marina skönheter

Mitt första fotoakvarium är invigt med en serie bilder av två spiggar, som jag fångade i Degerhamns hamn. Jag blir förvånad över denna lilla firres grandiosa färgrikedom och skönhet. De två uppförde sig dessutom exemplariskt under tagningen. När uppdraget var slutfört blev det bil ned till hamnen och utsläpp precis där jag fångade dem. Jag har alltid varit rädd om bra fotomodeller.

Den här lilla spigghonan har koll på allt jag gör. Blicken följer mig hela tiden. 

En nyfiken spigg, ungefär åtta centimeter lång. Sigma makroobjektiv 150/2,8 och blixt ovanifrån. Små bländaröppningar, 20-22. Trots dessa är skärpedjupet knappt 0,5 centimeter.

Spiggen är en rovfisk, trots sitt lilla format. Den slukar gärna gäddyngel.

Även fiskar har ”ansiktsuttryck”. Visst ser denna spigg en aning förvånad ut?

Eftersom jag håller stenhårt på de rent etiska aspekterna vid fiskfotografering krävs mycket förarbete. Vattnet ska vara fiskens ursprungsvatten, och vid användning av blixt måste det vara helt rent, vilket kräver filtrering genom melittafiler, ofta två eller flera gånger. Vattentemperaturen får inte på något sätt vara plågsam för fisken, syretillgången måste vara ok och utrymmet ”rimligt”.

Men jobbet framför kameran tröttar, hur väl man än blir omskött. Den här spiggflickan ser både less och sliten ut. En halvtimme senare simmade hon dock i havet igen. Slutet gott, allting gott…

”Oändligt och expanderar”

Vädret har de senaste dagarna varit lika spirituellt som en föreläsning om ”bolagsbeskattningslogaritmer i lågkonjunktur” hållet av beige, slipsad, superbyråkrat på Skatteverket. Läget är sålunda upplagt för ”att se in i en annan värld”. En kamera, en frukt och en skopa nyfikenhet är allt som behövs.

När jag ser bilder som minivärldarna nedtill tänker jag på den allmänt vedertagna sanningen: Universum är oändligt. Och det expanderar.

Smaka på den, du.

Man kan kalla motivet ovan för en apelsin. Eller ett apelsin. Eller en frukt. Eller ett ting. Eller ett underverk. Jag föredrar det sistnämnda.

 

Som en strålande sol i vackert runda former…

 

Var är vi? Vad är detta? Svar: Vi är mitt inne i en liten suckulent, bara dryga decimetern hög.

 

Bladen i bakgrunden liknar undersidan på en orm. Det främre bladet ser mer ut som ett skrovligt krokodilskinn. Men det är en söt liten kaktus vi tittar på.

 

Tätt och dramatiskt med kort skärpedjup. Jag har ingen aning om vad de vita upphöjningarna har för funktion. Nån som vet?

 

I de vita upphöjningarna finns ”hål”. Jag undrar…

 

Myror i öppningen på en keramikvas? Nej, ”knappen” på ett granatäpple.

 

Den runda sensuella formen är iögonenfallande, liksom den raffiga ”rödpigmenteringen”, naturens egen mästerliga glasyr.