Bilden är tagen från pirens början i Degerhamns hamn. Vi ser norrut. Tjugofem meter från vattnet går det alldeles utmärkt att gå. Men nästan ingen går där. Under otaliga fikaraster i hamnen har vi sett en enda människa på detta område. Står inga husbilar här kan området karaktäriseras som ”extremt folktomt”. Men husbilsgästerna uppskattade verkligen ställplatserna. Många menade att de var bland de bästa i landet. Klicka här för att träffa några. Eller här. Eller här. Du kan också spana in området från luften, här.
Som vi tidigare berättat säger Miljödomstolen nej till ställplatserna i Degerhamn. Det skrev bland annat Östran i går. Men viktigare är förstås vad Alvarsamt skriver. Vi ger ordet till vår människorättskämpe, humanist, yrkesrevolutionär och jurist med specialitet ställplatsfrågor, Sune Flisa!
Allan von Kompost
återinsatt redaktionschef
– – –
Högt ärade revolutionärer, kvinnliga så väl som manliga. Måttet är rågat. Hövdingen har avgått men betonghäcksmyndigheten består. Därför kräver jag Sune Flisa: Lägg ned Länsstyrelserna, dessa otidsenliga byråkratiska stoppklotsar många gånger ledda av avdankade föredettingar inom politik och ”exteriöra verksamheter som skapar så kallade kända ansikten”. Landshövdingarna är dessutom ofta tvivelaktigt utnämnda av gamla polare i regering och riksdag till en lugn, avmätt, cigarr- och vindoftande avslutning på karriären. Sådana ”farkoster med endast sista raketsteget laddat” bör hellre spurtjobba inom äldre- eller kriminalvården än att leda – den eventuella – utvecklingen av våra län!
Det var Länsstyrelsen som hos Miljödomstolen överprövade Mörbylånga kommuns strandskyddsdispens för ställplatserna i Degerhamn, dessa harmlösa gräsparkeringsplatser för husbilar som på några få år växte till en stark motor för bygden. En säsong talades om fler än 5 000 besök. Länsstyrelsen – och naturligtvis Miljödomstolen – lägger nu en förlamande hämsko över bygden. Den sistnämndas beslut är tragiskt och jag är personligen synnerligen glad över att ha lämnat Öland och Sverige för ett företags- och människovänligt liv i Shimla, Indien. Här uppmuntras initiativ och framåtanda, här förstår man att inkomster icke falla från himmelen likt guldregn, här inser man att allt inte för eviga tider kan vara som det alltid har varit. Här vill man utveckla, förändra, förbättra – för människorna.
Östran skriver bland annat: _ _ _”Området är inte detaljplanerat och omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv, kulturmiljövård och obruten kust. Domstolen menar därför att frågan om strandskyddsdispens `ska präglas av mycket stor restriktivitet´.”
Man tar sig för pannan och vill gå och lägga sig, eventuellt för gott. Miljödomstolen får det att låta som om ett ändlöst lämmeltåg av idoga vandrare med stavar i händerna och ryggsäckarna fulla med långvandringsproviant kommer att hindras i sin finkulturella framfart över stock och över sten förbi denna lilla guppiga gräsplätt. Men var finns – egentligen! – det rörliga friluftslivet? Var finns behovet av en kulturmiljövård just här? Tror Miljödomstolen att turister ska leta ortoceratiter i de gamla betongkonstruktionerna som står nästgårds?
Juridiken innehåller med rätta möjliga tolkningar av lagar, möjligheter till att ta hänsyn till förhållanden som lagstiftarna inte kunde förutse då lagarna skrevs. Lagar ska inte följas in absurdum. Lagar huggna i sten hör Hedenhös till. Lägg därför ned de kadaverdisciplintänkande Länsstyrelserna. I dag – helst före lunch eller senast i morgon!
Den juridiska kompassen har drabbats av toksnurr. Kommunen säger ja, Länsstyrelsen säger nej och får medhåll av Miljödomstolen. Synnerligen märkligt är då att Länsstyrelsen stod bakom servicehusets tillblivelse på nämnda ställplats – så sent som 2010-2011!
– Vi sökte EU-bidrag för huset och ansökan gick genom Länsstyrelsen. Den var alltså med på noterna, berättar Kurt Arvidsson, på den tiden ledamot i styrelsen, i dag kassör i båtklubben som drev ställplatsen.
I flera års tid har min blomma och jag suttit vid det lilla enkla bordet bakom båtladan för en stärkande fika under våra cykelturer. Vi har suttit där vinter, vår, sommar och höst – en eller flera gånger i veckan. Det vi kan konstatera är att det nästan aldrig går någon människa utmed den kust som Miljödomstolen är så mån om att hålla ”obruten”. Dessutom är den inte bruten. Enligt Kurt Arvidsson har man dragit en gräns 25 meter från stranden, närmare havet än så får ingen husbil parkeras. Men det räcker tydligen inte för Miljödomstolen. För de människor som nästan aldrig går där ska utrymmet vara större. Hur stort? Hundra meter? En kilometer? Tio mil?
Min blodstörtning kräver lugn. Jag får inte brusa upp. Då kan blodet börja spruta igen, säger läkarna. Därför slutar jag nu med en stilla uppmaning: Titta på mitt foto av den icke avbrutna kusten. Utmed den går nästan ingen. Men vill man det så går det – att gå där.
Kurt Arvidsson berättar att man överväger att överklaga Miljödomstolens dom. Gör det, men se först till att Länsstyrelserna placeras på nåt riktigt dammigt muséum!
alvarsamt 