att gunga in skärpan

Knäskydd på. Ned på alla fyra. Och så gunga in skärpan utan att vrida på fokuseringsringen.

När du kryper där på alla fyra och ska plåta den där sällsynta skalbaggen eller rara blomman gäller det att hitta skärpan – på rätt detalj. Skärpedjupet är minimalt så det gäller att välja vilka delar som ska vara skarpa och vilka som kanske passar i oskärpa. På djur försöker jag oftast lägga skärpan på ögonen. På växter gör sig skärpan ofta bäst på pistillerna eller märket.

Ju närmare motivet du kommer, desto mindre blir skärpedjupet. Det blir också mindre ju större sensor din kamera har. Skärpedjupet blir alltså mindre med en fullformatskamera än med en kompakt- eller mobilkamera. Jag använder ofta bländare 11 eller mindre. Jag kopplar ur den automatiska skärpeinställningen och fokuserar inte med ringen. Det är mycket enklare att ”gunga in skärpan” än att vrida fokuseringsringen på gluggen. Stå på alla fyra och gunga långsamt fram och tillbaka tills du hittar det exakta stället för skärpan. Du ska gunga i ultrarapid och i mycket små rörelser, ofta rör det sig om mindre än en centimeter framåt eller bakåt. Och plötsligt ligger skärpan precis där den ska. Klick!

För att visa hur noga det är att lägga skärpan rätt visar jag här två bilder av en bit tumstock. En fullformatskamera med normalobjektiv + två mellanringar om totalt 37 millimeter tar denna bild på full glugg, alltså bländare 1,8. Skärpan är lagd vid 1-centimetersmarkeringen och som du ser är den bara nån millimeter lång bakåt och inte ens en millimeter framåt.

Här använder jag bländare 22 och skärpedjupet blir ett helt annat, cirka 7-8 millimeter bakåt. Det är till och med skärpa några millimeter framför fokuspunkten. Regeln är: Skärpedjupet är alltid längre bakom fokuspunkten än framför den.

pigga upp enformiga landskap

Att plåta landskap med vidvinkel är svårt. Det blir lätt trist; ”stort” och ”långt”. Men ibland vill man lik förbaskat använda vidvinkeln för att få med mycket. Testa detta lilla tips!

Denna hed på Jylland är i verkligheten magisk. Men på foto gör den sig inte. Bilden saknar fixpunkt och flyter ut i ett våghav utan stringens. 

Här har jag vridit kameran en aning och fått med en häck med en relativt dominerande ros i förgrunden. Den ligger dessutom ganska nära gyllene snittet. Ögat får en utgångspunkt, avstånden blir tydligare. Rosen är en meter bort, horisonten flera kilometer. Fickkamera 1/250 sek, 100 ISO, full glugg i manuellt läge. Eftersom en fickkameras sensor är så liten blir skärpedjupet stort, även på full glugg – om du inte fokuserar på något extremt nära, förstås.

Jyllands stränder mot Atlanten ger hisnande upplevelser för en som kommer från ett innanhav med i det närmaste obefintliga sandstränder. Här är stranden runt 35 mil lång och på sina ställen upp mot 200 meter bred. Men ”strandens själ” är svår att fånga på bild. Fotot ovan hade blivit trist utan människorna i silhuett. Deras kroppsspråk eggar fantasin, vad gör dom där i vattenbrynet? Fickkamera, 1/800 sek, bl 7,1, 200 ISO. Den korta slutartiden var nödvändig eftersom jag använde längsta tele, motsvarande nästan 400 millimeter på en fullformatskamera.