gåtan är löst – tage minns hur stenen försvann

Det pågår som bekant utgrävningar vid den så kallade Albrunnastenen, den enda synliga i en förmodad skeppssättning om 10 till 20 stenar.

Låt oss backa 77 år och landa i 1939, strax före andra världskrigets utbrott…

I Albrunna bor då som nu Tage Nilsson. Han är sju år och håller på att lära sig cykla herrcykel, alltså hoj med ram. Under en sån övning blir han åsyna vittne till hur den aktre flisan i skeppssättningen i Albrunna råkar stå i vägen för en såmaskin… Ett dygn senare är stenen spårlöst borta.

Tage Nilssons, 84, är den ende i livet som i dag kan minnas hur stenen försvann – för att aldrig mera ses. Slå på din dators högtalare och klicka här.

Tage Nilsson har minne som en häst. Det ska vi lyssnare vara glada för. Det han berättar i dagens poddradioinlägg är han ensam om att minnas. Tage finns att lyssna på i många inlägg på bloggen, här är ett av dem.

Tage bor än i dag i Albrunna. Trots sitt stora historiska intresse hänger han med sin tid. Han fotograferar, rattar flera olika slags datorer och har tre TV-apparater. Nu har han köpt elcykel också…

Tage berättar också om en intressant detalj som kanske kan leda arkeologerna rätt i sökandet efter flera stenar i skeppssättningen:

– Mitt emot den sten där man i dag gräver, på andra sidan 136:an, grävde man ner självdöda hästar. Jag minns att dom som grävde hade ett litet helsike att komma ner med spadarna i jorden. Överallt mötte dom sten. Det kan vara så att man har tagit sten och fyllnadsmassor från andra sidan, alltså där stensättningen ligger, för att täcka över kadavren. Därför bör man kanske kika lite även där…

Den nedgrävningsplats för självdöda hästar Tage berättar om ovan bör gå att hitta bland buskarna mittemot den blå containern vid väg 136.

museet i Träthult

Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.

Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.

Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.

Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.

Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.

Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.

Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.

Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.

Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…

by med 14 invånare

Vi ska snart titta närmare på en säregen gård i denna småländska natur, så väsensskild den platta och många gånger enformiga öländska. Men först andas vi in atmosfären och försöker vänja oss vid den nästan totala tystnaden. Vi växlar ned, backar i tid och stänger av telefoner och övrigt modernt. Här brukar man jorden som för hundra år sedan. Här hör vi korna idissla och fåren röra sig över tuva och äng inom mil av gärdesgårdar. Välkommen till en tid som flytt. Välkommen till Träthult!

En slagen lycka inne i blandskogen. Gräset får torka på slag – om vädret tillåter.

Under 20 års tid har paret som äger gården rest omkring en mil gärdesgård.

Sten, gärdesgårdar, äng, mera sten, vatten, skog. Landskapet byter ofta ansikte.

Det lär finnas fler än hundra högar med bruten sten på fastigheten.

Små bördigare hagar bland impediment och stenbackar.

Något för dagens arkitekter att begrunda – och lära av. I allt av händer tillverkat finns en självklar harmoni.

Apropå arkitektur… Så fulländad i sin enkelhet!

En av brunnarna. Vi ska titta närmare på den i kommande inlägg… Kreaturens drickkar vid sidan av brunnen är verkligen primitivt – en urholkad stock.

Ljuset blir speciellt i den mustiga och trolska lövskogen. Sällan har vi skådat så höga björkar som här.

Man vågar knappt tänka på hur mycket arbete som ligger bakom gärdesgården bara på denna bild.

Allt är stilla här. Allt är tyst. Just därför hör man annat än man brukar höra.

Marken är så full med sten att det i början känns ovant och svajigt för öländska fötter att vandra här.

Den senaste tiden har det talats mycket om ”det typiskt svenska”. Finns nåt svenskare än detta?

Lunchbaren har öppnat. Självservering.

Bryter du tusen stenar väntar åter tusen… Ett sisyfosarbete! Det eviga slitet på marker som dessa slutade för många med en biljett till ”Amerikat”.

Träden i beteshagarna är hamlade.

I nästa inlägg från Träthult kliver vi in i denna stuga, ”Axels stuga”, noggrant renoverad och representerande en helt annan värld än vår…

Senare tittar vi även in i museet, som är proppfullt med intressanta redskap, prylar och manicker från en tid som aldrig kommer tillbaka…

sandby borg – ett cirkelrunt stenrös

Från backen är den egentligen inte så mycket att se – om man nu inte fascineras av stenrös. Den ser nämligen ut som just ett slarvigt utkastat cirkelformat stenrös – Sandby borg på sydöstra Öland. 2010 gjorde man de första smyckefynden i borgen och efter fyra grävsäsonger börjar den ohyggliga sanningen om borginnevånarnas öde att framträda allt klarare. Borgen anfölls för drygt 1 500 år sen, invånarna slogs ihjäl och blev liggande. Livet stannade, Sandby borg blev en vrakplats på land.

Alvarsamt återkommer med bilder från luften.

Video om utgrävningarna kan du se här.

Som besökare undrar man varför borgen byggdes just här. Kanske fanns här då förutsättningar för sjöfart och jordbruk som inte finns i dag.

Murarna har rasat genom århundradena. En för oss förvånande detalj är att så många stenar är runda. Såna är svårare att stapla än platta.

Den återfyllda platsen för ett genomgrävt hus. Jag har markerat området en aning i PhotoShop. Det syns inte lika tydligt i verkligheten.

Borgen åt norr.

Borgen åt söder. Innermåtten varierar mellan 66 och 92 meter.

Mot öster. Den mur som ses långt in i bild är av modernare datum. Borgmuren fortsätter ”genom” den ned mot havet.

Många tusen ton sten skyddade en gång i tiden människor från fiender. Men en dag förändrades allt. Borgen anfölls och kanske slogs alla invånare ihjäl. Hittills har man hittat ett dussintal mänskliga kvarlevor.

Här har man grävt. Och lagt igen.

Bara fantasin sätter gränser för att återuppleva vad som här en gång har utspelats. Och det finns enorma ytor att gräva vidare i.

Vi tittar söderut och anar den yttre borgmuren mot öster. Från den är det bara knappt 50 meter ned till vattnet.