Att vandra nere på Ölands sydspets leder ofta till att du invaggas i ett tidlöst tillstånd. Tystnaden får tiden att stanna under det eviga himlavalvet. Timmar, dagar och år upplöses. Men här var tiderna bråda redan för mycket länge sedan.
Här betade får för över tusen år sen, och invånarna fiskade sill och gjorde affärer med kött, skinn och ull. Ännu i dag betar fåren här. Och korna. Och människan går på sina stigar, på de märkta lederna. Ett ledmärke ser du i bildens nedre högra hörn, en stolpe. Det finns många leder i Ottenby som tar dig till olika mål.
Fåren har sina stigar, sina egna smala leder. En sådan ser du i övre bildens vänstra del, som ett mörkt streck ritat i det ännu gröna septembergräset. I bilden möts fårens stig och människans led. Söderut går vi följaktligen på samma stig, eller ska vi säga på samma led?
Att gå åt samma håll är inget problem, men när man möter får på denna vår gemensamma vandringsled viker de artigt åt sidan, tittar på dig med tidlös nollställd blick – frågande, avvaktande, inte rädda men försiktiga. Man får intryck av att de är medvetna om att de har gått här i tusen år, och att de tänker gå här i många tusen år till.
Från stranden ser havet ofta ganska enformigt ut, färgmässigt sett. Det är blått, lite mörkare vid horisonten men bara blått. Eller gråblått. Eller grönblått. Från luften ser vi det enformiga havet i helt andra färger. Färgskalan går från tristbrunt med inslag av violett till flera nyanser blått till djupgrönt, mintgrönt och neongrönt. Naturligtvis är det de olika bottentyperna som skapar detta färgfyrverkeri, ity vatten i sig är helt färglöst. Rubriken på detta inlägg är alltså vetenskapligt felaktig. Men den får stå kvar eftersom den är dubbelbottnad och lagom kryptisk.
Gårdagens eftermiddag var strålande. Vår enda flygning varade i en timme och efter många dyk och stig fick vi – äntligen! – den bild som vi jagat så länge. Det sa bara klick – och där satt den! Jag måste säga att det blev en makalös bild som inte ingår i detta inlägg. Den blir fin i ett helt annat sammanhang…
Från alvaret, några hundra meter öster om Pilekulla, låter vi kiten med kameran stiga till 150 meters höjd i den ljumma kvällssolens sken, ympat med stänk av guld. Färgerna är dramatiska, slagskuggorna långa, nästan hotfulla. Solen går ned över Kalmarsund; vi går snabbt mot skumtimmen då allt tonar ut och blir till dröm…
Redan tidigt om morgonen är badarna på plats i det gamla stenbrottet i Grönhögen. Vattnet är svart, blått, turkosfärgat, gulgrönt, ytan blank som ett salsgolv. Djupet är som mest 30 meter. Det lär vara gott om kräftor och abborre i sjön, och många dyker där. Förhållandena anses lätta och sikten god. Vill du följa med ned i djupet klickar du här.