sommar i Träthult

Nu när sommaren långsamt men påtagligt börja gå över i höst kan det passa att titta på några bilder av typisk svensk högsommar – i den lilla byn Träthult med 14 invånare i Småland. Det kan vara skönt för ögonen att skåda lantliga detaljer i Sommarsverige…

Låt oss öppna grinden och tåga in i sommarhagen…

Allt är byggt med eftertanke och med sinne för proportioner. Men också med viss humor, tycker jag.

Den gamla brunnen med den höga brunnstången. Det finns många namn på denna smått geniala anordning. Stolpvinda, hinkfjöjel, brunnstrana och hinkemärr är några. Jag fann dem här. 

Ett vattenkar för kreaturen huggen i en stor stock. Bara att vattna djuren måtte ha tagit okristligt lång tid med så enkla förutsättningar som här. En större hink om 20 liter tog säkert en minut eller två att få upp med hinkfjöjeln. Det blev många hiv om man hade nåt halvdussin kor som sörplar i sig 100 liter per styck och dag.

Ett vackert parhus. Man har var sin lägenhet, var sin gång mot grinden och var sin grind. Och var sin trädgård, förstås.

Ett fönster i byns muséum. På en större version av bilden kan jag läsa några ord på flaskan som troligen en gång innehöll Azymol, ett hårvatten som enligt etiketten var bra mot ”seborrhé och mjell”.

Kvällsljus i det mörka – men denna tid så ljusa – Småland.

Begreppet stenbrytning är nästan synonymt med Småland. Konstruktionen här lär kallas ”stenbrytare” och ”jätte”.

Mjölkkrukor i aluminium på en mjölkpall. I såna levererade bönderna mjölk till hämtbilen ännu under 1970-talet.

Tidigare har tre inlägg från Träthult visats. Om du vill kan du läsa dem här:
Inlägg I
Inlägg II
Inlägg III

axels stuga i träthult

Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.

Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.

Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.

Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.

Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.

Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.

Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.

Köket med den klassiska vedspisen.

Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.

När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.

Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…

Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.

På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.

Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.

På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …

Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.

Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.

På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.

På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.

Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…

en kilometer friluftsmuséum

Kommer du till Jämtland föreslår jag ett besök i friluftsmuseet i Glösa, fyra mil nordväst om Östersund. Glösa är skapat av den oförtröttlige författaren Curt Lofterud. Det är nog ingen överdrift att påstå att Glösa är hans livsverk. Snart 87 år gammal ser han stora utvecklingsplaner för ”sitt tusen meter långa friluftsmuséum”. Du kan läsa mer om anläggningen i min tidning om Glösa från 2009. Vill du läsa ännu mera finns ytterligare tidningar, här och här och här. Dessa läses bäst efter att man spar hem filerna och läser dem  i ”dubbelsidig vy” i Adobe Reader. Det finns även en tidning om TV4:s reportage.

Jag hade det stora nöjet att fotografera stora delar av bildinnehållet i en av Curts senaste böcker, som han skrivit tillsammans med Sune Bengts, Jägarstenåldern blir levande i Glösa. Boken uppmärksammas på Från bygden, en fin blogg utgiven av biblioteken i Jämtlands län.

Mina hemsidor hittar du här. Och här.

Skärmdump från bloggen Från bygden, utgiven av biblioteken i Jämtlands län. 

I Glösa kan man se utsökta kopior av kläder, skor, redskap, vapen, kanoter, nät, musikinstrument, förvaringskärl, hantverk och mycket annat från stenåldersepoken. På stället finns också mängder av fångstgropar och hällristningar. Här ser vi en trio stenåldersmän inför dagens jakt med pilbåge och kastspjut. Från vänster Curt Lofterud, Allan Borgsten och Ivan Gabrielsson.

ska museet rasa i plurret?

Kajen i Degerhamnn hamn är avspärrad – ända upp till museets västvägg. Man vet sen länge att rasrisken är uppenbar. Men ingenting händer. Eller gör det? Det vore synd om ett en sån pärla till hembygdsmuséum blev vågornas rov. Den som lever får se…

Reflexmärket ger inga goda vibbar…

Avspärrningen gör att man inte ens får gå stigen runt museet för att gå in från andra sidan. Hela kajen är spärrad med kravallstaket.