vattenfärger

Från stranden ser havet ofta ganska enformigt ut, färgmässigt sett. Det är blått, lite mörkare vid horisonten men bara blått. Eller gråblått. Eller grönblått. Från luften ser vi det enformiga havet i helt andra färger. Färgskalan går från tristbrunt med inslag av violett till flera nyanser blått till djupgrönt, mintgrönt och neongrönt. Naturligtvis är det de olika bottentyperna som skapar detta färgfyrverkeri, ity vatten i sig är helt färglöst. Rubriken på detta inlägg är alltså vetenskapligt felaktig. Men den får stå kvar eftersom den är dubbelbottnad och lagom kryptisk.

Gårdagens eftermiddag var strålande. Vår enda flygning varade i en timme och efter många dyk och stig fick vi – äntligen! – den bild som vi jagat så länge. Det sa bara klick – och där satt den! Jag måste säga att det blev en makalös bild som inte ingår i detta inlägg. Den blir fin i ett helt annat sammanhang…

Fyrplatsen i går. Här tar Öland slut. En makalös sensommardag med – hör och häpna – nordostliga vindar. Men de var varma och lyfte kiten med kamera lugnt och fint ut över havet söder om Långe Jan. Titta på vattnet från vänster till höger. Det går över många gröna till violetta nyanser. Och blå.

Nordostlig vind 6 meter/sekund. Apelsinsol med enstaka tunga mörka moln. Rätt mycket folk, de flesta sa titt som tätt ”sehr schön” eller till och med ”Ich liebe Oland”…

att mätta hungriga och törstiga

Varför visar Alvarsamt en vinterbild mitt i sommaren? Läs vidare så förstår du – småningom. Jesus lär ha mättat många tusen människor med några kornbröd och två fiskar. Onekligen en bedrift. En fråga: Finns någon som kan mätta många tusen törstiga genom att omvandla fyren Långe Jan på södra Öland till en jättebutelj whisky? I sorlet bakom mig mumlar någon ”ja” – men tillåt mig tvivla… ”Jag kan bevisa det!”, säger denne någon. Kryptiskt? Ja. Den som lever får se…

Svartskär-Västrevet

Vi har länge undrat hur reven väster om Ölands södra udde ser ut. Från land ser man dem knappt. Det man ser är nattsvarta skraksilhuetter mot himlen. Men häromdagen stämde det mesta för en flygning över området. En plötslig vinddöd höll dock på att doppa kameran i Kalmarsund men en 100 meter lång språngmarsch på nya världsrekordtiden 9,46 räddade hela härligheten från historiska museets avdelning ”Misslyckade forskningsprojekt”. Längst till höger ser vi en ”ö”. Den heter Svartskär på norra sidan – mot kameran – och Västrevet på södra sidan. Landtungan ett snäpp till vänster om det kan nog kallas en halvö på Öland. Om den heter nåt vet i 17. Längst till vänster ser vi fyrplatsen. Det som förvånar är hur breda dessa landområden är. Från land ser de mest ut som tuschstreck.

västra mark

Vi passerar Kungsstenarna en ljuvlig junidag. Det är 25 grader varmt och blåser sex meter per sekund från nordost. Högst upp i bild ser vi Ottenby Kungsgård. Kungligare än så blir det inte på Alvarsamt under Sveriges nationaldag, eftersom jag ogillar nationalism, flaggor och andra heraldiska uttryck. 

uppdaterat naturum ottenby

Medan du läser och tittar på bilderna kan du höra fåglarna sjunga. Slå på högtalarna och klicka här.

Sedan mitten av maj har vi ett helt annorlunda och fräschare Naturum Ottenby. Emma Tinnert är sen två år föreståndare på det kvittrande museet.

– Det har varit spännande att få vara med i projektgruppen för jobbet, som Cederwall arkitekter och Katapultkontoret har gjort, upphandlat via Länsstyrelsen.

Om vad denna genomgripande ansiktslyftning kostat vill Emme Tinnert inte säga pip. Men hon kan berätta annat:

– Naturvårdsverket äger varumärket Naturum. Det finns 33 Naturum i Sverige. Ungefär vart 15 år får varje Naturum en pott för att fräscha upp sin basutställning – som den här är. Nu var det alltså vår tur. Den tidigare utställningen är från 1997 då huset byggdes.

Håller schemat även framöver kan vi alltså se denna version av Naturum Ottenby till 2031…

Det är gratis inträde på Naturum Ottenby.

Redan vid parkeringsplatsen vid fyrplatsen slås vi av nyhetens behag – som exempelvis nya skyltar skurna i metall.

-Bäst gillar jag träden och panoramabilden av reservatet med himmel, hav och horisont, säger Emma Tinnert, föreståndare vid Naturum Ottenby. Träden är ofärgade. De figursågade skivträden färgas av belysning, nu grön, i höst kanske gul och röd. 

Här ser vi ungefär hälften av reservatet på väggarnas bautafoton. 

Den här örnen upplevde vår reporter som ”nästan skrämmande” i sin attackerande position.

Montrar, foton, levande bilder, bildskärmar. Det finns mycket information att ta in. – Och mer kommer!, berättar Emma Tinnert. Vi har inte allt på plats ännu.

Fåglar i ”titthål” gör nog de optiska upplevelserna extra spännande för barn.

Kul initiativ att bryta väggarnas platthet, genom utbyggnader, boxar och andra ickelinjära skapelser. På den enorma listan i mitten finns alla 398 fågelarter som besökt udden genom åren.

Förstoringsglas för dig ännu närmare naturens underverk. Fågeln är monterad under bordskivan med det runda titthålet.

Emma Tinnert är konstnär, illustratör och sen två år föreståndare på Naturum Ottenby. – Det har varit spännande att ha fått sitta med i projektgruppen, säger hon från sin centrala position strax innanför porten till den nya utställningen.

Små ägg, blå ägg, bruna ägg. Och ägg med märkliga prickar, linjer och andra av naturen gjorda ”illustrationer”.

Även andra flygare än fåglar går att fascineras av på nära håll.

Jag är helt renons på fåglar men tar mod till mig och tippar att denna tryggt vilande and är en ejderhona.

Emma Tinnert talade mycket om att just dessa väggar med näbbar och klor brukar intressera barnen lite extra. Det gläder ”gamla mig”. De gjorde nämligen det starkaste intrycket på mig. Detaljerna här visar hur viktigt det kan vara inom alla typer av konst ”att inte berätta allt”.

En enorm fågeltass i skuret trä. Eller heter det hand? Labb? Fot? Som icke fågelkunnig blir alternativen många…

En enormt stor simfot gör ett skulpturalt intryck. 

I museets sydvästra del känns fyrplatsen och fyren behagligt närvarande. I kikaren till vänster kan du titta på livs levande sälar som ligger och solar sig på stenar ute i vattnet.

Luftig interiör utan ”gammalmuseal” känsla. Och luften är fylld av kvirrande och spelande fåglar.

Ölands sydöstra slut

Långe Jan från norr. Södra Ölands östra slut har jag inte sett tidigare, eftersom det är avstängt för allmänheten. Men så här ser det ut – från luften: En föga märklig stentunga som långsamt kryper ned i Östersjön och försvinner. Nere till höger i bild ser vi Ottenby Fågelstation.

det händer på udden

När vi ändå är nere på udden kan berättas att Naturum Ottenby arbetar med ny utställning som invigs 14 maj. Alvarsamt ska försöka vara med. Fyren Långe Jan är veckoslutsöppen, entréer till ett hus har handikappanpassats (ett förfärligt ord, men jag hittar inga bra synonymer), gångar har grusats och man har sått gräs. En fin turistmagnet får ännu starkare dragningskraft.

En eloge för denna svarta handikappanpassning. En vitmetallblänkande hade gjort sig mycket sämre.

ensligt och mystiskt – men ännu vackrare från luften

Inte på någon annan plats har vi känt samma slags ”vackra enslighet och ödsliga mystik” som på Schäferiängarna. Ljuset liknar det som fascinerade Skagenmålarna. Helhetsintrycket blir: unikt!

I ett kort teleobjektiv ser sandreveln ut att ligga mycket närmare ängen än den gör. Så här från landbacken är det fullständigt omöjligt att uppskatta djupet i ”insjön” hitom reveln. Det går bara att göra från luften. Läs mer i nästa bildtext.

Det är onekligen vackert här. Ändå kan det bli så oerhört mycket vackrare! I morgon kan du följa med Alvarsamt upp i luften i en svindlande flygtur. Från mer än 100 meters höjd ser vi samma landskap men i helt andra färger, med intressanta detaljer och spännande mönster i både mark och vatten. Där uppifrån ser vi sånt som inte går att se från marknivå. Vid 8-snåret i morgon bitti lyfter vi!

fyrarna byter plats

Flera olika yrkesgrupper och forskare invaderade under påskhelgen fyren Långe Jan inför den kommande flyttningen till norra Öland. Man gjorde mängder av olika mätningar och utförde vissa stabiliseringsinsatser. Fyrområdet var avstängt under hela påskhelgen men Alvarsamt kunde från sandreveln norr om fyren ändå fotografera den arbetande personalen uppe i fyrtornet.

Fyren Långe Jan ska byta plats med fyren Långe Erik, enligt ett så kallat samrådsbeslut mellan Mörbylånga och Borgholm kommuner, godkänt av Sjöfartsverket och EU:s maritima enhet inom sfären navigation och sjöfartssäkerhet.

– Orsaken är de sättningar i grunden som olyckligtvis inträffat under ombyggnaden av Naturum Ottenby, berättar stadsingenjör Sven Dregert för Alvarsamt. Sättningarna skedde redan i mitten av februari och risken är stor att Långe Jan med tiden rasar, eftersom fyrens lutning successivt ökar. Men genom att byta plats på fyrarna skulle problemen vara lösta. Långe Erik är lägre och – framför allt väger han mindre och har mindre vindfång. Dessutom skulle berggrunden där Långe Erik står i dag passa Långe Jan väl. Den är stabilare än här i söder, säger Sven Dregert.

Men nån omedelbar risk med att vistas i området är det ännu inte. Under påskhelgen var personal från Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Lantmäteriet, Sjöfartshögskolan vid Linnéuniverstitetet, Göteborgs Universitet, Länsstyrelsen samt representanter för två bygg- och ett transportbolag på plats i toppen av Långe Jan för att mäta bland annat lutningsökningen men också beräkna totalvikt och nödvändig lastkapacitet på den specialbil som ska utföra den 15 mil långa transporten.

– Vi arbetar enligt den beprövade metoden TDDPU (take down, drive, put upp) som framgångsrikt använts vid flera fyrflyttningar i Louisiana efter de stora översvämningarna orsakade av tornadon Katrina 2005, berättar Bengt-Olof Pliberg, professor i rörelsefysik vid Göteborgs Universitet.

Professor Bengt-Olof Pliberg tror inte att transporterna av fyrarna ska vålla allmänheten några större problem. – Fyrarna körs på av Trafikverket godkända ekipage för de allra största vindkraftverken, och hittills har vi bara hittat en enda passage där vägen måste stängas av, men bara för en halvtimme. Sträckan som stängs är korsningen Köpingevägen-Pensionatsvägen öster om Borgholm. Vi återkommer om exakt tid.

Nedmonteringen av fyrarna inleds måndagen 11 april och om allt går enligt schemat har fyrarna bytt plats måndagen 25 april då det blir fest vid båda fyrplatserna. Vid Långe Erik i Ottenby talar landshövdingen klockan 11:00. Klockan 15:30  håller han ett nytt tal vid Långe Jan vid Stora grundet i norr. Ölandskända sångduon Kärlekens trubadurer uppträder och viss fri förtäring utlovas av lokala representanter och aktörer, som uppmanar till att ta med egen stol, eftersom man väntar mellan 2 000 och 3 000 besökare vid varje fyrplats.

öland – en ö för livet

Man vecklar ut en liten tygkonstruktion kallad kite, låter vinden fånga den och några sekunder senare har man fått upp kameran femtio eller hundra meter upp i luften. Nåt hekto tyg lyfter ett kilo kamera, en fysisk rysare som när allt går väl blir en mental upplevelse av sällsamt slag.

Men senast på Ölands södra udde gick allt från första början snett. Vinden var för svag. Det var för kallt. Händerna blev till isflak. Linorna till picaveten snodde in sig i varandra och en talja frös fast. När allt mekaniskt var fixat ville även det digitala jäklas. Kamerans display meddelade i skrikgult: signalfel.

Gör om, gör rätt. Jag fick montera ned kameran, ta ur ackar och minneskort, torka och putsa och prova igen. Kameran vaknade men exponerade för sällan. Förbannade japaner! Men mer kunde inte göras. Vi lät ekipaget sväva iväg i den svaga vinden. Det får bli som det blir, sa vi…

Vinden mojnade ytterligare och det blev en mycket kort flygtur. Men resultatet blev prima. I dessa bilder finns verkligen rymd, en nästan evig air i den iskristallklara luften. En mardrömsstart utmynnade i bra bilder.

Från Ölands sydvästra slut, den avslutande lilla ”kroken”,  ser vi åt nordost. I den sydvästliga vinden har drivisen förts ut och försvunnit på det flaggblå havet. Till vänster i bild de balsalgolvsplatta schäferiängarna med nåt enstaka vindpinat träd här och var.

Här ser vi tydligare hur stora schäferiängarna är – till vänster i bild. Det stora huset längst till vänster i bild är Ottenby fågelstation. Alvarsamt besökte stationen 2013. Kameran svävar på ungefär samma höjd som Långe Jans röda mössa – 41,6 meter ovan backen.

finns inte – men syns ändå

I värmestugan nere vid fyrplatsen på södra udden hänger barnteckningar, ofta föreställande djuren där nere. Titta in där och se världen med barnaögon. Två bilder fångade senast vår uppmärksamhet.

Bergström – utan förnamn – har förevigat denna välmående säl med hatt på ett briljant sätt, med bara en enda färg.

Helt utan färg har Selma, alternativt Zelma, tecknat denna kraftfulla fögel med säregen blick, ett slags sönderbrytande av ytan à la Picasso.

ensamma på udden en blåsig dag

I Ölands sydspets tycks finnas en inbyggd ”vågmagnet”. Det blåste nog 15 meter per sekund. Nordlig vind. Trots detta drogs vågorna från Ölands ostkust in mot spetsen som de rundade och började gå mot vinden – som en seglare i dikt bidevind. När vågorna bröt blåste skummet inte som i vanliga fall framåt utan bakåt, alltså åt söder.

Gässen verkade mycket tamare än vanligt, kanske tack vare den hårda vinden. Vid ett tillfälle kom de ”som nedkastade från skyn” till ett evinnerligt kacklande. Jag blev verkligen överraskad men lyckades få upp kameran och ta några skott när de passerade mellan mig och fyren Långe Jan.

I plus 3 grader och 15 meter per sekund sjunker kroppstemperaturen – trots vinterkläder – till något man själv uppskattar till runt 20 grader. Fingrarna stelnar, öronen signalerar rött, fötterna domnar och ryggen känns som ett is-spett. Sällan är en bil så uppskattad. Man vrider om startnyckeln, slår på värmen och finner än en gång att man har överlevt.

Vi tittar rakt söderut. Vinden blåser åt det håll vi tittar. Trots det ser vi att vågorna har ”smugit runt spetsen från ostsidan” och nu är på väg mot vinden – åt nordväst. När de bryter kastas vattnet bakåt, åt sydost.

Gässen var orädda denna dag. Plötsligt kom de vinande på bara några meters avstånd från oss. Här har vi ett bra tillfälle att lära sig att ”skjuta från höften” – med kameran, alltså.

Det är inte så ofta en fågel flyger mot kameran på så här nära håll. Men det gjorde de denna vindpinade dag. Men det är nog inte så märkligt som det låter. Blåser det hårt föredrar fåglar att lyfta i motvind, något man kan utnyttja som fotograf.

Här ett överraskningsanfall från väster. Det envisa kacklandet tränger långt genom vinden.

1/320 sekund, bländare 7.1 och 200 ISO. Slutartiden ger lagom rörelseoskärpa vid fotografering av dessa fåglar. Till tranor och svanar skulle jag nog använda 1/160 och till svalor och andra ”raketer” 1/500 sekund eller ännu kortare exponeringstid.

Matsedeln erbjuder samma som i går och i förrgår och förra veckan: Färskt gräs till en sexa regnvatten.

öland från luften – södra udden

Ibland kan även tekniskt dåliga foton vara värda att visas. Här är ett sånt, där kameran tittar nästan rakt in i den starka eftermiddagssolen och hela övre högre hörnet blir groteskt överexponerat/utfrätt och där nästan hela högra bildhalvan krävde ”manuell ifyllnad” för att överhuvud taget visa någon teckning. Men bilden äger en berättelse. Vi ser Ölands södra udde med fyren Långe Jan. Till höger Kapellviken och till vänster del av inramningen av den gamla kapellruinen Kyrkhamn.

Alla bilder i serien från Ölands sydspets togs på eftermiddagen 18 oktober. Det var vackert väder med vind från nordost, runt 6 meter per sekund. Exponeringstid för samtliga foton 1/2 500 sekund, bländare 4,5 och 400 ISO. Ett hundratal fågelskådare härjade med sina kikare nere på udden. En kvinna berättade att hennes raraste fynd för dagen var en ganska orädd svart rödstjärt.

Mot fyren

Jag kör ned mot udden. En svag sol orkar här och var klösa sönder morgondiset. Jag ser två eller tre par som är ute och går. Det verkar som om mänskligheten börjar kvickna till liv igen. Nere vid Långe Jan står tio bilar parkerade. Ett dussin fågelskådare häckar i lä bakom ett hus och tittar ned i sina tubkikare, till synes tysta och allvarliga. Det finns tydligen nåt intressant åt sydsydväst – som jag inte ser. Men å andra sidan känner jag bara igen talgoxe, skata och kråka – och kanske även koltrast. De räcker bra för mig. Jag delar in fågelarterna i tre kategorier: måsar, kråkor, sparvar. Ugglan ser inte ut som en fågel så den får inte vara med. Örnar är för stora och kolibrier för små. De senare hör till humlorna.

Trots minusgrader och en vind på mellan 10 och 15 meter i sekunden finns en och annan hårding som ogenerat vandrar runt nere på den helt oskyddade udden. Själv pallade jag bara tio minuter i det fria, trots tre jackor, kapuschong, varma stövlar och handskar. Vinden runt fyren känns vass och kall som härdat stål.

Lägg märke till det självbelåtna ”ansiktsuttrycket” på denna mås i position ”precis där Öland slutar i söder”.

Under mitt varv Södra Möckleby-Ottenby-Torngård-Södra Möckleby gjorde jag här och var snabba utryckningar från bilen, drog av några skott – för att snabbt som fanken ta mig tillbaka till Volkswagenbastun.

 Får får verkligen göra så här – stå i mitt i maten? Så gör de i alla fall i Ås.

 

Mitt i den positiva utvecklingen mot vår oroar mig dessa isflak i Gräsgårds hamn. Men ännu har de lyckligtvis inte frusit fast i varandra…

 

Eftersom jag inte vet vad den här fågeln är för en pippi kallar jag den kort och gott för stor mås. Den lekte i vindarna runt Gräsgård.

Vi har nu genomlevt november, som borde förbjudas i svensk grundlag. Vi har med hjälp av liljeholmens, klappar, glögg och grandoft hjälpligt klarat oss igenom även december. Och nu är snart den mörka, tysta och panka januari slut. Livet har under lång tid legat under i matchen mot Mörkret. Men nu svänger det. Fördel livet!

Stormvarning

Ännu gråare i dag än i går. Cyklar mot Ottenby. Tar av mot Södra Lundsjön där det nya fågeltornet lär stå färdigt. Det viner i träden, en ny storm är på ingång. Jag hittar tornet, går försiktigt upp för trapporna. Nu tjuter vinden, den rycker och stöter i tornet. Snart går solen ned och de svaga färgerna släcks ned mot grått och blågrått. Horisonten dränks i dis. Någonstans där ute över havet tilltar vindarna. Någonstans där ute över havet blir vågorna stora som hus, och vinden sliter loss vatten från vågtopparna. Beauforts skala uttrycker stormens verkningar så här: Upprycker stora träd med rötterna, stora skador på hus, höga vågberg med brottsjöar, havet nästan vitt av skum.

Det börjar bli kallt. Det börjar bli iskallt. Jag tar snabbt några bilder – med kameran krampaktigt fasthållen mot tornets räcke. Långa exponeringstider och hård, byig vind är en dålig kombination. Men jag tror bilderna sitter ändå. Nu gäller det att hinna hem. Det går undan i medvinden; det känns som jag flyger fram.

Precis då jag fört över bilderna till datorn slår stormen till. Den dunkar i husväggarna och vräker ett smattrande regn mot fönsterglasen. Och någonstans där ute över havet tilltar vindarna ännu mer. Stormens kulmen lär nås i morgon bitti. Aftonbladet talar till och med om orkan…

Dessa träd på schäferiet torde vara några av landets mest vindplågade. I bakgrunden växer vågorna till sig.

 

Av en ren slump fick jag syn på det nya fågeltornet. Det är inte vackert, men stabilt och säkert.

 

Långe Jan från marknivå. Jämför med nästa bild som är tagen från toppen av fågeltornet.

 

 

Det nya fågeltornet vid Södra Lundsjön sett från söder. Halvvägs upp finns stolar runt ett bord. Där sitter man under tak. Jag kan knappast tänka mig härligare lunchplats. Se nedan.

 

 

Från väster ser man hur komplext tornet är konstruerat. Nästan 20 ben håller skapelsen på plats. Tornet ska i normala vindar vara i princip ”skakfritt”, något som fågelskådare med tubkikare kommer att uppskatta.