärd och skrämmande roman av Arthur Koestler – om Stalintidens ofattbara vansinne.
Funderar du på att köpa en fickkamera? Är runt 5 000 kronor ett lämpligt pris har jag ett förslag: Fuji X30. Jag har nu fotat med den en månad och är kort och gott imponerad. Men observera att mina omdömen är helt subjektiva och inte på något sätt resultatet av vetenskaplig analys.
Allra bäst tycker jag är kameran är på att ta .jpg-bilder. Jag, som mest jobbar i .raw, är helt överväldigad av det smällan presterar. Är man något så när noggrann med exponeringsvärdena kommer jpg-bilderna helt perfekta direkt ur kameran – något jag tidigare sällan har upplevt.
JPG-filerna blir 4-6 MB stora, RAW 18 -20 MB. De senare kan konverteras i Adobes DNG-Converter till .dng och minskar då några MB i storlek. Videofunktionen har jag ännu inte testat. Att döma av nät-recensioner klassas X30 som videokamera oftast som ”godkänd men medelmåttig”. Fuji X30 är alltså en idealisk liten kompis för foto, men du som också videofilmar bör kanske tänka dig en annan modell.
Jag som driver Alvarsamt heter Staffan Lagerström. Du vet kanske att jag utför de flesta typer av fotografiska uppdrag i södra Sverige. Om du inte vet det kan du läsa mera här.
Jag skriver också alla slags texter – till broschyrer, sajter eller böcker. Jag åtar mig också ”svåra” texter till exempelvis inlagor, överklaganden och viktiga brev. Läs mera här.
Som skribent och fotograf kan jag hjälpa dig med företagspresentationer, reportage, broschyrer, referat av kickoffer, möten, bröllop, vernissager.
Styrkan i mitt företag är att en man gör allt: Text, foto, layout. Det blir enklast så. Och billigast – för kunden.
PS. Jag står även till tjänst med ljudupptagning och ljudredigering/mixning.
Det går nästan alltid att ta bra bilder med en enkel kamera, även under urusla förhållanden som dåligt ljus, hård vind och stora avstånd – om man har tålamod och är alert nog ”att ha zoomen i benen”. Viktigast av allt när fotoförhållandena är svåra är att hålla kameran stilla. Ofta vill man också hitta inställningar så att kameran bländar ned åtminstone ett steg. I dåligt ljus och automatläge exponerar många kameror hellre efter full öppning och kort exponeringstid än med nedbländad glugg och längre slutartid. Skärpan och skärpedjupet blir då sämre. Välj då manuellt läge och/eller skruva upp ISO-läget! De flesta smällor tål gott 400, 800 eller möjligen 1 600 ISO. Vid högre värden än så börjar dock många enkla kompakter att ”gröta till det ordentligt”. Det är viktigt att söka stöd för exponeringen – mot väggar, bord, biltak, knän eller vad som helst som står stilla och är stabilt. För fotot nedan av Wilson Lisbon i Degerhamns hamn hade jag alla odds mot mig: skymning, hård vind och ”avlångt motiv” som ger skärpedjupsproblem. Men med list och envishet blev bilden godkänd – med luft framför fartyget, inte bakom. Skärpeinställningen är förstås gjord på stäven och skärpedjupet är ok trots att skutan är 90 meter lång.
Har man ambitionen att jobba med nedbländade objektiv måste man veta var gränsen går för den egna förmågan att hålla kameran stilla vid olika brännvidder. Jag har ibland lyckats ta knivskarpa bilder på en hel sekunds exponeringstid – utan stativ men lutad mot vägg eller med armbågarna mot ett stadigt bord. Det är därför jag ogillar kameramodeller med endast display, alltså utan optisk/elektronisk sökare. En sådan kamera hålls ofta på mer eller mindre raka armar vilket ger en ofantligt mycket större/värre skakningsoskärpa än en kamera tryckt mot pannan. Med stadigare kamerahållning kan du välja längre exponeringstid och mindre bländare för bättre skärpa och skärpedjup. Rent allmänt kan sägas att nästan alla kameror och objektiv ger bäst resultat vid några stegs nedbländning.
Ibland strävar man naturligtvis efter kort skärpedjup, som exempelvis vid porträttfoto. Men se det är en annan femma! 😉
Det finns inga fastställda regler för någon konstnärlig verksamhet. Man målar, skriver och sjunger som man vill. Men det kan vara klokt att lyssna och titta på hur andra gör, för hur det än är finns osynliga ”lagar” som ofta ger bättre resultat – hur udda och fritänkande man än är. Exempelvis blir en text lättare att läsa om den inte är nedlusad med stav- och meningsbyggnadsfel. Och en målning blir tydligare – liksom fotot – om man kan de grundläggande begreppen om tyngd, rörelse, perspektiv.
Man fotograferar alltså som man vill. Här ska jag bara snudda vid hur jag tänker innan jag exponerar. Mina närmast heliga grundbultar är dessa:
Några exempel:
Det var några av mina många fototips som småningom kommer ut i bokform. Slutligen: Man kan naturligtvis bryta mot alla mer eller mindre vedertagna regler och göra tvärt om – eller precis som man vill. 😉
Det blir mycket hav just nu. Men det är inte så konstigt när västan matar på i kraftfulla drag i dygn efter dygn efter dygn i upp mot 19 meter i sekunden. Och havet formar sig därefter…
En av mina favoritmålare är Evert Lundquist. Titlarna på hans dukar är enkla, exempelvis yxan, krukan, stolen, man, stegen, spaden. Jag tar efter hans titelidé och sätter bara ett enda ord som bildtext till några av de bilder jag tog i går.
Slå på datorns högtalare och klicka här – för att komma i rätt stämning.
Snart har dom hållit öppet året runt i hundra år, Gårdby kafé och lanthandel, en udda pärla i Ölands kaférepertoar. Vi var där i lördags och trots kura-skymning-väder med snöslask och hårda vindar kom ideligen nya besökare för att njuta av de bakade läckerheterna. Förra gången vi var här, liksom denna, lämnade vi stället i känslan av att ha gått upp fem kilo under bara en enda smakrik och njutningsfull timme.
Jag passade på att hårdtesta min nya fickkamera Fuji X30 och tog för givet att den med sin lilla sensor skulle få bita i gräset i den ljussvaga kafémiljön. Naturligtvis kan den inte matcha en systemkamera, men jag tycker ändå att den klarade jobbet bra, trots stora bländaröppningar och 1/40 sekund vid 400 ISO. Det är inga roliga utgångsvärden, inte ens för en fullformatare.
Fotona nedan är tagna med X30 i Fujis Classic Chrome, ett slags ”filmhärmningsläge” som ger svaga och relativt kalla färger.
Förra inlägget avslutade jag med ett råd om kompaktkameror: Att de även kan fotografera i .RAW
När jag nyligen köpte min senaste kompakt ställde jag fyra krav: RAW, blixtsko (hot shoe), bildstabilisering och optisk sökare. Man får då färre än tio modeller att välja mellan – om man vidhåller kravet på ett kompakt format. Jag valde Fujis nya X30. RAW-formatet ger större bildbehandlingsmöjligheter, blixtsko ser jag som ett absolut krav eftersom jag nästan alltid jobbar med indirekta blixtar, bildstabilisering tillåter längre slutartider och optisk eller elektronisk sökare som ger bättre motivuppfattning och stabilare kamerahållning mot pannbenet än att hålla kameran på raka, darrande armar och glutta in i en display över en halvmeter bort.
I några kommande inlägg ska jag recensera Fuji X30. Och naturligtvis visa bilder tagna med den…
Motivet nedan är svårfotograferat. Skillnaderna i ljusintensitet mellan trianglarna på var sida om den blå linjen är stora – sannolikt fem till tio bländarsteg. Det syns inte på denna redigerade bild, men ursprungligen badade den övre delen i solreflexer medan den undre var nästan sotsvart. Hur hittar man då bästa exponering för ett så hopplöst motiv? Eftersom rutan/ringen/kvadraten i sökarens mitt ofta både mäter ljusintensiteten och ställer in skärpan är automatläget ett dåligt inställningsalternativ. Jag gör så här:
Ska jag ge ett enda råd till dig som går i kamerainköpstankar blir det detta: Köp en smälla som förutom .jpg också kan ta bilder i .RAW-format. Det bildformatet finns numera inte bara i systemkameror, utan även i många kompaktkameror – och i några enstaka telefonmodeller. Men om du inte bildbehandlar själv har du ingen nytta av .raw Formatet kräver nämligen både tid och intresse för att lära mera om fotografins problem och möjligheter.
Det går inte att påstå att Öland är vackert vitt i julesnö. Men ett tunt lager pudersnö ligger här och var på vägar och ytor där kylan har fått fäste. Men snart börjar det snöa på riktigt och då gäller det att exponera rätt. Snön sätter nämligen myror i huvudet på den bästa exponeringsmätare och kamera. Plötsligt blir alla bilder underexponerade – för mörka. Varför?
Enkelt förklarat fungerar det så här: Mäter du ljuset där det är som mörkast i motivet blir din bild överexponerad – för ljus. Mäter du där det är som ljusast i motivet blir bilden underexponerad – för mörk.
Snön är extremt ljus och om stora delar av motivet är blixtrande snö mäter kameran så att snön blir rätt exponerad. Men ofta är det något annat i motivet som spelar huvudrollen – en människa eller ett föremål. Att snön lurar kameran beror på att dess exponeringsmätare är kalibrerad till att ställa in rätt exponeringsvärde när mätytan innehåller 18 procent svart. Det är i praktiken ”ordentligt grått”, se fotot nedan.
För att få rätt exponering av andra delar än snön i motivet kan man därför använda sig av ett så kallat gråkort. Det kan vara en pappersbit eller en större skärm där ytan är vit + 18 procent svart – det vill säga ”grå”. Om du ska ta en bild med massor av snö kan du rikta kameran mot gråkortet och mäta ljuset där. Då blir inställningarna så rätt de kan bli – om gråkortet hålls i samma ljus som huvudmotivet, förstås. För att testa kan du också mäta på snön vid sidan av gråkortet. Du får då helt andra exponeringsvärden som kommer att ge dig en underexponerad – för mörk – bild.
Svårt? Inte alls. I vardaglig fotografering är det bara att mäta ”mot en ungefär lika grå – eller ”mörk” – motivdel som gråkortet på bilden nedan. I min kommande bok med fototips ger jag förslag på hur du själv tillverkar enkla gråkort och reflexskärmar – så små att du till och med kan ha dem i fickan.
Gräsgårds hamn i dag. Tidig eftermiddag med isande nordvind. En minusgrad. Ett blåsvart moln glider upp från Baltikum, släpper sina små flingor och upplöses – allt inom fem minuter. Under dessa minuter ändrade sig ljuset varje sekund. Och jag höll på att frysa ihjäl…
För oss som hellre ser barmark än snötäcken börjar nu Öland visa sin allra bästa sida i jämförelse med Nordsverige och Inlandssverige. När dessa bilder fångades i dag hade vi +13 att jämföra med exempelvis Jokkmokk med sina -7, en skillnad på 20 grader. Och meteorologerna spår tvåsiffriga plustemperaturer till åtminstone kommande veckoslut.
Det finns många frossor. Till de negativa hör sannolikt amningsfrossa och feberfrossa. Till de positiva sorterar vi räkfrossa, kanske en lagom stark solfrossa eller godisfrossa – och den bästa av dem alla: fotofrossan! I detta inlägg lämnar jag för en stund Öland och släpper alla hämningar med bäring mot modesta mått och väger inte för en sekund in ämnets eventuella nyhets- eller skönthetsvärden. Inlägget är en gigantisk fotofrossa i ett ämne som intresserar mig: Hamnar.
Som ung bodde jag vid inloppet till Stockholm. Jag kunde sitta i timmar och anteckna in- och utgående fartyg. I kikaren kunde jag komma kaptener och styrmän så nära att jag nästan kunde se vilket cigarettmärke de rökte. Jag blev en baddare på morsesignalering och kunde alla rederimärken, alla slags flaggor och vimplar. Jag förde protokoll över nymålade och omregistrerade skepp i min växande fartygskalender. Något äldre arbetade jag i Stockholms hamn. Jag drömde om att bli sjöman och jag seglade så snart jag fick tag i nåt som flöt – för en liten slant. Att slanten alltid var just liten innebar ofta att inköpet sjönk. Men vad gjorde det – så länge det flöt.
Stockholms hamnar var en värld för sig. Hur de är i dag vet jag inte. Men då, i mitten/slutet av 1960-talet, var de rena rama känslostormkatalysatorn för en drömmande pojkspoling med Harry Martinsons Kap Farväl! och Resor utan mål i blodet (jag läste om dem häromåret och klassar dem fortfarande som ”något av det absolut bästa jag har läst”).
Det var slitigt i hamnen. Man skrek och gapade men alla gjorde sitt och man hjälpte varandra. Där jobbade olika slags människor: original, bohemer, periodare, hemlösa, invandrare, konstnärer, B-skådisar och proffsstuvare. Och högutbildade som då och då ville njuta av tungt och dåligt betalt kroppsarbete. Det luktade i hamnen. Ibland stank det apa. Det doftade i hamnen. Ibland doftade det kaffe. Eller virke. Eller frukt. Eller fisk…
Under min sommarodyssé i Österlen kände jag fiskdoften ända uppe i Simrishamns centrum. Det var bara att följa den. Den blev starkare och starkare, och snart var jag åter fångad av hamnens mystik. Äntligen. Det var länge sen jag luffade bland trampar och skutor och skorvar och pråmar och smackar. Jag vet inte mycket om yrkesfiske. Just därför fascinerar alla märkliga mackapärer och doningar som krävs för att fiska och som på olika sätt hör till branschen. Just därför visar jag fotona utan bildtexter. Det skulle bara bli fel om jag försökte förklara vad vi ser på dem.
Nedan kan du ta del av min fotofrossa – en logisk följd av min hamnfrossa. Fyrtio fiskdoftande bilder. Håll till godo!
Du som följt min blogg minns kanske att jag brukar påstå att kameran spelar liten eller ingen roll för lyckade bilder – rent tekniskt, alltså. Och under goda fotografiska omständigheter: hyfsat ljus, normala motiv och visning på skärm. En duktig fotograf kommer hem med bra bilder även med den enklaste kamera medan en okunnig levererar skitbilder om han så utrustas med en svindyr Hasselbladare. Om du inte tror mig kan du testa dina skärskådande anlag i mitt lilla test nedan.
I testet använder jag mina fem kameror:
Kamera nr 1 Canon EOS 5D Mark II är en fullformatsproffskamera på 21 megapixlar där huset 2008 kostade 21 000 kronor och gluggen 5 000. I dag skulle jag bjuda runt 15 000-18 000 för den.
Kamera nr 2 Canon EOS 50D är en systemkamera på 15.1 megapixlar från 2008. Den gick på runt 10 000 med ett objektiv för 7 000 = 17 000 kronor. Den skulle jag bjuda runt 10 000 för i dag.
Kamera nr 3 Canon Powershot SX230 HS är från 2011 och ger 12 megapixlar. Jag kan tänka mig att ge 600 för den i dag.
Kamera nr 4 Sony DSC-W55 är från 2007, ger 7.2 megapixlar och för den kan jag i dag ge 200 kronor.
Kamera nr 5 Sony DSC-W30 ger 6 magapixlar och är från 2006. Jag skulle ge max 100 kronor för den i dag.
Testet gick till så här: Kamerorna monterades i tur och ordning på samma stativ och riktades mot samma motiv. Ljusförhållanden var precis lika under hela proceduren, som bara tog några minuter. Alla kameror ställdes in på 100 ISO och bländare 7,1. Exponeringen gjordes med självutlösare för att minimera skakningar. Fotona är tagna rakt ut ur kamerorna utan någon som helst bildbehandling, men alla är nedskalade till bredden 1 280 pixlar. Att höjden blir något varierande beror på att alla kameror inte har samma bildproportioner. Likaså varierar bildutsnittet en aning beroende på olika brännvidder. Det ska tilläggas att den allra bästa/dyraste kameran är försedd med ett objektiv med fast brännvid, något som förbättrar bildkvaliteten. Övriga fyra har zoomobjektiv.
Klicka på bilderna för att få upp dem i full storlek. Kan du avgöra vilken bild som är tagen med vilken kamera? När du tror dig veta svaret klickar du på ordet KAMERA under bilden. Du får då se vilken kameramodell som använts. Ger kameran för nästan 30 000 kronor synbart bättre bilder än den som jag skulle ge högst 100 kronor för i dag?
Lycka till. 😉
Alvarsamt växer som omfångsrik data- och bildbank. Ganska snart lägger jag in foto nummer 3 000. Det finns alltså enormt mycket ”bakom förstasidan” att söka bland både foton och texter. Sökrutan hittar du längst ned på bloggens förstasida.