alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Etikettarkiv: makrofotografering
sommarcomeback
Plötsligt var sommaren här – igen. Medelhavsvärme. Sol som bränner. Svepande ljumma vindar. Blommor lever upp igen; penséer som sett anemiska ut visar plötslig livslust. Luktärtor sprider sin magiska doft. Naturens egen trollkarl uppträder.
Alla bilder är tagna i dagsljus med Sigmas glugg 150/2.8.
akvariefoto
Att fotografera fisk och växter i akvarium är svårt. Eftersom ljuset måste hjälpas upp med blixt syns minsta smutsmolekyl som en snöflinga. Repad frontruta är också ett helsike, men allra svårast är att många fiskar aldrig står stilla och därför är extremt svåra att fokusera.
Vid dagens makrofotografering gick i stort sett allt fel. Stativet gick sönder och fick snabblagas! Radioutlösarna ville bara tända ibland, blixtbatterierna tvärdog och fick bytas och kontakterna i blixtskon kinkade. Dessutom var mina Channor inte hungriga. Jag hade laddat med hackad strömming för huggparty. Men Channorna stod där bara och glodde på mig med uttryckslös blick. Nå väl, jag klämde av ett par skott och gör nytt försök inom kort.
Bilderna är tagna med två radiostyrda blixtar, lagda på täckglaset. 200 ISO, 1/100 sekund och bländare 18.
Channa obscura, Ormhuvudfisk. Denna kan bli 32 centimeter lång och anses vara en god matfisk. Den äter i det fria endast levande foder: insekter, larver och fisk. I akvarium måste man ge den lövmask och levande fisk. Med oändligt tålamod kan man få den att ta exempelvis fiskbitar. Det tog mig fyra månader att få dem att ta döda fiskar i stället för levande foderfisk. Dess inställning till fodret är stenhård: Den svälter hellre ihjäl att äta sånt som den av olika anledningar inte gillar. Och den är seg; den kan leva i många månader utan foder.
Huvudet är kanske inte gulligt, men dess konstruktion är intressant. Gapet kan öppnas så mycket att den kan ta en fisk som är nästan lika stor som den själv. Gapet öppnas blixtsnabbt och det bildas ett ”insug” som hjälper till att få in bytet i munnen. Channa obskura kommer från Kongo-Kinshasa i Afrika. I akvarium kan den bli mycket social; den kan till och med gilla att bli klappad. Honan lägger upp till 1 000 romkorn i en makalöst vacker parningsakt. De större ynglen kalasar på sina mindre syskon. Naturen är hård.
att gunga in skärpan
Knäskydd på. Ned på alla fyra. Och så gunga in skärpan utan att vrida på fokuseringsringen.
När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.
Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!
För att visa hur noga det är att lägga skärpan rätt visar jag här två bilder av en bit tumstock. En fullformatskamera med normalobjektiv + två mellanringar om totalt 37 millimeter tar denna bild på full glugg, alltså bländare 1,8. Skärpan är lagd vid 1-centimetersmarkeringen och som du ser är den bara nån millimeter lång bakåt och inte ens en millimeter framåt.
Här använder jag bländare 22 och skärpedjupet blir ett helt annat, cirka 7-8 millimeter bakåt. Det är till och med skärpa några millimeter framför fokuspunkten. Regeln är: Skärpedjupet är alltid längre bakom fokuspunkten än framför den.
snart börjar det – det ljuva livet…
Vakna! Det är vår. Inom kort kommer motiven i den lilla världen, i makrovärlden, att dränka tillvaron i möjligheter. Blommor slår ut, insekter och flygfän surrar och svischar. Vattnen fylls med larver och yngel och skalbaggar och rom och loppor. Avlingslusta! Befruktningslusta! Parningslusta! Nu gäller det livet och dess eventuella fortsättning.
Det är bara att ta för sig, att frossa i de oändligt många motiv som snart intar scenen i naturens magnifika skapelseskådespel. Men pjäsen har bara en akt och den går undan i svängarna så häng på redan nu. Låt oss skruva på några mellanringar och ett kort tele på systemkameran för att vara redo för en jakt som är mer spännande än den med hund och bössa. En kompaktsmälla går också bra. Ja, till och med en nallekamera kan duga.
Jag jagar sällan rariteter. Det enkla och vardagliga är lika spännande som det rara och exotiska. En humla på en blomma, till exempel. Här krävs eftertanke. Hur kort exponeringstid bör jag ha för att de slående vingarna åtminstone ska kunna anas? Och hur liten bländare måste jag ha för att få hyfsat skärpedjup? Svaren kan bara du hitta, men mina grundtips är högst 1/1 000 sekund och minst bländare 11.
Gräshoppa fångad med enkel kompaktkamera utan effektivt makroläge. Bilden är beskuren. Dagens kompaktkameror har så god upplösning att även ganska kraftiga delförstoringar kan göras, åtminstone för publicering på webben. För tryck krävs bättre värden.
Hemmets krukväxter är bra övningsobjekt om du vill börja makrofotografera. De rör sig inte i vinden och är därför lätta att fokusera. Men även i hemmets lugna vrå kan motivet få tillfällig och oväntad krydda. Blomman är en orkidé.
Blommans ingång ser ut att vaktas av ”en sittande rovfågel med vingarna hängande lojt utmed sidorna”. Bländare 18 och 1/100 sekund. Indirekt blixt.
1/1 250 sekund, bländare 9 vid 400 ISO.
Samma exponeringsvärden som i bilden ovan. När man ska fånga skärpan på rörliga objekt är ofta ”gungmetoden” den bästa. Mer om den i kommande inlägg…
Man kan naturligtvis fotografera på normala avstånd även med ett makroobjektiv på kameran. Dessa ger minst lika fina resultat på alla avstånd. Med mellanringar är det annorlunda. Med dem kan du bara hitta fokus inom ett begränsat område, mindre ju flera ringar du använder.
Fingerborgsblommor. Sköna. Förföriska. Giftiga.
ring + ring och du är redo att dyka ned i den lilla lilla världen
Det här brukar vara miniavståndet mellan kamera och motiv med ett så kallat ”vanligt” objektiv. Vill du komma närmare fjärilen måste du ta till mellanringar eller skaffa ett makroobjektiv.
Ett makroobjektiv är en bra start för att börja se in i den lilla världen. Men nya gluggar går på mellan 3 000 och 20 000 kronor. Billigare blir mellanringar, som brukar säljas i sats om två eller tre. Bra såna satser finns från 500 kronor. Pirater är billigare än märkesringar och är ofta lika bra.
Med mellanringar kan du använda nästan vilket objektiv som helst, men vanligast är 50-150 millimeter. Ett kort tele gör att du inte behöver krypa alldeles inpå motivet och därmed skymma ljuset. Ljuset är nämligen extremt viktigt vid makrofotografering, eftersom du ofta vill använda mycket små bländaröppningar för att få större skärpedjup. På såna här små avstånd är skärpedjupet minimalt, ibland bara en millimeter.
Ju flera ringar du monterar på kameran, desto mindre ljus kommer in i kameran. Därför gäller det att samla så mycket ljus som möjligt och ingen metod är sämre än nån annan. Blixt, sol, reflexskärm, ficklampa – alla är tillåtna.
Mina två mellanringar, 12 respektive 25 millimeter. Du kan använda bara den kortare eller bara den längre. Eller sätta på båda. Ljusmätningen fungerar som vanligt, så även skärpeinställningen. Men jag förordar manuell skärpeinställning genom ”gungmetoden”. Mer om den i kommande inlägg.
Mina två mellanringar monterade på en vanlig systemkamera. Ringarna sätts närmast kameran och på ringarna fästs objektivet, här en 85 millimeters Canon. Brännvidden blir på denna Canon 50D med mindre sensor än en fullformatare: 85 millimeter x 1,6 vilket motsvarar 136 millimeter på en fullformatsmodell. Helt perfekt.
tid för makrofotografering!
Det är hög tid att förbereda sig för vårens makrofotograferingar. Vare sig du plåtar blommor eller insekter eller vattendjur gäller det att ha rätt grejor. Utrustningen kan vara enkel och behöver inte kosta skjortan. Som alltid är det du och inte kameran som tar bilden.
Nio av tio makrofotografer tillhör kräldjuren. Allra viktigast är ett par bra knäskydd. Vi ska ju ned på backen och krypa och kräla och åla… Är det blött och geggigt kan det också vara värt att ta med sig något att skydda armbågarna med, en frigolitskiva eller liknande. Men knäskydden är A och O.
I kommande inlägg tittar vi på hur vi utrustar en systemkamera för att kunna fotografera i skala ned mot 1:1. Då blir exempelvis en nyckelpiga lika stor på bilden som den är i verkligheten – med otroliga förstoringsmöjligheter för den nyfikne fotografen…
Makrofotografens viktigaste attribut: Knäskydden.
se det stora i det lilla
Även med billiga små kompaktkameror kan man i dag ta bra närbilder av pyttesmå ting. Man makrofotograferar. Kraftiga makrobilder kallas mikrobilder. Effektfullast blir förslagsvis motiv av insekter och annat pytteliv, som i uppförstoring blir rena rama Jurassic Park. Men även alldagliga ting som ett spikhuvud i en utomhusbräda kan ge en ny dimension av tillvarons mysterier.
För den fotointresserade: Använd så liten bländare som möjligt. Du får då lång exponeringstid, vilket kan kräva stativ eller blixt. Skärpedjupet är ibland bara en millimeter. Här är det nog tio. Men går jag ännu närmare minskar skärpedjupet ytterligare. Det vet alla som gick min fotokurs. 😉
ny blogg
Under sommaren startar jag en ny blogg vid sidan av Alvarsamt. Den nya bloggen kommer att fokusera ännu mera på foto och video. Motiven hämtar jag från mina intressen vid sidan av fotografering: natur, livet under vattenytan, radioflyg och akvaristik. Ibland blir inläggen kopplade till Öland – men inte alltid. Tänkbara motivområden blir Öland från luften, Öland under vatten, natur i allmänhet – ofta från Öland – samt motiv ur min akvaristiska värld med fiskar, smådjur, växter och ”biologisk dramatik”.
Nedan ser vi några foton av invånare från vattenvärlden runt Öland. Tångräkorna fångade jag i Degerhamns hamn. De är ungefär två centimeter långa. Men de lär kunna bli upp mot åtta. De finns i oerhörda mängder längs stränderna. I vattnet är de nästan omöjliga att se, och även i handen ger de ett mycket oansenligt intryck. Räkan ter sig blek och färglös, nästan genomskinlig och saknar all yttre prakt. Men på riktigt nära håll ser vi något helt annat: En säregen skapelse med sofistikerade detaljer och organ, vacker, kraftfull och listigt kamouflerad. Prydd med färgstarka band och prickar ger den ett nästan grafiskt intryck.
För den fotointresserade kan jag berätta att bildsviten är tagen med Sigmas markroglugg 150/2.8 och radiostyrd direktblixt ovan litet akvarium. Fotona är 1800 pixlar breda, vilket blir standardformat på den nya bloggen, vars titel och adress meddelas senare.
Närmare och närmare…
Att fotografera på extremt litet avstånd är inte helt enkelt. Kameran blir lätt som en julgran, klädd i tungt objektiv, en eller två mellanringar, radiosändare till blixt och utlösare. Hela härligheten riskerar att skymma ljuset. Det krävs alltså en noggrann ljussättning. Och trots att man har blixten nära motivet gäller det att trumma samman allt ljus som finns. Skärpedjupet på fotoavstånd som dessa är bara någon eller några millimeter – trots ordentlig nedbländning, i nedanstående bilder till 10.
Ljuset kommer från Canonblixt på full gas i softbox, som placeras så nära motivet som möjligt. Jag försöker använda så få ljuskällor som möjligt. Flera blixtar gör ofta att ljussättningen känns ”onormal”, vilket nog kan förklaras med att ”vi har bara en sol”. Men jag använder ofta reflexskärmar av olika slag: professionella på stativ, en vit pappskiva med handtag som man gör själv för tio spänn, ett vitt A 4-papper, en tidning eller helt enkelt min egen vänsterhand. Prova en så enkel sak som att låta blixtljuset studsa i din hand. Eftersom den är något ”röd” får du en varm ton i bilden, utan hårda kontraster.
Växten kallas ”Väktaren i tornet”. Min frus exemplar har bara en blomma – hittills. Men vilken blomma!
Stativ är ett måste, skärpedjupet är minimalt och det går enklast att hitta skärpan på displayen. På min smälla kan jag förstora bilden på den fem eller tio gånger, vilket är en stor fördel när man jobbar i området nära ”minsta möjliga fokusavstånd”. ISO 400, 1/100 sek och bl 10. Radio kan naturligtvis bytas mot synksladd, men ju färre sladdar desto enklare fotografering – tycker jag.
En blomma inte lik någon annan. För det är väl en blomma? Till formen ser den ut som ”en uppblåsbar flytväst med små uppfläkta hål i”. Hålen ser i sig ut som utslagna blommor. Vet någon mer än jag är jag tacksam för upplysningar. Det här blomstret slår ju alla rekord. Njut av denna skönhet genom att klicka upp den i full storlek!
Anspråkslös skönhet
När snön gömmer marken blir krukväxterna hårdvaluta för makrofotografering. I går fick jag syn på min frus ”Väktaren i tornet” i ett norrfönster. Något hände mellan bladen…
I dag såg jag den tydligt: blomman! Den ”blå korven” som växer mer och mer följs säkert av flera. I morgon ska jag komma den ännu närmare – med mellanringar!
