Om du står på Mysinge hög och blickar österut ser du det lilla huset på prärien, eller på alvaret om vi ska hålla oss till den absoluta sanningen. Du skådar resterna av den för länge sedan nedlagda Mysinge gamla stensåg.
Stenbrytning har gamla anor på Öland. Hur gamla vet ingen med säkerhet. Men man känner till att det bröts sten i Södra Möckleby och Ventlinge under 1700-talet. Och redan på 1600-talet fanns så kallade skurkvarnar på ön. Linné beskrev 1741 hur en sån fungerade.
Ett sätt att bryta sten var att slå in kilar av torr ek i kalkstenens sprickor. Sedan hällde man vatten på kilarna. Kilarna svällde – och spräckte stenen.
Informationsskyltar vid stensågen berättar att ingen riktigt vet när stenbrytningen i Mysinge började. Men det finns dokumenterat att en Martin Johansson började arbeta med sten som en sidoverksamhet till jobbet på en gård i Björnhovda. Senare blev stenbrytningen hans levebröd.
En annan stenbrytare var Erik Fredriksson. 1951 startade han tillsammans med Arne Jaensson en rörelse som inte bara bröt utan också bearbetade sten. Man byggde huset där man kunde såga stenen, även vintertid. Kraftkälla var en råoljemotor.
2006 bildades en ideell förening, Mysinge gamla stensåg, med målsättning att bevara sågen för framtiden.
Senare i vår ska jag försöka träffa ansvariga för att få mera information – och kanske få ta en titt i huset. Tänk om man kunde få dra igång den gamla motorn – och spela in ljudet!
Det ligger mycket sten kvar på området runt det vattenfyllda hål som brytningen gett upphov till.
Vid horisonten ligger en annan stenindustri, en modern och expansiv sådan: Mysinge stehuggeri.
”Det lilla huset på alvaret”.
Detta solblekta fotografi visar hur enkelt – läs jobbigt! – arbetet med sten var långt in i modern tid.
Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i klart avgränsade ”skivor”.
Vackert gröna stenar ligger och solar sig på området.
Vy mot väg 136. Bakom huset skymtar Mysinge hög, bara ett 100-tal meter bort.
”Trappor”, högar – och Mysinge hög.
