Tid: 2012-07-09_11:07:14.
Position: WGS 84 (lat, lon): N 56° 15.938′, E 16° 23.805′.
De hinner knappt förtöja förrän jag hugger dem i Grönhögens hamn: Barbro och Bo i Amanda, en havskryssare av modell Bacchant IV, ritad av Knud H Reimers 1964.
Bo är noga med språket.
– Vi har inte angjort en brygga, som Hasse och Tage uttryckte saken. Vi har förtöjt vid en brygga. Däremot angör vi en destination. Vi har följaktligen precis angjort Grönhögen.
Bo är som ett självspelande piano – i dur. Han har hur mycket som helst att berätta ur sitt liv. Bo står på kajen medan hans Barbro sitter kvar i sittbrunnen och lyssnar och kommenterar.
– Jag är redaren. Bo är kaptenen, säger Barbro och skrattar gott. Jag navigerade hit. Bo styrde. Och det gjorde han med beröm godkänt.
– Hon är gammal tysklärarinna, varnar Bo.
– Åh herre gud, svarar jag medan jag försöker dämpa en hastigt uppkommen ångestattack.
– Akta dej så jag inte börjar drilla dej i starka verb, kontrar Barbro.
Och så där rullar det på. Det ena ger det andra som ger det femte.
Apropå det femte… Ibland undrar man över sakernas inbördes sammanhang…
– Du minns kanske världsomseglaren Uffe Petersson? frågar Bo.
– Gör jag? svarar jag.
– Han seglade jorden runt i en sån här båt. I precis en sån här. Uffe skada sej i en bilolycka och fick epilepsi. Han seglade för att han blev bättre på havet än på land.
Det Bo inte berättar – och kanske inte ens vet – är att nämnde världsomseglare Uffe Petersson avslutade en segling i Norra Ishavet med att stranda på hamnpiren en mil härifrån – i Degerhamn. Några år senare föll han så olyckligt i sin segelbåt i Valparaisos hamn att han dog, sannolikt i ett epileptiskt anfall.
– Vi har haft båten i tretton år, berättar Bo. Vi köpte den av en snubbe som tagit sej vatten över huvet – om man nu kan säja så när det gäller en äldre man som inte orkar sköta en båt. Så Amanda blev liggande oanvänd, om du förstår vad jag menar. När hon legat till sej i tio år köpte vi henne.
– Hur seglar hon? Lika bra som hon är snygg, kanske? frågade jag med kännarminen påkopplad.
Bo tystnar en hel halvsekund. Han tänker. Och så kommer domen:
– Låt mej uttrycka mej glasklart. Hon kräver ett välbalanserat segelplan.
– Det ante mej, svarar jag. Segelplan är viktiga, lägger jag till. Jag ser att Bo tittar på mig…
– Varifrån kommer ni, frågar jag men tillägger blixtsnabbt: Från vilken destination kommer ni?
– Från Kristianopel, svarar Bo.
– Men vi skulle inte hit till Grönhögen! skriker Barbro som måste höja rösten för att höras genom den tilltagande vinden.
– Vart skulle ni, då? Varför kom ni ändå hit? frågar jag väl medveten om att bryta mot reporterns gyllene regel numero ett: Att aldrig ställa två frågor samtidigt!
– Vi skulle egentligen till…, säger Bo och tittar uppfordrande på Barbro.
– Till Christiansö, kompletterar den tidigare tysklärarinnan och rynkar pannan.
– Till Christiansö, säger jag lite prövande…
– Ja, utanför Bornholm du vet. Det är två små holmar där som vi inte har varit på. Vi får ta dom nån annan gång, säger han och drar ett andetag.
– Nu rör vi oss hemåt. Det kommer att blåsa från söder även i fortsättningen. Det har varit sydlig vind dag efter dag. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Nä, nu bär det hem till Västerås.
– Men varför så bråttom, frågar jag. Ni är ju pensionärer.
– Musiken, svarar Bo. Orkestern kallar!
– Ja ha. Den, ja…
– Västra Aros Mandoliner, säger Bo och skiner upp i ett lyckligt grin. Jag är gammal amatörmusiker och har varit med i flera orkestrar. Jag spelar kontrabas.
– Västra Aros Mando… liner? frågar jag och drar på orden. Det låter som en…
– Nä, det är inte en bling-bling-orkester, hugger Bo blixtsnabbt. Vi spelar kammarmusik. Och vi har så roligt. Nu måste vi repetera. Vi spelar på Västerås kulturnatt 22 september. I konserthusets aula.
– Jaså där, svarar jag.
– Jo, så är det, säger Bo och drar en smula på orden medan han hämtar näring ut minnenas skafferi…
– Vi seglade till Byxelkrok för trettio år sen. Där hyrde vi bil och åkte ner till Ottenby kungsgård. Jag minns att den gamla Opeln drog så lite bensin… Jag krävde ”komfortavdrag” när vi lämnade tillbaka den, eftersom kärran ”hoppade fram som en groda”. Det var bränslepumpen som bråkade. Den gav motorn bara en liten dusör då och då. Ja, jäklar… så lite soppa den drog, den där grodan!
– Men om Öland ska du veta…, fortsätter Bo. Om Öland ska du veta att vi undviker Borgholm. Där blir det mest partaj för hela slanten. Grönhögen är perfekt för oss och…
– Här finns många tyskar, säger Barbro och ler i förmiddagssolen. Många tyskar!
Bo fortsätter:
– Vi vill ha bort allt lull-lull i hamnarna. En bra hamn sköter om det vi behöver: vatten, toalett, sopmaja och vettiga förtöjningsanordningar. Bort med tvättmaskiner, bastu och folk som kommer ut och möter en i båt och håller reda på en som ett barn och tar massor av betalt. Kolla i Kalmar får du se vad jag menar. Vi pensionärer lever på halva lönen och vill ha ett enkelt liv – inte det här som är anpassat till dom som har två veckor på sig att snabbuppleva allt. Nä, livet på sjön ska vara enkelt. Det har gått för långt med…
– Nu måste du hem och repetera, dristar jag mig till att säga.
Barbro skrattar. Så säger hon:
– Är det nåt jag önskar mej så är det en liten stege. Det börjar bli kallt här. Jag vill upp på kajen till er.
”Stege”, tänker jag tyst. Men Bo reagerar inte. Och jag som trodde att han skulle undervisa lite om skillnaden mellan ”stege” och ”lejdare”…
I dag länsar sannolikt Barbro och Bo någonstans utmed småländska kusten på väg norrut. Snart angör de bryggan i Västerås. Förlåt, snart angör de destination Västerås – och förtöjer vid bryggan.
Amanda vid kajen i Grönhögen. Trots att hon är en mogen dam ser hon sprillans ny ut. Bacchant IV är från den tid då båtarna ännu var mycket längre än de var breda.
Barbro i sittbrunnen på Amanda. – Det finns många tyskar här i Grönhögen, konstaterade den tidigare tysklärarinnan. Gut. Sehr gut.
Kapten Bo med någonting drömmande i blicken. Hör han månne fjärran toner från Västra Aros Mandoliner?
alvarsamt 