vi går på loppis, del I

Loppis hör Ölandssomrarna till. I juli går det två loppisar på varje ölänning eller tiotusen på en polis. Nu i augusti blir de färre men fortfarande kan man göra det där fyndet man drömt om så länge: en okänd Picasso för en tjuga eller Donald Trumps lögngenerator för en tia. Vi tittade först in i Kastlösa Fyndbutik…

Släktingar? Att fotografera loppisar är nyttig fotografisk träning. Ljuset är dåligt och ofta komplicerat sammansatt, färgerna är ”för många”, hyllor ger ”kolgruveskuggor” och ”högt i tak” tar ofta udden ur blixtljus. Det krävs ofta intensivt efterarbete för att få bilden ok. Speciellt färgtemperaturen kan trilskas. Ingen kamera klarar alla slags blandljus – gud ske lov!

Här i Kastlösa är det ordning och reda som gäller. Rent och snyggt allting även om det är trångt mellan prylarna. Här dominerar ”trägult” och ”glasblått” – en svår kombination, eftersom gult och blått som bekant blir grönt. Var ligger den absoluta balansen? Dessa foton i .jpg-format blev inte bra. Färgåtergivningen blev rent crazy. Därför är alla skott gjorda från .raw-filer. Många kameror kan i dag samtidigt spara bilder i både .jpg- och raw-format.

Ett järn eller två sitter väl sällan ivägen?

En världssensation: Svävande katt!  En sån måtte betinga skyhöga priser.

De flesta loppisdirektörer säger att koppar är helt ute i dag. Utom bland tjuvarna.

Oj, oj, oj. Vad var det jag skulle ha nu då? En grisfösare eller en kapskiva? En 14-millimeters fast nyckel eller en plastask märkt PSBM?

Den ologiska och slumpartade mixen av mojänger och mackapärer är loppisarnas charm. En radio, en skulpterad servetthållare, en korg, några lampor. Färgerna är extremt uppkäftiga i denna bild. Men i .raw går de ganska lätt att tygla.

Det  jag inte längre använder kan uppskattas av någon annan. En fin tanke med loppisar och second hand.

Glas gör sig ofta bra på foto. Men då ska det helst vara i hårdare motljus än här. Naturljus  från fönster spetsat med lite blixtljus i taket. Ju knepigare ljus, desto bättre att använda .raw.

Ja visst, ja. Jag skulle ha en citronpress också! Och sugrör. Och en tratt, för bövel´n!

omvärlden sätter södra öland under lupp

Med anledning av den strida ström av mejl och telefonsamtal som redaktionen mottager från upprörda läsare angående kommunens, Länsstyrelsens och Trafikverkets logistiska strypning av livet på södra Öland har redaktionen tvingats kontakta vår utrikeskorrespondent Sune Flisa. Vårt hopp står till en av honom utformad journalistisk moteld, en filologisk rallarsving parad med en fotografisk flygande mara under den ungfärliga rubriken Successiva hastighetssänkningar raderar livet på södra Öland.

Märkligt nog visade det sig att gode Sune känner till varenda detalj i den provinsiella galenskapen, trots att han i dag är Alvarsamts utrikeskorrespondent på andra sidan jordklotet – i Indien. Han skriver bland annat:

_ _ _här i Indien skriver sen länge varenda dagstidning med självaktning om de skändliga trakasserierna på södra Öland. Jag levererar inom kort ett nattsvart potpurri, ”The Oland disaster”, med världsomspännande ensamrätt för Alvarsamt. Arvode:140 000 rupier (skit i skatten, den betalar jag här i Shimla). /Sune

Redaktionen ser följaktligen fram mot att inom kort kunna bjuda våra läsare på en nukleär dräpa, genomströmmad av Sune Flisas publicistiska vishet och gudabenådade saklighet i den kristallklara objektivitetens sublima anda.

Allan von Kompost
uppsagd nyhetschef

indien kallar

 

Tidigare i höst skrev Sune Flisa ett pappersbrev till komnunstyrelsen i Mörbylånga kommun. Han begärde att kommunen skulle höja hastigheten genom Kastlösa samt betala ordentligt tilltagna skadestånd till den sydöländska befolkningen.

Nu kommer kommunens svar till Sune Flisa, se ovan. Med anledning av brevet har Sune levererat ett synnerligen känslosamt tillkännagivande till oss på redaktionen. Med södra Ölands bästa för ögonen väljer redaktionen att – nedan – publicera det utan kommentarer, strykningar eller tillägg. Dock har vi tagit oss friheten att helt utelämna Sune Flisas 33 sidor långa PS, i vilket han – bland annat – ber oss att skicka brevtexten till Svenska Akademien för att – som Sune uttrycker det: ”_ _ _ ledamöterna i ett nafs ska kunna befrias från sitt träliga dividerande om olika kandidaters styrkor och svagheter. De kan nu på stående fot titta varandra i ögonen och i beundran utbrista i kör: ”Heureka. Sune får litteraturpriset 2016. Äntligen!”

 

————————————————————————————————-

Sune Flisas brev till redaktionen:

Högt ärade ölänningar.

Gränsen är nådd. Jag orkar inte längre. Min sargade kropp förblöder, min mentala hälsa – annars omvittnad som ”enastående” – krackelerar i takt med debarkeringen från allt vad som kan kallas ”förstånd”. Alla kurvor pekar nedåt; framtiden ter sig allt svartare. Jag Sune Flisa återvänder till mitt kloster Zabsang Choekhorling i Indien. Där lyser eftertankens klara skära i morgonrodnaden, där härskar vishetens blomma och där tar man emot Sune Flisas råd och order med tacksamhet och övertygelse om den djupa kunskapens omätbara värde.

När nu Mörbylånga kommun vägrar både den av mig beordrade hastighetsökningen genom ökenlika Kastlösa samt skyndsamt utdelande av ett rundligt tilltaget pekuniärt skadestånd till den sydöländska hårt lidande befolkningen blir deras beslut lika med slutpunkten för min öländska era. Nu kallar världen. Nu träder Sune Flisa in i den gränslösa sanningens bländande stjärnljus. Farväl alla klartänkande ölänningar och soldatvänner – skadade och ännu icke skadade, stupade och ännu icke stupade!

med ödmjuka hälsningar

 

 

Eder Sune Flisa

Sune Flisa som huvudtalare på svamp-
festivalen ”Årets Karl-Johan” i Värnamo,
hösten 1997. Foto: Katinka Museron.

 

två brev betyder så mycket

Det kom ett pappersbrev till redaktionen. Avsändare: Sune Flisa. I brevet går Flisa hårt åt Alvarsamts redaktion och dess arbetsmetoder.

Redaktionen avvisar dock Flisas kritik.

– Vi finner den orättfärdig, säger tf nyhetschefen Allan von Kompost. Men som den strålkastare vi är i det kulturella skymningslandet ser vi det som vår plikt att publicera både Flisas kritik av Alvarsamt samt hans uppseendeväckande pappersbrev till beslutsfattarna i Mörbylånga kommun.

– Som landets enda kulturtidskrift vill vi i vår eviga sanningssökan vända på alla stenar och publicera alla slags åsikter, hur inadekvata dom än är, avslutar Allan von Kompost.

————————————————————————————————————–

Sune Flisas brev till Alvarsamt:

Som hyllad och hedrad medarbetare i Alvarsamt har jag sen en längre tid funderat över de proportionella arbetsinsatserna mellan mig och redaktionen. Jag har kommit fram till följande:

Jag levererar det sensationella materialet och ger publikationen en seriös trovärdighet. Redaktionen ger sken av att arbeta, men gör intet. Det är jag som drar skopen ur intigheten och krattar manegen för mental utveckling. Jag Sune Flisa levererar genom hårda strider och stora personliga uppoffringar medan den orimligt stora redaktionen planlöst pytsar ut lite bilder, pladdrar om väder och vind – och dricker kaffe.

Nagelfar exempelvis den famösa skandalen med chikanen i Torslunda. Vem har rivit eländet – bildligt, bokstavligen, andligt, fysiskt och psykologiskt? Jo jag, Sune Flisa! Vad har Alvarsamt gjort? Ingenting. Några av era kutryggiga goddagspiltar med frökenhänder har följt upp mina kioskvältare i ämnet och – förgäves! – försökt skopa åt åt sig hela äran av chikanens slutliga upplösning i atomer.

Sanningen är den att jag Sune Flisa precis har nedlagt fiende nummer ett: Trafikverket – i trolig men väl kamouflerad symbios med Länsstyrelsen och kommunen. Vad har Alvarsamt gjort? Ingenting. Jag Sune Flisa har nu fört över mina trupper till det förestående och avgörande slaget om hastighetsbegränsningen genom Kastlösa. Anfallsdagen är kodad till ”Dagen E”. Jag och mina mannar fokuserar på segerns sötma och ska slåss till siste man. Men vad gör Alvarsamt? Jo, kokar kaffe och berättar om ”döda almpinnar” och ”blufföretagare med hjärntorsk”.

Jag Sune Flisa fortsätter dock att leverera. Bifogas en första kanonad mot den kommunala inkontinensen i fallet ”40 i Kastlösa”. Den är skriven med mitt äldsta eldvapen, en skrivmaskin Halda-Norden från 1929 med färgbandet doppat i mitt eget svarta blod.

Publicera gärna den storslagna texten bland era puerila inlägg som Vart är vi på väg? och annan andlig gödsel som vi krigande och kulturellt högtstående människor kort och gott benämner lappri.

Jag Sune Flisa vet vart jag är på väg: Mot nya segrar.

med ödmjuka hälsningar

Eder Sune Flisa,
härförare, jonglör

Sune Flisa i Hälsinglands folkdräkt
vid SM i hambo i Wirse 1951. Foto: Dan
Wärnblom.

———————————————————————————————————-

 

Sune Flisas brev till kommunstyrelsen i Mörbylånga: