Landets kanske mest spännande och udda scen laddar för sommaren. Här hittar du Scenbrottets sajt med bland annat kommande föreställningar vid Södra bruket, Degerhamn.
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Etikettarkiv: Södra bruket
södra delen av södra bruket
Vi ser de två sydligaste husen i Södra bruket. Diagonalt över bilden går cykelleden mellan Degerhamn och Albrunna. Avstickaren i botten av bilden går upp till Geologiska trädgården och den gamla pumpkvarnen. Bilden är tagen i april.
blogginlägg nummer 1 500 och 6 000 foton
Södra bruket med den gamla skorstensruinen från alunbrukets dagar. Uppe till vänster Degerhamns hamn med sina pirarmar och Cementafabriken. Långt bort anas Södra Möckleby med kyrka i kvällsdiset. Foto från gårdagens solnedgång.
Ja, så är det. Detta är blogginlägg nummer 1 500 på Alvarsamt. Och om bara några dagar passeras gränsen 6 000 fotografier. Dessvärre börjar bloggutrymmet ta slut. Det är snart bara 13 procent kvar av det fria utrymmet. Men bloggen tuffar vidare i ny skepnad. Mer om den senare.
Du vet väl att du kan gratisprenumerera på Alvarsamt? Längst ned i skärmens högerhörn klickar du på det lilla svarta fältet Följ och fyller i fortsättningen. Du får då bloggen med e-post sekunden efter att ett inlägg publicerats. På så sätt är du alltid garanterad läsning av ”världens enda sant feministiska kulturpublikation med södra Ölands bästa och en rättvis värld för ögonen”.
Välkommen!
vatten från alvar till kust – del IV
I detta det – troligen – sista avsnittet i serien Vatten från alvar till kust ser vi nedan dagens utnyttjande av den gamla tidens enkla men effektiva vattenförsörjningssystem. I det fick invånarna i Södra bruket sitt dricks- och tvättvatten genom ett bitvis stensatt dike från källor långt ut på alvaret.
Avsintt I läser du här.
Avsnitt II läser du här.
Avsnitt III läser du här.
Vi står vid vägen mellan Kvarnvägen och Alunvallen och tittar ned mot bruket och havet. I detta fält gick det gamla vattensystemet från alvaret till Södra bruket. Och än i dag utnyttjas resterna av systemet i jordbruket. Vattenmängderna är i dag mycket mindre än tidigare men kan ändå användas som ”hjälpbevattning”.
Ett av flera tappställen omslutet av ett skyddande cementrör. En fråga som inte går att släppa är naturligtvis om det skulle ”löna sig” att restaurera denna intressanta vattenled – till fromma för både lantbruk och turism?
vatten från alvar till kust – del II
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland.
– Trots det var kvaliteten prima, säger pensionerade sjömannen Sylve Persson, vår stigfinnare i dag med uppdraget att visa hela vattenförsörjningsleden från väg 136 till slutstationen vid Södra bruket.
– Förr ringlade sej mängder av bäckar från alvaret ner mot kusten. Man gjorde passager för dom under vägarna. Det porlade friskt på massor av ställen, berättar Sylve. När sen jordbruken skulle rationaliseras stängde man loppen, la igen dikena och tog bort rören och stenkistorna under vägarna. Det vatten som i dag förs med bäckarna ut mot havet smakar därför inte lika gott. Det har gått genom jordbruksmark. Och den är behandlad och besprutad på olika sätt.
På den tiden då Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt krävdes naturligtvis mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten och bruket slukade stora mängder vatten till sina hundratalet lutkar. Därför byggdes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. De boende i Södra bruket fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi ska följa i dag.
Sylve Persson visar var bäcken tidigare rann från alvaret nere vid väg 136. I dag syns ingenting av bäckens forna existens. Vi är vid den stängda infarten till Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Här utanför Degerhamns gård gick gamla landsvägen. Den nya, väg 136, går diagonalt in i bilden. Till vänster men utanför bild låg tidigare skolan.
Sylve visar tre av de stenfundament på vilka bron över bäcken var byggd. I dag finns inte bron och inte heller någon genomrinning under vägen.
Ett stenfundament till den tidigare bron. Den perfekta murningen håller än i dag.
Här ser vi diket från den gamla landsvägen ned mot Södra bruket. Här är det fortfarande ganska djupt och brett. – Det var full rulle på vattnet här, minns Sylve.
Långa sträckor har diket fallit samman, och på sina ställen är det till och med svårt att se. Men stigfinnare Sylve minns varenda meter.
En grund urgröpning, mer lik en mörk stig, är allt som långa sträckor återstår av det tidigare djupa diket.
– Här under huset låg tidigare alunbrukets damm, berättar Sylve Persson. Den stora väderkvarnen på andra sidan vägen pumpade därifrån vattnet ner till alla lutkar. Dammen under byggnaden är i dag igenfylld.
Väderkvarnen, ”pumpmotorn” i vattensystemet till alunbruket. Den står bara ett tiotal meter från vattendiket till Södra bruket. Foto från 10 maj 2015.
Del I kan du läsa här.
fortsättning följer…
vatten från alvar till kust – del I
För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland. När Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt gick det åt mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten, och bruket slukade stora mängder vatten till de många lutkaren i alunframställningsprocessen. Därför gjordes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. Människorna fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi nu ska följa – från källorna uppe vid alvaret till utloppet i Kalmarsund. Vi börjar väster om Kvarnvägen söder om Södra Möckleby.
Här hittar vi det första synliga tecknet på ett stenlagt dike. Diket är djupt och igenvuxet av sly och gräs. Kanske finns där längst ned en öppning, eller så kommer vattnet rinnande från alvaret mellan alla dessa staplade stenar, som genom en stenkista.
Uppe på alvaret ovanför den odlade marken finns mängder av vattenkällor. Det troliga är att flera små sådana rinner ihop och bildar mindre bäckar som i sin tur flyter samman med andra. Vid denna stenlagda ”port mot alvaret” börjar vår färd mot Södra bruket och havet…
”Den stenlagda porten mot alvaret” skymtar vid det stenlagda dikets bortre ände. Diket är här minst två meter djupt och en dryg meter brett. Det måtte ha varit ett oerhört slitsamt jobb att gräva för hand, stenlägga för hand med enkla redskap utan maskiner.
En liten bit av diket som här innehåller en del vatten. Sluttningen ned mot Södra bruket är rätt kraftig och vattnet kom nog störtande med kraft då hela systemet fungerade som det skulle.
Lagren av kalksten ligger sammanslagna med en oerhörd precision. Det går knappt att få in ett knivblad mellan dem. Ett enastående hantverk!
Inflödet under Kvarnvägen. Observera den vackert formade ”grindstolpen”.
Väster om Kvarnvägen. Femtio meter ned i bild dyker diket som en ubåt och vi ser det inte igen förrän vi i nästa inlägg fortsätter vår följa-dike-expedition. De blå husen längst bort i bild hör till Alunvallen.
Närbild av dagens målgång. Observera hur exakt den runda trumman är inbyggd med lager på lager av kalksten. Det vore en kulturhistorisk välgärning att rusta upp denna vackra ”vattenledning”. En ordentlig slyröjning och lieslagna kanter skulle blotta ”intressant konkret vardagshistoria”. Vad säger man på Länsstyrelsen?
I nästa inlägg fortsätter vi, då från väg 136 mot Södra bruket…
den kilometerlånga vattenormen
I denna stenlagda kvadratiska tunnel forsade vattnet fram från källor uppe vid Kvarnvägen i Södra Möckleby. Det porlade fram under den gamla landsvägen, i dag 136:an, innan det tog fart i öppna diken för att slutligen kasta sig nedför branterna mot Södra bruket där det användes som både tvätt- och dricksvatten. ”Den vandrande uppslagsboken” Sylve Persson guidar oss snart utmed den i dag mestadels torra sträckan från alvar till hav…
omvärlden från alunvallen
Om man sitter som åskådare på Alunvallen ser man bara en gräsmatta, en massa svettiga gubbar, en boll och ett omgärdande staket. Men stiger man upp hundra meter från den redan gröna mattan ser man omvärlden helt annorlunda…
Det första man märker är att det börjar kännas vår i luften. Allt har blivit gulare, grönare, varmare, skönare – på bara några dar. I går blev en riktigt kyttig flygning i 12 meter per sekund på gränsen till ”våghalsig”. Men allt slutade väl. Dock är skakningsoskärpan en svårbekämpad fiende när Kajsa slungar kameran 20-30 meter åt sidorna på en enda sekund och ljuset inte räcker till de riktigt korta exponeringstiderna. Men man ska ha lite tur också; två bilder av Södra Möckleby och en av Södra bruket får duga – den här gången.
Vi ser norrut. I väster Cementa, i öster kyrkan i Södra Möckleby. Längst bort vid horistonen syns även kyrkan i Smedby och vindkraftsparken i Eckelsudde.
I motljus tappar det mesta sina intensivaste färg; motivet bleknar en aning. Vid horisonten anar vi ”det hemska Sverige”. Om vi håller oss i trädtopparna ser vi Södra bruket längst till vänster. Mitt i bild anar vi ett av de två stora ensmärkena vid ruinen. Längst ned i bild går Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.
Väg 136 med cykelbanan till vänster om sig. Fälten blir allt grönare nu. Vi går mot rätt årstid. Enligt meteorologerna ska våren göra officiell entré om 23 dagar…
det tar sig i Södra bruket
På Södra bruket spirar hoppet om en Ölandsframtid med träd. När tusentals almar snart dör i alléer, runt och på kyrkogårdar och i skogar och lundar blir dessa nya träd viktiga symboler för ”skönhetsorienterad, mänsklig handlingskraft”. Fyra silveroxlar är hittills planterade. Alvarsamt hoppas på flera småningom…
Det krävs rejäla doningar för att stötta klena träd när decemberstormarna är lika återkommande som pärlor i ett halsband. Det fjärde trädet kan vi bara ana långt in i bilden, bakom de stora hamlade almarna.
Sista trädet åt söder. Det ska bli spännande att fotografera det i maj-juni nån gång…
Alla kalla fakta.
Ett ska växa och bli stort. Ett annat är sedan länge dödsdömt och har troligen satt sina sista löv…
livet på bruken – del I
Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?
Svaren går inte att precisera eftersom arbetsplatsen växlat både tillverkning och namn. Vi nöjer oss därför med att kalla den Södra bruket, som bostadshusen till forna industrier som Ölands Alunbruk och Ölands Cement AB kallas i dag.
Om livet på denna lilla fläck på sydvästra Öland berättade nyligen Gösta Wahlgren på ett Frisammöte i Församlingshemmet, Södra Möckleby. Gösta inledde med att betona att mycket finns dokumenterat om industrierna, deras utveckling och nedgång, om processer, maskiner och byggnader – men mindre om de människor som bokstavligen föddes, levde, arbetade och dog där. Därför la Gösta tonvikten på just människorna, deras slit och släp men också glädjeämnen. Fakta har Gösta hittat i kyrkböcker, sockenprotokoll, husförhör, brev, dagböcker, alunbrukets arkiv och från foton. Alvarsamt återger nedan bara några valda stycken ur det flera timmar långa föredraget.
Längorna i Södra bruket byggdes 1807. Då var de enkla arbetarbostäder, i dag är de vandrarhem och flotta bostadsrätter. På den här tiden var södra Öland genuin glesbygd. 1800 räknade exempelvis Södra Möckleby in 451 invånare. Alunbrukets grundare Axel Adlersparre var på många sätt modern. 1807 lät han exempelvis inrätta arbetskontrakt med de anställda. I dessa garanterades en familj 4 famnar ved, plats för koltäppa, rätt till gudstjänster varje söndag och högtidsdag (något som Alvarsamts utsände skulle betrakta som ett synnerligen hårt straff) och en månatlig mjölkpeng om sex riksdaler silvermynt. Dessa förmåner var verkligen förmåner och skulle inte dras från lönen.
Av andra än Gösta har Alvarsamt hört att det som mest bodde runt 350 personer på bruket. Gösta Wahlgren visade protokoll över anställda vid bruket. 144 olika efternamn var noterade. Men det märkliga var att alla som anställdes fick byta namn. Exempelvis tvingades två bröder från Ås, Niklas och Jonas Pettersson, byta till namnet Bröderman! Det på södra Öland vanliga namnet Snöberg var också ett av bruket bestämt efternamn. Alvarsamt kan inte låta bli att leka med tanken att i dag få ett jobb på exempelvis Cementa, hämta sin arbetsoverall och hjälm och få besked av basen:
– Från och med i dag heter Johansson inte Johansson. Från och med nu heter Johansson Hjälmberg.
År 1811 fick bruksfolket ta emot en gåva under husförhörsdagen. Inte mindre än 21 liter (8 kannor) brännvin delades ut.
– Om man fick brännvinet före eller efter husförhöret framgår inte av handlingarna, berättade Gösta.
Brännvin var en viktig dryck vid den här tiden. Till midsommarfirandet 1811 delade bruket ut: 39 liter brännvin, 1,5 tunna malt (öl), humle och färg och papper till majstång.
– Men utrymmet efter punkten ”godis till barnen” var tomt, berättade Gösta.
Bruket hade egen brännvinstillverkning. Man brände runt 5 200 liter om året. Den eftertraktade varan lagrades i källare med galler för fönstren. Lokalen finns kvar intakt än i dag i huset med nocken åt Geologiska trädgården.
1822 gjordes nån form av samhällsanalys av Södra Möckleby. I den slogs fast att arbetsstyrkan vid bruket var 322 personer – varav 116 barn under 12 år. Barnen fick hjälpa till redan från sju års ålder, ofta med lastning av dragvagnar. Dessa förhållanden som då betraktades som goda och normala har vi i dag svårt att förstå. En familj hade ett rum. Kök delades med flera familjer. Enkelfönster, drag, kyla, smuts och loppor. Mot havet fanns vid den här tiden inga träd, inga rödfyrshögar eller andra skydd mot vinden. Det var extremt trångt, många småbarn lär – ofrivilligt – ha kvävts till döds av sina utsjasade mödrar under sömnen. Gösta berättade om Olof och Clara… De fick åtta barn. Ett av dem uppnådde vuxen ålder. Och det var inget ovanligt eller konstigt med det.
Bruket var under långliga tider en enklav, ett samhälle i samhället. Man kunde handla livsmedel där, till och med på krita. Där fanns skomakare och skräddare. Man hade till och med ett eget penningsystem: Pengar av trä som bara kunde användas inom bruket. Dessa träpengar betalades ut av bokhållaren och förvarades i speciella läderetuier.
– Det finns bara ett enda sånt kvar, sa Gösta Wahlgren och höll upp det för beskådning. Detta!
* * *
Med detta unika föremål slutar vi det första av två inlägg om Gösta Wahlgrens föredrag om bruken.
Gösta Wahlgren på berättarhumör. I över 60 år har han samlat på sig lokalhistoria.
En enda finns kvar: Denna unika läderpåse för brukets träpengar. Den är sannolikt gjord av brukets egen skomakare.
Som flugor kring en sockerbit samlades under kaffepausen nyfikna åhörare runt Göstas mobila minimuséum.
Mötet var ett i raden arrangerat av ”Frivilliga i samverkan”, FRISAM, som är en samverkan mellan Mörbylånga kommun, PRO, SPF, Röda korset, DHR, Lions Mörbylånga, Studieförbundet Vuxenskolan och Södra Ölands anhörigförening. Dessa möten får i fortsättningen hållas i Församlingshemmet, eftersom man bygger om den tidigare lokalen i Alungården för att passa ensamkommande flyktingbarn.
Några av åhörarna är födda och/eller uppvuxna på bruket och kunde verifiera att det Gösta Wahlgren berättade var till hundra procent sant.
I mitten står Gösta Wahlgren och samtalar med Rolf Hansson (i röd tröja).
41 år historia på en minnesanteckning om en enda A 4… Och apropå år… Om åtta år, 2023, kan bygden fira sina bruks 300-årsjubiléum. Förberedelser lär redan pågå och ryktet säger att Sockenföreningen är inkopplad. Men som sagt, det är bara rykten.
öland från luften – södra bruket
Södra bruket i eftermiddags. Det är gråmulet men plötsligt jobbar sig en liten solglimt igenom molnen och det blir genast lättare att andas. Det är nästan sommar ännu, +13 och en skön västan drar in från Kalmarsund. Från nedre vänstra hörnet till övre högra ser du cykelvägen genom Södra bruket. Nedåt i bild, söderut, sveper den iväg genom underbara skogar till Albrunna. Mitt i bild ser du Södra brukets stora gula längor och till höger om dem den gamla skorstensruinen. Relativt nära nedre högra hörnet står väderkvarnen som förr i världen pumpade vatten. Långt in i bild ses Cementa och Degerhamn hamns två pirarmar. Allra längst bort ligger Eckelsudde med vindkraftsparken.
sett på anslagstavla
Alvarsamt önskar lycka till. Utan kultur ”dör” människan.
skönhetskatastrof
Vi tog bilen söderut på ön… Skrämmande. Nu börjar det synas hur Öland kommer att se ut om ett år eller två. Renrakat. Allélöst, med tusentals svarta skelettstoder av tidigare träd – i parker, trädgårdar och på kyrkogårdar. Mot ljusa moln kommer vi att skåda en modern variant av svarta pesten, almsjukans triumf. Och alla är tysta. Ingen gör nåt. Länsstyrelsen? Kyrkan? Kommunen? Pressen! De andra medierna! Turismexperterna! Hallå!
Lyckligtvis finns ett och annat undantag. På Södra bruket är det mycket verkstad och lite snack. Här sågar man sig in i framtiden, trots stora kostnader.
– Hittills har vi fällt fem almar, säger Solweig Bejerstrand, ägare till Södra bruket. Jag tror alla våra almar är smittade, men dom som ännu inte är helt döda får stå kvar ett tag till. Det är dyrt att fälla och plantera nytt. Det är förfärligt det som sker. Jag gråter över alla sjuka almar.
Solweig Bejerstrand är mycket kritisk till det offentligas tystnad om problemet almsjukan.
– Jag tycker kommunen och Länsstyrelsen skulle göra en kraftsamling. Dom måste vakna, för detta är jättetråkigt. Men det verkar som om vår kommun inte har nåt intresse av att lyfta fram såna här frågor. I vår förening har almsjukan har varit det stående samtalsämnet ända sen i våras, berättar Solweig.
Alvarsamt:
– Vad tänker ni återplantera med?
Solweig Bejerstrand:
– Det blir troligen silveroxel.
Alvarsamt önskar Södra bruket lycka till. Det är härligt med mycket verkstad och lite snack…
alvarsamt 