Som vi tidigare berättat på nyhetsplats har vi bett vår utrikeskorrespondent i Indien, Sune Flisa, att sammanfatta vad indiska nyhetstidningar skriver om strypningen av det logistiska livet på södra Öland. Nedan följer hans cyrrydoftande Indienreportage, spetsat med dödligt kobragift och mixed blend rökelse av de hallucinogena sorterna.
Vi önskar våra läsare en angenäm skräckupplevelse.
Allan von Kompost
tidigare nyhetschef
Förstasidan av gårdagens indiska drake Wepmapmolooa med 560 miljoner läsare. I texten under mitt grandiosa porträtt kan man läsa följande: ”Sune Flisa är entomologen, bowlingspelaren, astronomen och strupsångaren som ser världen i stort. Det han noterar i mikroskopet förlänar han vishetens sken i sina böcker om den lilla människans hårda villkor och begränsade möjligheter. Mest känt är hans magnum opus, ”Med världens bästa för ögonen” – en samhällskritisk analys av det västerländska samhällets uppgång och fall. I höst ger denne sagolike författare ut en ny titel i sin serie ”En doft av krut” med titeln ”Utrota varenda jävel – om hastighetsbegränsningar som vapen”.
– Den blir en uppgörelse med det Öland jag tvingades lämna i nattsvart desperation, säger Sune Flisa, numera bosatt i Shimla, Indien, varifrån han rapporterar för Sveriges enda sanna och oberoende kulturtidskrift, Alvarsamt.”
Shimla/fredag.
Det är med stor tacksamhet jag i dag ser tillbaka på mitt beslut att fly från Öland till Indien för att kort därefter utnämnas till Alvarsamts utrikeskorrespondent. I denna min första Indienkrönika tar jag upp de indiska tidningarnas berättelser om vanvettets gräshoppslika spridning över hela min barndoms paradis, från bron ned till Ottenby.
Mina nya husorgan, de indiska dagstidningarna Wepmapmolooa (560 miljoner läsare), IndinaaWest (210 miljoner) och SraringaNews (46 miljoner), publicerar dagligen minst ett uppslag var om Trafikverkets, Länsstyrelsens och kommunens symbiosstrangelering av invånarna och utvecklingen på södra Öland. Dessa helt fria och journalistiskt högtstående demokratiska tidningar berättar detaljerat och med stor noggranhet om politikernas mål att södra Öland ska bli en stillastående öken, en förstelnad lekpark för borgholmare, svenskar och penningstinna kryssningsturister. Den massiva rensningen ska ske genom en successiv hastighetssänkning från 50 till 40, från 40 till 30, från 30 till 20, från 20 till 10 och från 10 till noll – då allt liv avstannar och det fasansfulla målet är uppnått.
Wepmapmolooa skriver för sina 560 miljoner läsare (jag översätter hindin till svenska eftersom väl alla inte läser den lika lätt och ledigt som jag):
”Att kommuner på detta sätt, i maskopi med diverse samarbetspartner, på ett systematiskt och ickedemokratiskt sätt berövar människogrupper frihet och meningsfullt liv är ingenting annat än moralvidrig maktpolitik med rötter i medeltiden, vars motsvarighet vi inte sett i Indien under de senaste 4 000 åren. Liknande försök har gjorts i vårt diktatoriska grannland Kina med miljontals offer, ingrepp som lever kvar som evig skam för efterföljande generationer. Nu blir södra Öland som Kina: Maktfullkomligheten bestämmer – folket lyder!”
På sidorna 20-48 visar tidningen även foton och karikatyrer av de politiker och tjänstemän som står bakom besluten att långsamt och plågsamt åderlåta södra Öland under devisen ”First we take Skogsby, then we take the rest”.
Jag vill tillägga att Indien är en, till skillnad från Sverige, högtstående och modern demokrati. Befolkningen är kunnig, pressen välinformerad och alla i landet älskar att skratta, eftersom vardagslivet för de allra flesta saknar den dästa och gasdrivande låt-oss-titta-på-Så-ska-det-låta-och-sen-spelar-vi-bingolotto-livs-attityd som i dag präglar mitt gamla hemland. Det gör följetonger som The Oland disaster till landets överlägset mest lästa. Tidningen skriver:
”Sällan har så många roade läsare hört av sig till vår redaktion. Samtliga berättar att de aldrig tidigare har skrattat så hysteriskt mycket åt just utrikesnyheterna. Kan det ni skriver verkligen vara sant? Står Oland verkligen på undergångens brant? är de två vanligaste frågorna vi får.”
Och tidningen fortsätter i samma träffsäkra anda:
”För att våra läsare ska få en bättre geografisk bild av denna ”själsliga förlisning på dårskapens hav” kommer vi i kommande nummer att publicera kartor och diagram som dag för dag visar sjukdomens värsta varbölder och sannolika faser i den utdragna och plågsamma nedbrytningsprocessen mot den totala implosionen. Just nu rapporterar vår utsände grävande journalist JinggooMoalnapa om att läget är värst i Skogsby, Kastlösa, Södra Möckleby och Grönhögen. Men JinggooMoalnapa har hört rykten om att sjukdomen även har slagit klorna i Norra Möckleby, något han skriver om i nästa veckas specialbilaga ”The slow death on the southern part of Oland.”
Och JinggooMoalnapa avslutar sitt stort uppslagna 30-sidorsreportage med en enda mening:
”Må gud vara med invånarna på södra Öland.”
Reportaget är gjort i en djärv layout. Exempelvis är alla marginaler fyllda med små tårdrypande bilder av professionella gråterskor med svarta mambor i håret för att illustrera allvaret i den öländska katastrofen.
Nedan vill jag i all blygsamhet visa er några av mina foton som ackompanjerat alla de tusentals gjorda reportage och artiklar i indisk press om ”The Oland disaster”.
Detta unika foto har gjort mig till en rik man, eftersom det väcker uppmärksamhet över hela världen – utom på Öland. Tidningar betalar överpriser för att få använda bilden av en flygraka genom ödebyn Kastlösa med extremt låg hastighetsbegränsning. ”Här skulle vi faktiskt nödgas bromsa in våra oxkärror”, skriver en tidning (Dehli News) i pur förvåning och undrar om bilden inte i stället föreställer huvudbanan på Arlanda eller Skavsta flygplatser.
Även detta mästerskott ger skjuts i pengafloden in på mina Schweizbaserade konton. På den smala och mycket hårt trafikerade vägen genom Albrunna är hastighetsbegränsningen satt till 70 kilometer i timmen. ”Den där vägen ser ut som våra getstigar på vischan”, skriver en indisk kvällstidning, India Night.
Till vänster utmynnar cykelleden mellan Degerhamn och Albrunna. Där tillåts trafiken dundra fram i 70, trots flera ansökningar om hastighetsreduktion. Men makten har ständigt sagt nej. Sägas skall att bilderna är tagna med min Voigtländer Superb laddad med farsans efterlämnade Tri-X från 1969. Känsligheten har under dessa år sjunkit från 400 till 15 ISO. Exponeringsfakta: 1/15 sekund vid bländare 4. Filmen är soppad i D 76 och färglagd för hand medelst mårdhårspenslar och specialfärger från Calcutta.
Indiska tidningar talar ofta om ”det allmänmänskliga beteendet” i olika sammanhang. I ett typfall används ofta denna bild som skolexempel på feltänk. ”The India Truth” skriver: ”Så snart en bilförare ser trafikmärken som tillåter högre hastigheter trycker 99 av 100 människor genast på gaspedalden – även om det är långt kvar fram till skyltarna. I denna korsning mellan två vägar och en cykelled har därför i stort sett alla bilister ökat från 40 till 70.
Vi har här kommit längre ned på samma väg som ovan. Här smalnar vägen av och korsas av cykelleden och strax bakom den ligger infarten till återvinningsstationen. Här får man blåsa på i 70 knyck från båda hållen! Tänkbar devis: ”Ju flera och smalare korsningar och ju flera cyklister, desto högre hastighet.” Några indiska nyhetsorgan har under senare tid infört spel som går ut på att gissa månad och år för nästa hastighetssänkning. Priserna är fina, allt från en säck ris till nyaste modeller från Asiens största bilfabrikat.
Vi åker i högsta tillåtna hastighet, 60 kilometer i timmen, men ser 80-skyltarna och ökar givetvis farten just i korsningen med vandringsled till vänster och vägen upp till Strömmelns gård till höger. Just den vägen är hastighetsbegränsad på det märkligaste sätt: 60 uppför och 70 nedför. Den är en smal slingrande och brant historia med parkeringsplats nära vägen strax efter snäv kurva. Där finns också utfarter för gårdens traktorer och andra tunga fordon.
Vid skyltarna får du öka från 40 till 60 eftersom en cykelled går tvärs över vägen och det ligger en lekplats/fotbollsplan alldeles till höger om vägen. Dessutom trafikeras detta vägavsnitt av de riktigt stora transporterna till och från Cementa.
I backen upp råder 40. Men som vi ser på skyltarna smalnar vägen av en bit längre fram. Den gör det vid överfartsstället för cyklister på cykelleden. Därför får du nu öka från 40 till 70! Men redan före övergången kommer in- och utfarten till återvinningsstationen. De radikalaste indiska tidningarna talar om ”kommunplanerade likvideringar av oliktänkande”…
Den sommartid hårt trafikerade väg 136 vid Alunskolan i Södra Möckleby. Vid detta övergångsställe rådde tidigare 30 kilometer i timmen. Nu har skolan flera barn än på länge – i den kommunala logikens namn har man därför höjt hastighetsbegränsningen från 30 till 40 kilometer i timmen.
Genom Södra Möcklebys farligaste korsning höjer man lägsta hastighet från 40 till 70. Bilisten i bilen längre bort har ingen fri sikt förrän uppe på krönet av backen (Strömmelnbacken). Från vägen till höger i bild kommer bland annat skolbussen och hemtjänstbilar. Eftersom det inte står några skyltar på vägen in till höger, Alunvägen, må det tolkas som att man får köra 70 genom hembilsparkering och äldreboende. En liknande hastighetshöjning har gjorts vid södra Ölands farligaste dubbelkorsning, vid nedfarten från 136:an mot Färjestaden. Där har man höjt från 50 till 60.
Man kan beskriva denna fartbegränsning som en paradox på Stefan Löfvéns fras om ingångsvärden och utgångsvärden. När indiska tidningar berättar om denna bild brukar många indier slå sig på knäna i skrattparoxysmer och gå ned i nåt slags små-grodorna-liknande-ställning och hoppa runt i ring och flabba hysteriskt. Tvärsvägarna på Öland är nämligen fartsträckor och här kommer bilister från östra ön till Södra Möckleby. Ingångsfarterna är här ofta över 100 och saktat ned till utgångshastigheten 40 kilometer i timmen har bara en av tio bilister gjort när de når macken eller väg 136 längst bort i bild. En fartkontroll här skulle ge svensk polis ett årligt tillskott om flera miljoner till den skrala kaffekassan… Men senast en kontroll rapporterades var ”en högsommardag 1971”.
Här kan man ta till vänster uppför Strömmelnbacken. Du får då köra 60. Mötande bilister får dock köra snabbare, 70 kilometer i timmen. Trots stora och resurskrävande insatser har ingen indisk tidning – hittills – lyckats hitta den underliggande orsaken.
I min nästa Indenkrönika tar jag upp betydligt trevligare frågor än The Oland disaster. Jag kommer att skriva om den fria anden, om hur jag har lösgjort mig ur den trånga svenska ångestuniformen, om nya sätt att tänka fritt och stort, och om det paradis jag just nu är på väg att bygga upp i Indien – mitt nya Öland.
Garam Masala-hälsningar
från Eder Sune
Sune Flisa i badkläder, Gräsgårds Hamnbad 1998.
Foto: Theresia Flinga.
Ut med spisen bara! Låt andra ta hand om skiten. Jag lever under egna lagar.
Hjul och axel. Vi väntar med spänning på nästa steg i utvecklingen…
Söderut. Regnet har upphört och molnen lättat en aning.
Ljuset vid Seby läge växlar från sekund till sekund när mörka moln flyger fram på himlapällen. I rådande lågvatten blottas stora delar av kalkstensstranden.
Kalkstränderna är ofta indelade i nästan färglösa ”rutor”. 
Landskapet är många gånger paradoxalt, platt men kraftfullt.
Väldresserade gäss flyger precis som jag vill och bildar vertikal från hörn till hörn. Bra jobbat!
Ja, vad har gåsen hängande efter sig? Objektet har formen av en lång pinne med en ”visp” i änden.
Skördat fält i sluttning ned mot Kalmarsund. Strimman vi ser längst bort i bild är Sverige.
alvarsamt 