oändlighetens landskap

Att vandra nere på Ölands sydspets leder ofta till att du invaggas i ett tidlöst tillstånd. Tystnaden får tiden att stanna under det eviga himlavalvet. Timmar, dagar och år upplöses. Men här var tiderna bråda redan för mycket länge sedan.

Här betade får för över tusen år sen, och invånarna fiskade sill och gjorde affärer med kött, skinn och ull. Ännu i dag betar fåren här. Och korna. Och människan går på sina stigar, på de märkta lederna. Ett ledmärke ser du i bildens nedre högra hörn, en stolpe. Det finns många leder i Ottenby som tar dig till olika mål.

Fåren har sina stigar, sina egna smala leder. En sådan ser du i övre bildens vänstra del, som ett mörkt streck ritat i det ännu gröna septembergräset. I bilden möts fårens stig och människans led. Söderut går vi följaktligen på samma stig, eller ska vi säga på samma led?

Att gå åt samma håll är inget problem, men när man möter får på denna vår gemensamma vandringsled viker de artigt åt sidan, tittar på dig med tidlös nollställd blick – frågande, avvaktande, inte rädda men försiktiga. Man får intryck av att de är medvetna om att de har gått här i tusen år, och att de tänker gå här i många tusen år till.

Den smala fårstigen går lodrätt in i bildens vänstra del. Människans led gör entré i nedre högra hörnet.

Oändlighetens landskap sett från motsatt håll. Trots att vi är bra mycket högre upp än Långe Jans topp ser vi inte så värst mycket längre än till Kungsgården – uppe i vänstra hörnet. Den ligger knappt tre kilometer från fyren. Jordytans krängning begränsar synfältet. Vi skulle ha sett mycket längre om vi levde när jorden var platt. Men då måste vi backa minst 2 366 år. Detaljer ser vi alltså dåligt på stora avstånd. Ljus ser vi bättre. Skenet från Långe Jan, nästan 42 meter hög, kan i mörker ses på drygt fyra mils avstånd. En intressant detalj är det alldeles svarta vattnet i bildens nederkant. I den här vinkeln mot vattenytan blir vattnet alltså svart, men skulle jag tilta kameran en aning nedåt skulle svart förvandlas till ett färgfyrverkeri – som i detta inlägg.

vattenfärger

Från stranden ser havet ofta ganska enformigt ut, färgmässigt sett. Det är blått, lite mörkare vid horisonten men bara blått. Eller gråblått. Eller grönblått. Från luften ser vi det enformiga havet i helt andra färger. Färgskalan går från tristbrunt med inslag av violett till flera nyanser blått till djupgrönt, mintgrönt och neongrönt. Naturligtvis är det de olika bottentyperna som skapar detta färgfyrverkeri, ity vatten i sig är helt färglöst. Rubriken på detta inlägg är alltså vetenskapligt felaktig. Men den får stå kvar eftersom den är dubbelbottnad och lagom kryptisk.

Gårdagens eftermiddag var strålande. Vår enda flygning varade i en timme och efter många dyk och stig fick vi – äntligen! – den bild som vi jagat så länge. Det sa bara klick – och där satt den! Jag måste säga att det blev en makalös bild som inte ingår i detta inlägg. Den blir fin i ett helt annat sammanhang…

Fyrplatsen i går. Här tar Öland slut. En makalös sensommardag med – hör och häpna – nordostliga vindar. Men de var varma och lyfte kiten med kamera lugnt och fint ut över havet söder om Långe Jan. Titta på vattnet från vänster till höger. Det går över många gröna till violetta nyanser. Och blå.

Nordostlig vind 6 meter/sekund. Apelsinsol med enstaka tunga mörka moln. Rätt mycket folk, de flesta sa titt som tätt ”sehr schön” eller till och med ”Ich liebe Oland”…

får, båt, fartyg

Västra Mark, Ottenby.

västra mark

Vi passerar Kungsstenarna en ljuvlig junidag. Det är 25 grader varmt och blåser sex meter per sekund från nordost. Högst upp i bild ser vi Ottenby Kungsgård. Kungligare än så blir det inte på Alvarsamt under Sveriges nationaldag, eftersom jag ogillar nationalism, flaggor och andra heraldiska uttryck. 

Ölands sydöstra slut

Långe Jan från norr. Södra Ölands östra slut har jag inte sett tidigare, eftersom det är avstängt för allmänheten. Men så här ser det ut – från luften: En föga märklig stentunga som långsamt kryper ned i Östersjön och försvinner. Nere till höger i bild ser vi Ottenby Fågelstation.

dagens ölandsbild 171

Ottenbyskog.

mot söder!

Bo Thoor, ledare för cykelledsprojektet Fyr till fyr, tittade i dag in på redaktionen, vecklade upp sina stora kartor och började rita och berätta om vad som händer med ledens fortsättning söderut från Albrunna.

– Om allt går som vi vill fortsätter vi alldeles utmed havet, förbi dom två vattendammarna nedanför Albrunna fram till ungefär Albrunnalundsreservatets södra gräns. Där går vi rakt upp mot väg 136, som vi cyklar bredvid – inte på. Efter Kristinelund bär det av rakt ned mot kusten igen. Vi smiter utmed havet ända ner till norra änden av golfbanan. Därifrån knixar vi oss vidare mellan dammen och husen utmed vägen, ned mot klubbhuset, träskofabriken och badplatsen vi Parboäng.

– Sen blir allt lite mer komplicerat, säger Bo.

Han syftar på de olika markägarna. Statens Fastighetsverk äger marken söder om Gustav X:s mur. Kungsgårdens arrendatorer har åsikter, hovet har åsikter liksom Länsstyrelsen. Och vägen ned från 136 till fyren är Trafikverkets.

– Därför kan jag inte säja så mycket om sträckningen söder om Parboäng i dagsläget. Ambitionen är att leden ska gå utmed och söder om vägen mot Ås. Hur det blir ned mot fyren får vi avvakta med. Vi har en del komplicerade frågor på den här sträckningen. Det är rödlistade djur, rödlistade växter, fornfynd, fågelliv, gamla murar och mycket annat.

Ekonomiskt är läget ok.

– Vi har i dag runt 60 miljoner kronor, berättar Bo Thoor. I år byggs inte mycket men det ska byggas desto mer 2017 och 2018. Faller alla bitar på plats kan vi kanske fortsätta från Albrunna i höst, men osvuret är bäst.

Sedan rullade Bo Thoor ihop sina stora kartor, sa mors och försvann mot nya kontakter, nya diskussioner, nya möjligheter…

Här till höger om dammen är det tänkt att fortsättningen av cykelleden ska gå vidare söderut från Albrunna. De två dammarna ska bli en med dubblerat vatteninnehåll. Vi cyklar alldeles utmed havet bort till gränsen för Albrunnalunds naturreservats södra gräns…

dagens ölandsbild 170

Skog i Ottenby.

majestätisk rotvälta

En rotvälta modell större med tre stammar ligger kvar nere vid nya fågeltornet vid Södra lungsjön i Ottenby.

sällsamma ängar

Vi flyger norrut hundra meter ovanför schäferiängarna på östra sidan av Ölands södra spets. Längst till höger den märkliga sandreveln, som i visst ljus lyser alldeles vit mot det knallblå havet. Mellan reveln och fastlandet ligger ”insjön” Norrvik. Vi befinner oss rakt öster om det gamla fågeltornet på mark som nu är förbjuden att beträda. Orsak: häckande fåglar.

I oerhört starkt motljus bleknar färgerna. Åt söder denna sista dag i mars ser solens speglingar i Norrvik ut som smält tenn. Utanför den ligger den fyra kilometer långa sandreveln och utanför den ligger Östersjön. Längst bort vid horisonten sticker fyren Långe Jan upp ur soldiset. Från bildens övre högra hörn kan du följa linan från kiten ned mot oss ”piloter” på marken.

Växlande molnighet är ofta ett bra flygfotoväder. När solen lyser mer på reveln än på havet blir reveln ibland lika vit som kritklipporna i Dover. Vita små skumtrådar surfar i vinden på vattenytan från höger till vänster. Vi ser också att vattendjupet i ”insjön” bara är någon halvmeter; många stenar sticker upp ovanför vattenytan.

Foto taget rakt ned mot backen. Vi ser havet ovan och strandängen nedan. Färger och detaljer förbryllar. Vad är exempelvis de ”gröna horisontella linjerna i bildens mitt” för något?

En källa bubblar upp mellan några stenar som Inlandsisen tappade för ungefär 10 000 år sedan. Flyghöjden är runt 20 meter. Längst bort vid skogskanten i mitten av bilden ser vi den stora ladan och det gamla fågeltornet (synligt bara för dig med falkblick).

Man kan också undra vad som åstadkommer ”det grönare bältet med gropar i” från bildens högra nedre hörn upp mot det övre vänstra?

Det är sannolikt redan mycket varmare i den grunda ”insjön” än ute i öppna havet. Olika vattenväxter lyser gröna. Detta syns mycket bättre uppifrån luften än från backen.

Man ser också andra detaljer i landskapet mycket bättre från ovan än i marknivå. Här är exempelvis resterna av en mur som går horisontellt över bilden.

Det börjar bli sent och vinden har ökat i styrka. Bäst att ta ned kiten med riggen och kameran innan hela klabbet sliter sig och går till sjöss. Landningen gick perfekt och några timmar senare blev denna sagolika schäferiäng ”förbjuden mark”…

ensligt och mystiskt – men ännu vackrare från luften

Inte på någon annan plats har vi känt samma slags ”vackra enslighet och ödsliga mystik” som på Schäferiängarna. Ljuset liknar det som fascinerade Skagenmålarna. Helhetsintrycket blir: unikt!

I ett kort teleobjektiv ser sandreveln ut att ligga mycket närmare ängen än den gör. Så här från landbacken är det fullständigt omöjligt att uppskatta djupet i ”insjön” hitom reveln. Det går bara att göra från luften. Läs mer i nästa bildtext.

Det är onekligen vackert här. Ändå kan det bli så oerhört mycket vackrare! I morgon kan du följa med Alvarsamt upp i luften i en svindlande flygtur. Från mer än 100 meters höjd ser vi samma landskap men i helt andra färger, med intressanta detaljer och spännande mönster i både mark och vatten. Där uppifrån ser vi sånt som inte går att se från marknivå. Vid 8-snåret i morgon bitti lyfter vi!

sällskap

Tio hjortar följde oss under en längre sträcka nere i Ottenbyskogarna. Vi gick på leden, de strövade fritt. Då och då tittade de upp för att kolla att vi inte kommit för nära varandra…

en egen ö

Under två dagar har vi rört oss i Ottenbyskogar och på Shäferiängar utan att se en människa. Men hjortarna är just nu ovanligt sociala och vandrar gärna med oss – om de får hålla runt 50 meters säkerhetsmarginal. Södra Öland går från klarhet till klarhet…

stängt för säsongen

Schäferiängarna och dynerna ned till sandreveln är nu stängda för besök av hänsyn till häckande fåglar. Men du kan trots det följa med Alvarsamt ned till vattnet då och då i kommande inlägg.

äntligen!

Våren är här. Äntligen! Den dödens tråkiga påsken är slut. Äntligen! Vinden var visserligen lite för svag men trots det kunde vi under eftermiddagen flyga över de magiska schäferiängarna i Ottenby. Äntligen!

Och Alvarsamt är tillbaka efter produktionsuppehåll… 😉

halvmillångt bygge från 1653

Marknadsföringen av södra Ölands största byggnation, Karl X Gustavs mur, är klen. Därför slår Alvarsamt på trumman för den nästan halvmillånga muren – den sjuka, den motbjudande. Som en dåres idé är den makalöst intressant. Den visar på ett synnerligen pedagogiskt och konkret sätt hur hänsynslösa maktmänniskor kan vara mot försvarslösa medmänniskor, i det här fallet fattiga och utslitna bönder och straffångar. Om muren var tänkt att hägna in kungens hjortar eller hålla andra djur borta kvittar i dag. Då hette det bara: Bygg! Lyd!

Muren ungefär en dryg kilometer från Kalmarsund, som skymtar i fjärran.

Här och var ser vi tendenser till kalvning…

Som en gigantisk linjal skär kungens mur sönder Öland i två bitar. Stackars de människor som tvingades bygga upp detta horribla hjortstängsel.

Här har muren kalvat ordentligt på två ställen. Öster om Näsby är muren som sämst. Se inlägg här från 2012.

den enes död…

Nere på Ölands södra udde finns massor med gäss, svanar, skrakar och anda fåglar. En solig vinterdag ter sig allt fridfullt och vackert. Men här är tillvaron verkligen stenhård. Då och då slår rovfåglar till och den gås eller småfågel som inte är med på noterna blir mat.

Den här vitkindade gåsen låg slagen vid parkeringen på vägen ned mot fyren. Det verkar som om inkråmet var godast.

öland – en ö för livet

Man vecklar ut en liten tygkonstruktion kallad kite, låter vinden fånga den och några sekunder senare har man fått upp kameran femtio eller hundra meter upp i luften. Nåt hekto tyg lyfter ett kilo kamera, en fysisk rysare som när allt går väl blir en mental upplevelse av sällsamt slag.

Men senast på Ölands södra udde gick allt från första början snett. Vinden var för svag. Det var för kallt. Händerna blev till isflak. Linorna till picaveten snodde in sig i varandra och en talja frös fast. När allt mekaniskt var fixat ville även det digitala jäklas. Kamerans display meddelade i skrikgult: signalfel.

Gör om, gör rätt. Jag fick montera ned kameran, ta ur ackar och minneskort, torka och putsa och prova igen. Kameran vaknade men exponerade för sällan. Förbannade japaner! Men mer kunde inte göras. Vi lät ekipaget sväva iväg i den svaga vinden. Det får bli som det blir, sa vi…

Vinden mojnade ytterligare och det blev en mycket kort flygtur. Men resultatet blev prima. I dessa bilder finns verkligen rymd, en nästan evig air i den iskristallklara luften. En mardrömsstart utmynnade i bra bilder.

Från Ölands sydvästra slut, den avslutande lilla ”kroken”,  ser vi åt nordost. I den sydvästliga vinden har drivisen förts ut och försvunnit på det flaggblå havet. Till vänster i bild de balsalgolvsplatta schäferiängarna med nåt enstaka vindpinat träd här och var.

Här ser vi tydligare hur stora schäferiängarna är – till vänster i bild. Det stora huset längst till vänster i bild är Ottenby fågelstation. Alvarsamt besökte stationen 2013. Kameran svävar på ungefär samma höjd som Långe Jans röda mössa – 41,6 meter ovan backen.

vi tittar ut över Ås – mot nordväst

Vi är tillbaka vid kyrkan i Ås. För några dagar sen såg du den från marknivå – här ser du den från skyn. Trots att kamerariggen gjorde två ordentliga ”touch and go” höll kameran för påfrestningarna och levererade det den skulle: bilder.

Det är en bångstyrig kyrka det här. Ända sen 1100-talet har den gjort lite som den vill. Den ligger märkligt placerad, inte som brukligt mitt i byn utan långt från tätare bebyggelse. Och tornet! Det pekar åt öster! Uppe till vänster i bild ser du Kalmarsund som en blå rand mellan ljuvliga Öland, det hemska Sverige och den vackra himlen.

Mittemot kyrkan, på andra sidan vägen, ligger denna vackra ladugårdsbyggnad med tre längor ”instoppade i varandra som i ett gigantiskt Lego”. Jag har för mig att det används till fårskötsel. Alldeles bakom vänstra övre hörnet i bild ligger kungens lilla villa. Om det säregna livet i den kan du läsa här.

Den kyttiga vinden gjorde hela flygningen till ett vågspel. Här kartar jag mig fram mot kamerariggen för att rädda smällan undan nya våldsamma markkontakter. 

sista kyrkliga utposten

Fastän den ligger vid Ölands stora kroppspulsåder, väg 136 och dess östra motsvarighet, ser den så ensam ut där nere en halvmil norr om öns sydspets, kyrkan i Ås, inramad av vackra almar. Härifrån och ned mot fyren Långe Jan utbreder sig en del skog, frodiga schäferiängar och knölig ”öländsk stäpp”. Jag kan inte komma på nåt bättre begrepp eftersom den dominerande flacka och steniga landtungan till största delen inte är egentligt alvar, se karta. Kyrkan är Ölands enda bevarade östtornskyrka, och den har snart tusen år på nacken/korset. Den är byggd på 1100-talet.

fotografera fåglar med fickkamera – ett skämt?

På Ölands södra udde sjuder fågellivet, trots vinterväder, minus 9 under morgonen. Jag är ingen fågelkännare, jag är ingen fågelfotograf. Ändå förundras jag över hur många fåglar som överlever här nere i kylan – och hur bra en enkel billig gammal fickkamera fungerar i sammanhang där specialistfotograferna ofta har utrustningar för hundratusentals kronor. Jag tog stöd mot en stätta och höll nere avtryckaren en halvminut åt två olika håll. 1/160 sekund, bländare 5,9-7,1 och 100 ISO. Bilderna behövde i stort sett ingen behandling, utom den jag ofta är noga med: en vågrät horisontlinje.

Nedan visar jag flera bilder som kanske kan intressera både fågelskådare och potentiella kameraspekulanter. De är inte märkvärdiga på något sätt, men de är helt okey. Man behöver inte alltid lägga en förmögenhet på en kamerautrustning, inte ens om man har pippi på fåglar. Den här lilla smällan går ned i en liten bröstficka – den kanske viktigaste parametern för dig som går i tankar på en ny kamera som du alltid får med sig, vart du än ska – till Ölands södra udde, till kunglig slottsmiddag, till Kina eller månen…

så skimrande var aldrig havet

Här tar Öland slut. Vi blickar västerut. Söder är alltså åt vänster i bild. Bilden är tagen i gårdagens solnedgång från cirka 50 meters höjd.

öland från luften – kapellviken

Man kan nästan tro att detta foto är taget på en annan planet än jorden. Men det vi ser är Kapellviken på södra Ölands västsida, bara ett stenkast norr om fyren Långe Jan. Högst upp i högra hörnet ser du dels vägen ned till fyren, dels Östersjön på andra sidan Öland.

Öland från luften – kyrkhamn

Du ser södra spetsen av Öland från drygt 100 meters höjd. Strax utanför bild, till höger, tar Öland slut. Vattnet nedtill är Kapellviken. Den ligger väster om Öland, mellan ön och flera rev, bland andra Svartskär och Västrevet. Ungefär 30 mil bakom horisonten hittar vi Gdansk i Polen. Diagonalt över bilden går vägen ned till Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan. Om du följer den till vänster ser du en fyrkant med ett vitt kors. Där byggdes på 1200-talet ett kapell. Hamnen här i Kyrkhamn var under flera hundra år tillhåll för sillfiskare. Under 1600-talet var de nästan tusen. Om du klickar upp fotot i full storlek ser du sannolikt gränser/grunder för gamla bosättningar. De syns som mörkare rutor nedanför och till höger om kapellruinen. Här kan du se hur detta fantastiska landskap ter sig när natten lägger sin svarta säck över hela härligheten…

Här är vi närmare det vita korset vid kapellruinen med rötter i 1200-talet. Kapellets byggstenar användes långt senare – sorgligt nog! – till bygget av fyren Långe Jan 1783-1785. Om Kyrkhamns kapell och övriga kyrkor på Öland kan du läsa här. Nere till höger i bild anar man spår efter forntida byggnationer.

en grå dag

Morgonen var grå. Dagen var grå. Eftermiddagen och skymningen var grå. Under dagens ljusa timmar kunde vi inte ens ana var solen befann sig. Vi åkte runt södra Öland. Här och var vandrade vi planlöst, bland annat i Ås och nere på Udden. Under tre timmar såg vi inte en människa. Men vi mötte två bilar. Eller var det bara en?

Västerut från vandrarhemmet i Ottenby. 

Som ovan, men mer åt sydväst. Och gråare.

 En mindre stenmur nere på udden skiftande i – just det: grått!

Vi ser norrut mot Kungsgården i Ottenby.

sol över Ottenby

Så visade hon sig äntligen, solen! Världen blev större, horisonten så mycket vidare. I går sprintade vi upp i fågeltornet vid Södra lundsjön för att djupandas och suga in så mycket ljus som möjligt genom ögon som en längre tid betraktat världen genom gråfilter. Här uppe, tio meter över marken, kändes tillvaron voluminös, ja nästan oändlig. Enligt meteorologerna är det i dag 41 dagar kvar till vinter. Men våren är här redan 4 mars. Mitt förslag är att vi denna gång hoppar över vintern.

Åt söder badar strandängarna i ett nästan rembrandtskt ljus. Betet för kreaturen och hjortarna är fortfarande hyggligt. Det är svårt att tänka sig att bilen snart måste ha vinterdäck, och att tomten kommer med sin fåniga fråga om ”snälla barn” inom en knapp månad.

Det drar ihop sig till solnedgång. Släpskuggorna blir längre, ljuset varmare. Schäferiängarna duschas i röda toner medan havet är opåverkat ”kallblått”. Som alla ser uppe till vänster stävar Vikingland söderut en dryg mil ut i Östersjön. Hon är på väg från Hangö i Finland till Rostock i Tyskland. Farten är goda 18,4 knop och kursen 238 grader. Hur jag kan veta det? Det vet väl varenda människa?! Om man mot förmodan är så väck att man inte vet är denna sajt en pärla med koll på 555 000 fartyg.

dagens ölandsbild 89

Först när vi såg denna ekkrona i Ottenby i går förstod vi att det är höst.

God natt, Öland

Till vänster ser vi fyren Långe Jan vid horisonten. Solen har gått ned. Ett par hundra vitkindade gäss sveper fram i dagens sista varv över betesmarkerna. Vi ser den övre delen av flocken precis ovanför hustaken. Det är vindstilla. Om några minuter är det helt mörkt. Och tyst.

Min idé var gammal: Att plåta Ölands södra udde minuterna innan föreställningen stängs för dagen, då Ottenby sugs in i nattens svärta och upplöses, bara iakttaget av Långe Jans blinkande öga. Men naturbilder tenderar många gånger att bli ”pompösa kulisser”. Därför ville jag också ha ett mänskligt inslag i bilden. För några dagar sedan var jag nere och rekognoscerade: det lilla stenhuset skulle passa utmärkt. Husets längdriktning mot fyren skulle också – förhoppningsvis – skapa djup i bilden.

I förrgår tycktes allt stämma. Ett par dagars kall nordan hade gjort luften klar. Fullmånen briljerade i öster och i väster tenderade molnen att bädda ned solen i röda och gula eldkaskader. Utryckning!

Men solnedgångar denna tid på året har ett snabbt förlopp och den planerade fotograferingen krävde en hel del förarbete. Kameran skulle upp på höghöjdsstativet, radioexponeringen ställas in och provköras, blixtarna monteras och testas och slutligen skulle det perfekta lugnet infinna sig för ett antal totalt kontrollerade exponeringar. Så blev det naturligtvis inte. Som ”alltid” var det de små detaljerna som krånglade: En glömd gummisnodd orsakade glapp i en synkkabel och en pannlampa som skulle visa vägen mot rätta inställningar i den allt mörkare kvällen ville inte vara med. Ännu värre var att en ”stor detalj”, solen, uppförde sig helt utan hänsyn till oss och dök mot havet med en, som vi tyckte, svindlande hastighet…

Men precis då solskivan försvunnit under horisontens pennstreck satt kameran där uppe högt över marken, och allt det tekniska skötte sig prima. Vi kunde mitt i fotoprocessen njuta av naturens storslagenhet. Det kändes som om resan ”från dag till natt” gick på en kvart. Fem minuter efter sista fotot var det becksvart i väster men ännu ganska ljust över havet åt öster där fullmånen nu växte sig allt tydligare i sin iskalla, blåvita prakt. Natten hade tagit över. Öland hade gått till vila.

Det skiljer bara ett par minuter mellan bilderna. Snart skulle det vara sotsvart här om inte månen – uppe till vänster utanför bild – blev full och glad denna sällsamma kväll. Det mörknar alltså till höger och ljusnar till vänster i bild. För den fotointresserade kan jag berätta att kameran på höghöjdsstativ är av APS-C-modell med ett vidvinkelzoomobjektiv motsvarande 16 millimeter på en fullformatskamera. 100 ISO, en studioblixt med paraply och en direktslagen hotshoeblixt. Radiostyrning av skärpa och exponering.

dagens ölandsbild 49

I morse lär 10 000-15 000 tranor ha lämnat Öland i plogar mot söder. De missade vi. Men från fågeltornet vid Södra lundsjön prickade vi denna fjällvråk som sekunden senare går in framför solen och blir helt omöjlig att fotografera.

I väntan på take off

Luften över södra Öland vimlar just nu av fåglar som samlar sig för ”det stora språnget söderut”. De inväntar de rätta vindarna – och gärna termik. Fram till dess irrar de lite hit och dit över ön.

I lördags var många fågelskådare nere vid Ottenby och i tornet vid Södra lundsjön häckade flera erfarna skådare med kikare och kameror. En trio – sannolikt från Göteborgstrakten – berättade att man sett nio havsörnar och mängder av falkar och vråkar, mest fjällvråk.

Då jag berättade att jag i somras sett 3 000 starar och snart trodde mig kunna fotografera en flock om 15 000 individer, svarade göteborgaren att han en gång sett ”en svärm om 18 000 starar som förmörkade hela himlen” – i Värmland.

Så går snacket inom fågelskådarvärlden – ”i väntan på det stora språnget söderut”.

Mannen i den gröna hatten berättade att han en gång i världen sett 18 000 starar i en flock i Värmland. Hur hann han räkna?

 

Vitkindade gäss lögar sig i pölarna vid Långe Jan. Så snart en större rovfågel visar sig på himlen lyfter de till ett förfärligt kacklande. Det blir alltså många lyft en dag som denna.