poddradio: järnvägsdrömmar

Laila och Christer Ihregren, Ölands Järnväg, framför stationshuset i Torngård.

Ska det åter läggas järnvägsräls mellan Torngård och Segerstad!? Är det möjligt? Är det sant? Har nån fått snurren? Nej, föreningen Ölands Järnväg arbetar målmedvetet med sina drömmar om en återuppstånden järnväg på Öland. Men det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, att sikta lagom högt.

Laila och Christer Ihregren sitter i styrelsen för Ölands Järnväg. Slå på högtalarna och klicka här för att höra dem sia om framtiden.

En imponerande sajt om Ölands Järnvägar hittar du här.

en minnenas tur

Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.

Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…

Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.

Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.

Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.

Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.

Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.

Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.

Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!

En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…

Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.

Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…

Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.

Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…

Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…

järnvägshistorisk sensation

Mina damer och herrar… Alvarsamt kan i dag skriva ett nytt blad i den öländska järnvägshistorien. Vi gör det genom att visa den första räls som lagts på tidigare Ölands Järnvägars banvallar de senaste 55 åren! Tut i lur, hip hurra och fram med champagnen! Ölands Järnvägar lades ner 1 oktober 1961. I går vände den negativa utvecklingen när ett dussin meter räls lades vid stationen i Torngård. Den nya tänkta sträckningen till station Segerstad blir fyra kilometer lång. För föreningen Ölands Järnväg återstår således att lägga ytterligare 3 988 meter räls… I kommande inlägg följer vi – i sällskap med en skock får – den gamla banvallen fram till stationen i Segerstad.

åter räls på södra Öland…

Järnvägarna på Öland lades ned 1 oktober 1961. I dag klockan 10:38 lossades de första två rälsknippena från en långtradare vid gamla Torngårds station på sydöstra Öland. Tanken är på sikt att lägga fyra kilometer räls mellan Torngård och Segerstad. Christer Ihregren, kassör i Ölands Järnväg, och långtradarchauffören Marcus Ottosson övervakar lossningen.

Börje Jönsson, HPS Lantbruk i Segerstad, justerar gaffeln på trucken inför det andra lyftet. Liksom många andra ställer Börje upp gratis för jobbet.

Ett av de två knippen räls som lossades i Torngård. Skenorna kommer från Hällabrottet utanför Örebro. Från vänster ser vi Christer Ihregren, Laila Ihregren, båda ledamöter i styrelsen för Ölands Järnväg, och chauffören Marcus Ottosson. Läggningen av rälsen på stationsområdet inleds redan i morgon och tanken är att den ska ligga färdig och fin till Skördefesten.

Det är inga lätta grejor som hänger i stroppen. Marcus Ottosson och Christer Ihregren styr järnen, Börje Jönsson styr lastaren. I Bakgrunden skymtar stationshuset.

En korg med skruv, mutter och spik hängde med leveransen från Hällabrottet. Bara att sätta igång och spika…

Laila och Christer Ihregren i föreningen Ölands Järnväg framför stationshuset med den nymålade skylten. Ett hårt jobb börjar visa på en realistisk och spännande framtid. Och man är redan nu medveten om att mycket lite brukar gå som på räls…

I nästa vecka kan du även lyssna på poddradio om det som händer vid gamla stationshuset i Torngård.

 

skälet till annorlunda kyrkogårdsentré

Vi har sett konstruktionen på kyrkorna i både Hulterstad och här i Segerstad: En trappa vid sidan av kyrkogrinden. Och äntligen har någon förklarat deras funktion. Förnamnslösa bröderna Petersson, från ett tidigare inlägg, berättar att den märkliga trappan faktiskt är till för kyrkobesökarna. Förr i världen var ofta kyrkgrinden låst för att hålla kreaturen ute. För att slippa låsa upp den fanns den lilla enkla ”reservtrappan”. Stenen uppe på muren är till för att hålla sig i under den något akrobatiska manövern över muren.

Gåtan är löst. Den lilla trappan är faktiskt till för kyrkobesökare. Det finns också sägner om att den skulle användas för att bära självspillingar till kyrkogården. Det berättas också om att sådana skulle bäras över kyrkans norra mur, för begravning inne på kyrkogården. Att man valde i norr lär ha berott på att kyrkan på domedagen skulle rasa åt norr. Ibland fick självspillingar endast begravas utanför kyrkogården – åt norr.

Segerstad kyrka sedd från vägen.

Även kyran i Hulterstad har en extratrappa vid sidan av den stora ingången. Dess konstruktion är mer lik en vanlig trappa.

a sad story

Första världskriget är slut. Vi skriver 1920. En brittisk minsvepare är på väg hem från Finland. Man möter hårt väder och ankrar upp utanför Ölands östkust. Sjön går hög och en bärgad mina kommer i rörelse på däck… 14 sjömän mister omedelbart livet. Liken efter dem påträffas utmed Ölands stränder och begravs på kyrkogården i Segerstad. Många år senare flyttas kvarlevorna till Kvibergs kyrkogård i Göteborg.

Vid begravningen på Segerstads kyrkogård, Ölands minsta, drog begravningsförrättaren kyrkoherden Johan Ölander på sig en svår förkylning. Trots en tids sjukhusvård i Stockholm avled han i sviterna av åkomman – eller om man så vill: på grund av den tragiska sjöolyckan.

Kyrkoherden Johan Ölanders gravsten på kyrkogården i Segerstad. Han blev denna kyrkas sista fasta herde och bodde i prästgården alldeles intill kyrkan.

Den stora liggande gravstenen för de 14 omkomna britterna. Stenen har många inskriptioner men tyvärr är de i det närmaste oläsliga. 1961 flyttades sjömännens kvarlevor till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På den finns områden med krigsgravar, en brittisk, The Commonwealth War Graves Commission och en tysk: Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge. Dessa sköts än i dag av respektive land.

Den lilla metallskylten med sitt korta konstaterande är i dag den enda läsbara informationen om de 14 britterna på kyrkogården i Segerstad.

PS. Vi fick höra historien av två bröder Petersson, uppvuxna i trakten men nu boende i Kalmar. De är 70+. Deras mor och far ligger också på kyrkogården, liksom deras farmor och farfar. Vi glömde fråga efter brödernas förnamn. Kommentera gärna om du känner igen dem. Eller mejla till: alvarsamt@yahoo.se