dagarna rusar…

Har man som jag varit borta en tid vill man gärna backa bandet för att få ut max av den underbara tid vi lever i just nu. Bilden är från Stadsparken i Kalmar, sista dagen i april.

sune flisa skriver limerick

Den 4 mars fick landshövdingen pappersbrev från Alvarsamt. I det fanns lösningen på den i dag akuta vattenbristen. Brevet är ännu obesvarat. I stället har hövdingen i maskopi med kommunerna återgått till Hedenhösmetoder som exempelvis ”tankbilar med vatten över bron”. Paniken sprider sig, skattemiljonerna flyter iväg…

I samma veva framkommer att hövdingen – som nästan alla i maktställning gör efter en tid – börjat slarva med redovisning och kvitton. ”Jag har viktigare saker att ägna mig åt”, säger han i Östran. Kan även jag använda detta argument – jag har viktigare saker att ägna mig åt – när Skatteverket frågar om varför jag inte redovisat utlägg på avdragsbegärda 14 000 Gurra?

Alvarsamts moraliska vindflöjel Sune Flisa har tagit mycket illa vid sig och i ”mental desperation” åkt tillbaka till Shimla.
– Jag står inte ut i denna perversa ankdamm. Publicera denna sanningens limerick – nu drar jag mot friheten! Får jag inte Nobelpriset i år heller kommer jag aldrig mer hem, blev hans sista ord när han lämnade redaktionen i öländskt tokraseri. Han liftar just nu tillbaka till sitt kära Shimla i Indien.

Och Alvarsamt publicerar naturligtvis den första limericken ur poetens, rallyförarens, jonglörens och gravörens stora fatabur. Håll till godo.

Det var en bandklippande och törstig landshövding uti Kalmar
som fick brev med vattenbristlösningen på Ölands malmar.
Men han fann det viktigare att slarva bort kvitton från krogen än att svara,
denne man som hellre sa nej till råd på pränt än till flytande lyxvara,
så gick det som det brukar och intresset för honom kallnar.

papa i stadsparken

Ernest Hemingway var mästaren på att inte berätta allt. Han uteslöt så mycket som möjligt i sina noveller och romaner. Han menade att detta arbetssätt var rätt för honom – på ett villkor: Att det han berättade verkligen var självupplevt. Metoden skulle inte hålla för ”hittepå”, menade han. Då skulle texten rasa samman.

Ungefär så berättar A E Hotchner i sin utmärkta bok Papa Hemingway. Jag hade den i bakhuvudet då vi i dag satt och sög i oss folklivet i Stadsparken i Kalmar. Där var mycket folk och en grupp tjejer, som vi på håll trodde var 15 år, dansade och skrattade och fnissade och dansade igen. Och så höll de på hela den timme vi var där. Jag tog bilder på avstånd från vår parkbänk, men till sist kunde jag inte låta bli att gå fram till dem och fråga om jag fick ta några närbilder. Det gick bra. Tjejerna, som var aningen äldre än 15, ställde upp sig, dansade, log, skrattade. Folk stannade och tittade. Folk skrattade. Jag skrattade.

Och jag tänkte på Hemingway… Inte berätta allt! Som gammal reporter bet jag mig i tungan och lyckades lämna tjejerna utan att ställa en enda fråga. Jag vet alltså inte vilka de var, varför de dansade, varför de filmade, vad de eventuellt skulle göra med filmen. Jag vet inte heller deras namn eller åldrar eller varifrån de kommer. Jag vet ingenting om dem, bara att de med sin dans gjorde folk glada under den timme vi satt i Stadsparken.

Han hade rätt, Hemingway. Man ska inte berätta allt. Man behöver inte veta allt.

pr för hojen

Det var bara i Kalmar man kunde följa alla tre discipliner i gårdagens Ironmanlopp. Här på södra Öland fick vi hålla till godo med cykelfasen. Jag älskar att cykla men blir trött bara av att se på dessa tävlande. Vilket lidande! I den hårda ostliga vinden måtte färden över bron och alvaret mot Torngård ha varit rena tortyren. Och när man väl hade simmat och hojat färdigt skulle man kuta i tre timmar också!

Cyklarna är ett kapitel för sig! Priserna lär ligga på upp mot 100 000. Men då får man märkliga ljud på köpet. Vissa låter som stressade vindkraftverk, andra som milda vårvindar medan somliga inte låter alls. Hur som helst tror jag att dessa supercyklister höjer allmänhetens intresse för att hoja. Det ser jag som den största vinsten med Ironman.

Resultaten hittar du här.

Langningsstationen vid Torngårdsvägen.

Första dussinet järnmän kan ses på Alvarsamt en halvtimme efter passering Södra Möckleby

Ja, så är det. Det är dags för Ironman igen och de första 12 tävlande som passerar utfarten från Södra Möckleby kan i morgon lördag ses på Alvarsamt ungefär en halvtimme efter att 12:e man passerat mitt fotonäste. Senare läggs förstås flera foton ut på andra än den yttersta eliten. Fotot är från Ironman 2013.

sommar!

I dag slog den till som en blixtrande högerkrok mot käken: Sommaren. Drygt 19 i Kalmar men fem grader svalare på Öland – som det brukar vara om vårarna. Många blommor har länge stått utslagna. Nu är det trädens tur. Helt plötsligt har de primörfräscha blad som darrar, dansar och visar upp sig i den friska solvinden. Helt plötsligt blir det aningen dunklare att passera under ett träd – en märklig känsla som jag inte har upplevt på drygt ett halvår. Bilderna nedan från Stadsparken i Kalmar får tala för sig själva.

dimridåer över kalmar

Lördagen var om möjligt ännu mjölkigare i Kalmar än på Öland. En tacksam utmaning för den som hade kameran med sig.

Motiv i dimma är inte alldeles lätta att hitta rätt exponering för. Ett gråkort är alltid användbart. På fotokursen i juli får du lära dig att både göra och använda ett sådant.

nu blommar det

Sommarblommorna dör långsamt bort, och många perenner är både risiga och blomlösa. Men i Stadsparken i Kalmar har trädgårdsskötarna en närmast magisk hand med klorofyllen. Dessa bilder är tagna i molnigt väder med svala, friska vindar. Klar luft och en hotshoeblixt får färgerna att briljera.