ett eller två klick från bättre bilder

Vi lever i en tid då mycket är gratis, åtminstone på nätet, det nät som kan liknas vid ett stort smörgåsbord med oräkneliga läckerheter. Ett exempel: Det förhärskande bildbehandlingsprogrammet PhotoShop kostar ”massor av tusenlappar”. Men på nätet finns ”ungefär likvärdiga program” att hämta gratis, exempelvis GIMP 2. Ett något enklare program, lämpligt för nybörjaren är Paint.Net, och det finns många andra.

Trots alla fina gratisprogram är många bilder på nätet under- och överexponerade, oskarpa och belastade med färgstick och brus. Såna halvmesyrer finns till och med på stora företagssidor, på mediesajter och i tidningar. Man kan undra varför.

Det mest förlåtande svaret är väl ”tidsbrist”. Vi hinner inte lära oss hantverket. Det är brådis med allt. Jobbet som jag börjar med i dag skulle helst vara klart i går. Sen mobiltelefonerna försågs med kamera tar ”alla bilder av allt och alla”, men få lär sig de fotografiska grunderna, tyvärr. I stället översvämmas marknaden av program och appar med kvickfixare som ”döljer den fotografiska inkompetensen” genom olika slags effektmanipuleringar av bilden.

Kan man inte bildbehandla, och inte heller tycker sig ha tid för att lära sig det, kan man åtminstone bjuda betraktaren på avsevärt bättre bilder genom att hämta hem ett gratisprogram och lära sig att använda ett eller två musklick. Det första för att få ”rätt exponering”. Det kommandot heter vanligtvis Auto-Levels. Har man tid med ett klick till lägger man på lite skärpa (sharpening). På fem till tio sekunder har bilden förvandlats från ”skitbild” till ”klart godkänd”, se bildexemplet nedan. Den vänstra bilden är den som kom ur kameran. Den högra är den som blivit ”två klick bättre” – på mindre än tio sekunder. Tidningspapperet har blivit vitt, det finns teckning i jorden och man ser tydligt maskarna.

 

Skärpa

Jag försöker hålla på min enkla vana att lära mig en sak om dagen, varje dag året om. Det kan tyckas övermaga, men det är inte så märkvärdigt som det låter. Det handlar oftast om mycket enkla saker, exempelvis om ord och nyord, språkregler, data-, desktop- och fotofinesser.

I går lärde jag mig att skärpa foton med så kallad kantmask. Fotot måste först klassas som lågfrekvent eller högfrekvent, därefter väljer man skärpningsmetod. Att förklara mer här på bloggen känns omöjligt, eftersom den lågfrekventa bilden kräver skärpning i 20 steg, den högfrekventa i 17. Hur som helst kan jag nu alla 37 steg, men tvivlar en aning på resultatet. Jag ser ingen större skillnad mellan den nya skärpemetoden och min gamla, som omfattar bara 3 steg.

Nedan ser du två foton av en gammal trädstam i Albrunna lund. Det översta är skärpt med min gamla metod, det undre med min nya. Skriv gärna en kommentar om vilken variant du tycker har den behagligaste skärpan – om du överhuvudtaget kan se någon skillnad. 😉

PS. För att kunna se skillnaden mellan bilderna måste man nog spara hem dem och öppna dem i full storlek i ett bildvisningsprogram – eller åtminstone klicka på dem i bloggen för att få full storlek.

Allt och alla ljuger

Bildmanipulering har under senare år blivit ett hett diskussionsämne. I dag kan vi göra en gris till en katt i PhotoShop och andra program. Vi kan trolla fram längre, smalare och vackrare  modeller, och det finns speciella program som förvandlar apelsinhud och finniga nunor till ”nypudrad barnstjärt”. Om detta kan man tycka vad man vill. Vissa är emot denna utveckling, andra gillar den och vill ha fler och fler möjligheter till förändring och förfining.

Min uppfattning är denna: Alla kameror ”ljuger” redan på minneskortet – innan nån som helst mänsklig bildbehandling är gjord. Fota samma motiv med tre kameror så ser du genast att bilderna blir olika. Det finns inte en enda sann bild av verkligheten. Gå in i en TV-affär och titta – alla apparater skiljer sig åt i karaktär och framtoning. Inte en enda tryckpress framställer bilder exakt som en annan tryckpress ur samma tillverkningsserie. Och ingen tryckpress kan i dag trycka exakt samma färger och kontraster som den gjorde för fjorton dar sen. Dessutom har vi alltid manipulerat foton. Under den analoga tiden ”pjattade” vi de delar av bilden som vi ville ha ljusare. Vi använde olika fotopapper, framkallare, temperaturer och framkallningstider. Det fanns blanka och matta papper, även tonade och färgade. Framkallaren D76 gav ett ganska fint korn, Rodinal ett grovt – om jag nu minns rätt.

Alla maskiner och apparater ”ljuger” alltså om ”det vi ser genom dem” – på sitt eget sätt. Det utesluter inte många av oss har ”nåt slags moralisk gränsuppfattning” om vad vi innerst inne accepterar av manipulation. Min gräns går vid fotot nedan.

Motivet är hamnen i Degerhamn med Cementafabriken i bakgrunden. Ljuset var komplext, molnen trasiga och himlen full av vita stråk efter reaplan. Stora skuggflak rörde sig snabbt över den kritvita isen. Trots att solen var bakom fabriken fick jag en märklig reflex i en fabrikens cisterner. I stället för att försöka dämpa den förstärkte jag den – på skoj – i PhotoShop med Filter/Återgivning/Linsöverstrålning. Reflexen blev starkare och dessutom lade sig två färgade cirklar ute på isen… Effektfullt eller effektsökeri? Kreativt eller bedrägligt? Svaret är ditt.

Jag vill inte jobba så, det känner jag. Då har jag passerat min inbyggda gräns. Men kanske inte din…