Etikettarkiv: karl x

Dagens Ölandsbild 39

De stod packade som sardiner precis intill vägen vid Karl X Gustafs mur i Ottenby. I början av vårt snack var de blyga men småningom tinade de upp och blev som kor är mest – som människor ungefär. De flesta är bussiga och nyfikna på livet. Vissa är rätt korkade, andra är smarta, somliga en aning drömmande. Hur som helst är alla dessa nöt tämligen okammade.
Taggad

Kungligt praktverk gör sorti

muren2016-09-06Denna bild är tagen så sent som i september 2016. Vi ser muren genom norra delen av Näsby ned mot den ömkansvärda sortin i österhavet…

Eftersom jag aldrig sett någon bild av slutet på Karl X Gustafs imponerande mur rakt över södra Öland beslöt jag mig för att ta den själv. Den idylliska byn Näsby blev utgångspunkt för min expedition. Mot öster! En och annan låst grind och något taggtrådsstängsel stod ivägen, men uppdragets storslagenhet minimerade alla eventuella svårigheter.

Den unika bilden – för den trängtande världspressen – skulle nu bli verklighet. Jag såg den framför mig, som en uppenbarelse: Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta…

muren_gör_sorti_06Muren, som ingår i världsarvet, ser ännu så länge tämligen normal ut. Foto från ungefär en halv kilometer från Näsby.

muren_gör_sorti_11Växtligheten är låg; här pinar vindarna ständigt allt levande.

muren_gör_sorti_01Här och var äter sig grönskan in i den snart 360 år gamla muren.

muren_gör_sorti_15Björkarna har ännu inte helt slagit ut.

muren_gör_sorti_03Här har jag gått ytterligare några hundra meter och fotot är taget upp mot Näsby. Jag undrar om jag håller på att få solsting i hettan… Muren ser så skraltig ut.
 
muren_gör_sorti_07Nej, inte solsting. Landskapet är bedövande vackert men muren har helt enkelt fått chansera. Vad säga rojalisterna om detta!?
 
muren_gör_sorti_13”Ett upprörande kungligt förfall” eller ”ett helt normalt arbete av tidens tand”?
 
muren_gör_sorti_02Men… Hur ska det gå med min tänkta slutbild, min uppenbarelse: ”Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta”…
 
muren_gör_sorti_12Muren kroknar betänkligt. Vi skymtar här slutet av den… Ska den orka hålla sig uppe ända ut i Östersjöns vatten?
 
muren_gör_sorti_08Bakom detta lilla inhägnade hus ska muren vandra ut i det våta elementet – med kunglig elegans och storslagenhet…
 
muren_gör_sorti_14Det blev inget foto för världspressen. Den rojalistiska pompan och ståten gick i däck ett hundratal meter från mål. Min vision: ”Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta…” blev mer att likna vid ”en räddhågad badkrukas sorti till olyckskorparnas ödesmättade kraxande”. Den rojalistiska undergången är nära..
Taggad , ,

50 000 ton sten

Murar ger mig ofta negativa vibbar. Fängelsemurar, Berlinmuren, Jerikos murar, murarna som Israel bygger mot omvärlden, den kinesiska muren och vår egen Visby ringmur… Alla är de resta för att stänga inne eller ute, hindra, försvara.

Även på södra Öland finns en mur, byggd 1653 av bötfällda och traktens stackars bönder på order av Karl X Gustaf. Den går från strand till strand och mäter 4 611 meter och är Ottenby Kungsgårds norra gräns.

I dag när landets rojalister jublar åt en liten prinsessa kan det vara nyttigt att minnas att de kungliga påbuden inte alltid har varit så trevliga för befolkningen. Muren i Ottenby var inget strategiskt försvarsverk; den byggdes för att stänga inne de kungliga hjortarna!

Men vad bryr sig hjortar om murar? Efter att muren byggdes lär de ha funnits på båda sidor av muren – till de öländska böndernas förtvivlan. ”På den gamla goda tiden” måste bönder som hade hund stympa den. Minst ett ben måste huggas av för att jycken inte skulle kunna störa kunglighetens klövvilt. Och gud nåde den bonde som sköt en hjort som betade på hans åker. Då utdömdes höga böter. Tredje gången gillt var lika med döden.

Muren skär nästan linjalrakt över södra Öland. Fotot är taget i Näsby. Till vänster ligger Ås kyrka. Muren blev i mångt och mycket ett uttryck för makt under den tid då kungen och kyrkan höll folket i strama tyglar.
 
Muren vid Näsby, ned mot öns östra sida. Alvarsamt har tidigare skrivit om muren och dess konsekvenser, läs här.
 
Här ser vi hur muren är byggd. Massor med travad, plan kalksten pryds upptill med lösa bumlingar.
 
Muren åt väster. Om vi leker med tanken att muren är 4 600 meter lång, uppskattningsvis 2 meter hög och runt 1,5 meter bred får vi 13 800 kubikmeter. Om kalkstenens specifika vikt är 3 blir murens vikt 1 3 800 m3 x 1 000 dm3 x 3 kg = drygt 42 miljoner kilo. Eftersom det ligger större, lösa stenar uppe på murtaket kan vi nog glatt avrunda till 50 miljoner kilo eller 50 000 ton. Observeras bör att jag bara uppskattat murens bredd och höjd – och hade bottenbetyget C i matematik under alla mina gymnasieår.
 

PS. Forskarvärlden är tydligen inte helt överens om murens funktioner. Vid lektion i Ölandskunskap i Mörbylånga 28 februari hävdade Jim Rudolfsson, arkeolog och kastellan vid Borgholms slott, att murens uppgift var att stänga ute böndernas boskap från södra udden, inte kunglighetens hjortar från att rymma. Hela Öland var nämligen kunglig jaktmark och hjortarna fanns överallt på ön.

Med glimten i ögat berättade Jim att det fanns ett värre straff än döden. Det var att bli förvisad till Småland med livslångt förbud att återvända till Öland.

Taggad ,

Rattmuff av – cykel fram

Den första riktiga snön lade sig 26 januari på södra Öland. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog fram hojen och gjorde varvet runt Ottenby. Månadslång vinter är min melodi.

Man får vara med om mycket när man cyklar. Jag såg tre cyklister. Två som jag mötte, en som jag körde om. Jag såg fyra hjortar, och jag såg massor av gäss som kacklade och hade sig. När jag klev av cykeln och började gå mot dem lyfte de redan då jag var långt ifrån dem. De torde ha svaga nerver. Men en bild med ”leksakskameran” blev det ändå.

Eftersom jag inte kan något om fåglar kallar jag dessa kort och gott för ölandsgäss. Må gud och fågelskådarkadern förlåta mig.

När jag bodde i Jämtland ägnade jag några oktoberdagar 2005 åt att fotografera kanadagäss. De hade också dåliga nerver. Trots kamouflagenät och kläder i jägargrönt kom jag aldrig närmare än hundratalet meter. Jag klurade på en lösning. Och så tänkte jag igen. Heureka! Gässen måste ha motvind för att lyfta. Och när de väl lyft flög de alltid ut mot sjön. Alltid. Följaktligen måste jag skrämma upp dem från rätt håll så att de lyfte mot vinden och tog av ut mot sjön – där jag skulle stå och ta de bilder som världen ännu icke hade skådat…

Jag gjorde så. Jag skrämde upp dem från rätt håll. Planen höll. Gässen lyfte och tog sedan tvärt av ut mot sjön – och mig. Motorkameran hackade som en kulspruta. Det var bara att sikta och hålla nere avtryckaren medan gässen kom närmare och närmare som lågsniffande kamikazeplan. Jag plåtade med ett teleobjektiv. Snart fyllde gässen hela sökaren. De kacklade och skrek och närmade sig i hög hastighet. De hade fått upp farten, men inte höjden. Motorkameran spottade bilder, den glödde i mina nävar. Tjoff, tjoff, tjoff. Nu såg jag in i gässens skärrade ögon. Bingo! Ännu närmare! Nu såg jag in i deras uppspärrade gap. De skrek och kacklade om vartannat. Bingo! Ännu närmare! Världsunika bilder! tänkte jag. Lennart Nilsson, släng dig i väggen! Nu fångade kameran öppna gap. Min underbara Canonkulspruta tog fyra bilder i sekunden, bilder som berättade vad de uppskrämda gässen ätit till lunch. Såna bilder hade världen aldrig tidigare skådat! Aldrig!

Det hade den inte. Och det skulle den inte heller få. I min upphetsning hade jag glömt att kolla hur många exponeringar jag hade kvar på minneskortet. Och kameran var av den typen som exponerade även om kortet var fullt. Jag fick några bilder av gässen då de lyfte, strax innan de svängde ut mot sjön. Mer blev det inte. Nej, nu ljuger jag. Det blev mycket mer. Det blev en läxa.

I logikens namn kallar jag dessa för jämtlandsgäss. De har just lyft och svänger sekunden senare ned mot sjön – och mig…

Taggad