södra möckleby när solen går ned…

Längst ned i bild ser du taket på biblioteket. Där kan man träffa Helena, bland andra. I nedre vänstra hörnet ser vi ICA Nära Södra Möckleby. Där kan du träffa Anna och Tobbe, bland andra.

flera ironmanbilder

Kristin och Marcus vann Ironman

Kristin Möller och Marcus Larsson. Där har ni Järnladyn och Stålmannen. De vann Ironman Kalmar 2016. Resultatlistan hittar du här.

Nedan visar Alvarsamt flera bilder av kämparna i tävlingen när de lämnar Södra Möckleby efter ungefär sex mils cykling. Tolv mil på hojen återstår. Och så ett maratonlopp på det. Vi ska veta att de allra först simmade nästan fyra kilometer…

med breda penslar

I förrgår och i går visade Elisabeth Wallen sin konst i ateljén vid Alunvägen i Södra Möckleby. Elisabeth målar mest akvareller, en teknik som inte alls lämpar sig för ”finlir”.
– Nej, jag är inte alls intresserad av detaljer. Jag använder stora penslar och vill fånga dom karaktäristiska dragen, ljuset, färgerna och formerna, berättar hon för Alvarsamts utsände. Och som synes nedan lyckas hon fint med denna snabba ”infångningsteknik”.

Den gångna veckohelgens visningar kommer att följas av flera. Men datum är ännu inte bestämda.

Elisabeth Wallen har sedan 1990-talet ställt ut i ett flertal svenska orter, i Frankfurt och i Stockholm. Hon är medlem i akvarellsällskapet Spray.

Genom sitt ateljéfönster ser Elisabeth Wallen tvärs över Öland. – Vid klart väder ser jag faktiskt Östersjön på öns östsida, berättar hon.

Alvar, rödfyrsslänter och nakenstudier. Elisabeth har studerat för flera lärare, exempelvis Bernt Sundberg, Heidi  Trakowski, Arne Isaksson.

Ölandsmotiven är många, från alla årstider.

Snabbt fångade kroppar i krokiteckningar. Inte heller i dessa ges utrymme för plottriga detaljer.

Den öländska naturen gör sig ständigt påmind i Elisabeths ljusa ateljé. Och hon använder den i sina målningar.

säd

Sädesfält i Södra Möckleby från luften. I morgon ser vi tröskan sätta tänderna i det…

kompensation i knivig kohandel

Kreaturen utmed Alunvägen verkar sura och förnärmade. En lokal förståsigpåare viskar i Alvarsamts öra att de är kränkta för att de inte fick vara med på bild i det tidigare inlägget om företeelser och människor utefter Alunvägen i Södra Möckleby.

Okej då, tjurskallar. Här har ni en bild av er framför Alunvägen 6 D. Den är bara på er. Och i ram!

Nöjda!?

alunvägen – och kjell

Den korta Alunvägen i Södra Möckleby är utåt sett lika försynt som en som bit björnmossa i ett herbarium. Men här finns mycket att se och besöka för den nyfikne. Från norr till söder hittar vi utmed sträckan flyktingboende, skola, äldreboende, gym, hemtjänst, betande kreatur, Ing-Maries Vävkammare och – just nu – Kjell Oskarssons mycket speciella loppis.

– Jag är bäst på att reparera gräsklippare. När du hämtar den hos mej startar den på första rycket och går felfritt i fem eller sex år, säger Kjell. Och det syns att han menar det.

Kjell Oskarsson, 84, född i Kastlösa med ett förflutet som skrothandlare. Under två decennier drev han också en diversehandel i Västerås. – Jag jobbar med grejorna här ute varenda dag. Och så sitter jag vid datorn, ofta flera timmar om dagen. Den är en fantastisk tillgång. Den ger mej mycket, jag kommer ut i världen…

Loppisgrejor till tusen. Osorterade. Men den som har tid kan göra fynd.

Spräckt lock men i övrigt felfri. Vad sägs om en vattentoa för modesta 75 bagare?

Här finns – bland annat! – verktygslådor.

Kugghjul, kakel, ljusstakar, golfbollar, ljusramper, hinkar, sladdar och…

Gräsklipparen under presenningen är ännu inte reparerad. Kan kanske köpas i befintligt skick eller som renoverad?

Handfat för 75 kronor styck. Det i mitten kan kanske kallas mintgrönt?

I den lilla stuga som Kjell har på loppisområdet är det nu så fullt att han inte längre kan sova i den, berättar han.

Den människa finns inte som kan analysera och namnge allt som säljs hos Kjell. Här kan överraskningarna bli många.

Spik, skruv, beslag, hjul och ytterligare tusen grunkor, grejor, manicker, mackapärer, grunkor, prylar…

Såna här bilder inspirerar mig. Här finns ingen tanke. Bara slumpen styr. Och det finns onekligen mycket att titta på.

Kjell säljer prylar för alla årstider. Mitt i sommaren kan du här köpa skidor, stavar och bandyklubba modell äldre – men även åror. Saknar du en kratta är det bara att stega hit…

För den fotografiskt intresserade kan berättas att alla foton i inlägget är manuellt grundjusterade i Bridge och sedan bildbearbetade, storleksförändrade och skärpta automatiskt med PhotoShops kommando Bildbearbetare. Kommandot kan fixa flera hundra bilder medan du äter middag, med gott om än icke helt perfekt resultat.

blogginlägg nummer 1 500 och 6 000 foton

Södra bruket med den gamla skorstensruinen från alunbrukets dagar. Uppe till vänster Degerhamns hamn med sina pirarmar och Cementafabriken. Långt bort anas Södra Möckleby med kyrka i kvällsdiset. Foto från gårdagens solnedgång.

Ja, så är det. Detta är blogginlägg nummer 1 500 på Alvarsamt. Och om bara några dagar passeras gränsen 6 000 fotografier. Dessvärre börjar bloggutrymmet ta slut. Det är snart bara 13 procent kvar av det fria utrymmet. Men bloggen tuffar vidare i ny skepnad. Mer om den senare.

Du vet väl att du kan gratisprenumerera på Alvarsamt? Längst ned i skärmens högerhörn klickar du på det lilla svarta fältet Följ och fyller i fortsättningen.  Du får då bloggen med e-post sekunden efter att ett inlägg publicerats. På så sätt är du alltid garanterad läsning av ”världens enda sant feministiska kulturpublikation med södra Ölands bästa och en rättvis värld för ögonen”.

Välkommen!

omvärlden från alunvallen

Om man sitter som åskådare på Alunvallen ser man bara en gräsmatta, en massa svettiga gubbar, en boll och ett omgärdande staket. Men stiger man upp hundra meter från den redan gröna mattan ser man omvärlden helt annorlunda…

Det första man märker är att det börjar kännas vår i luften. Allt har blivit gulare, grönare, varmare, skönare – på bara några dar. I går blev en riktigt kyttig flygning i 12 meter per sekund på gränsen till ”våghalsig”. Men allt slutade väl. Dock är skakningsoskärpan en svårbekämpad fiende när Kajsa slungar kameran 20-30 meter åt sidorna på en enda sekund och ljuset inte räcker till de riktigt korta exponeringstiderna. Men man ska ha lite tur också; två bilder av Södra Möckleby och en av Södra bruket får duga – den här gången.

Vi ser norrut. I väster Cementa, i öster kyrkan i Södra Möckleby. Längst bort vid horistonen syns även kyrkan i Smedby och vindkraftsparken i Eckelsudde.

I motljus tappar det mesta sina intensivaste färg; motivet bleknar en aning. Vid horisonten anar vi ”det hemska Sverige”. Om vi håller oss i trädtopparna ser vi Södra bruket längst till vänster. Mitt i bild anar vi ett av de två stora ensmärkena vid ruinen. Längst ned i bild går Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.

Väg 136 med cykelbanan till vänster om sig. Fälten blir allt grönare nu. Vi går mot rätt årstid. Enligt meteorologerna ska våren göra officiell entré om 23 dagar…

bara timmar kvar…

Har du tagit fram muckarkammen? Vi lämnar snart 2015. Nedräkningen kan börja…

Så här ser vi ut i Södra Möckleby, runt 11:30 på årets sista dag. Nere i högra hörnet ser vi korsningen Kyrkvägen-Alunvägen.

Här tittar vi mera norrut. Till höger löper spikraka Alunvägen bort mot Alungården. Längre bort, utmed väg 136, ser vi Gårdstorp och det lilla vindkraftverket i Gettlinge. Ännu längre bort anar vi kyrkan i Smedby.

ledare – framtiden lockade 50 över 50

Ungefär hälften av idésprutorna som möttes i Folkets hus för att forma framtiden på Sydöland. Inom kort publiceras också ett poddradioinlägg från mötet. I det hör du min intervju med Susanne Bredesjö Budge, näringslivsutvecklare med uppdrag att få fart på kommundelsutvecklingen. Du kan börja lyssna redan nu på hur intensivt snacket gick runt borden. Slå på högtalarna och klicka här.

Det blev knökfullt i Folkets hus Degerhamn när vi den 2 november kom för att prata allvar om Södra Möcklebys och Degerhamns utveckling i ett så kallat dialogmöte mellan kommunrepresentanter och invånare. Ett 50-tal personer med framtid i blick mötte upp, de flesta pensionärer med karriären bakom sig. Det synes vara denna grupp som besitter det starkaste futuristiska intresset. Folketshusluften fylldes snart av ord som styrkor, svagheter, hot, utvecklingspotentialer, synergieffekter, resurs- och kunskapsbanker. Och så brukar det vara. Nischade ord tenderar att falla lika tätt som duggregn genom den allt syrefattigare diskussionsluften. Jag har i flera decennier under liknande möten lyssnat, antecknat, druckit kaffe, antecknat ännu mer, ätit kaka och slutligen stapplat ut i friska luften igen, frågande mig själv: Vad var det egentligen vi kom fram till?

Så blev det även nu. Vad var det egentligen vi kom fram till? Svaret är nog ”alldeles för mycket”. Idéerna var otaliga, och som ofta ligger ett minfält av svårigheter mellan idé och nyckelfärdigt. Men det gäller att gneta på. Det är lika viktigt att skrota luddigheter utan annan substans än att dom ”låter bra” som att hårdsatsa på potentiella guldklimpar. Idédropping kräver intet. Att verkligen baxa hugskott i mål brukar däremot kosta kosing, svett, motgångar, jobb, kritik, mera jobb, mera kosing, envishet, kyligt beräknande och kanske till och med ett kryddmått hårdhet. Därför kan sammankomster som denna ibland anta likheter med frälsningsmöten. Vi vill så gärna tro. Vi vill ju alla att det ska gå bra för oss. Det idéregn vi sprutar ur oss likt verbala tomtebloss känns så underbart fint och nyttigt och bra och trevligt och vettigt och härligt. Hallelujah! Men det är ofta bättre att sätta ett frö för hand, vårda det väl och vattna regelbundet det än att kasta ut tusen frön i vinden, strunta i resten och hoppas på goda skördar.

Ändå är det just genom såna här processer vi formar våra liv i glesbygd. Ingen hjälper oss. Lägger livsmedelsaffären ned är det början till slutet. Kan vi inte kommunicera med omvärlden förblir den ointresserad av oss. Därför gäller det att gång på gång mötas för att brainstorma, vaska, rata och prioritera. Och kanske viktigast av allt: Vem eller vilka för en idé vidare från ritbord till fulländning?

Ett av kvällens förslag var att dra igång regattor med utgångspunkt Grönhögens hamn. Ett vettigt uppslag med – som det brukar kallas – rimlig utvecklingspotential. Det kan trimmas och spetsas och modelleras nästan hur mycket som helst. En enda regatta? En eller fem per år? En regatta med tio klasser varje sommar? En katamaranregatta? En regatta för världens snabbaste flerskrovsbåtar? Men vem tar rorkulten? Vem kavlar upp ärmarna på segelstället och ser till att startkanonen smäller av den första salvan?

Som alltid gäller att minimera diskrepansen mellan snack och verkstad. Och jag frågar ofta – utan att få svar: Var är ungdomen? Är det vi åldringar som ska skapa dess förutsättningar och framtid?

i röret…

Alvarsamt tittar förstås in på morgondagens julmarknad i gamla posthuset i Södra Möckleby. Om det även blir poddradio därifrån återstår att se – och höra. Samma dag ska cykelleden genom byn invigas vid cykelbron nere vid Alunvallen. Alvarsamt hänger på.

olidligt spännande…

Kraftpaketet har intagit sin position. Och snart kommer cykelbron…

Likt en monstruös metallpadda har den tunga kranbilen slagit ned sina fyra ben i backen.

Kranbilen mellan de båda brofästena.

Södra infarten i Södra Möckleby. 

Dikt & Lögn 2014

Eftersom tiden är knapp och uppdragen många inför Alvarsamt i dag så kallad expanderande text. Det innebär att texten växer under dagens – eller veckans – gång. Likaså kan fotona bli flera. På så sätt kan den hårt ansträngda redaktionen hålla flera bollar i luften samtidigt, något jag lärde mig som radioreporter då i stort sett allt skulle vara färdigt i går – trots att det hände i dag. Låtom oss alltså expandera…

Hundra litteraturentusiaster. Underbart sommarväder. Fin stämning. Lite vin. Lite rundsnack. Skratt och mera rundsnack. Och så uppläsningar, förstås. Lennart Sjögren, i programmet kallad Byxelkroks coolaste poet, sammanfattade festivalen som ”rolig och sannolikt utvecklande för Ölands kulturliv”. Han trodde också att flera kan uppskatta hans dikter genom att först lyssna på dem.

Katarina Carlshamre, ”dramatisk debutant från Egby”, berättade för Alvarsamt att hon snart debuterar med en prosalyrisk text. Och inte nog med den. En dramatiserad version får snart sitt uruppförande – på italienska i Bologna!

– Den kan ses som en själslig resa för en ung, mycket känslig kvinna på gränsen till psykos. Huvudpersonen Annie dök bara upp i mitt huvud en dag. Under skrivandet har jag försökt lyssna på henne. Det ligger enormt mycket arbete bakom texten. Jag skriver för att jag har ett behov av att skapa något som jag inte kan göra på nåt annat sätt. Det jag inte kan uttrycka i vardagsspråket måste jag skriva. Det är inget konstigt med det. Vissa skriver, andra går på psykoanalys. För mej har skrivandet likheter med religiösa upplevelser, med mystiken.

Katarina debuterar inte purung. Hon bildade tidigt familj och har helt enkelt inte fått tid att skriva tidigare.
– Men nu kan jag! När jag satte sista punkten i debuttexten kände jag: Äntligen, nu kan jag börja på nästa!

Två pjäser till ligger färdiga och en tredje är på gång.
– Ingen har läst dom ännu. Men dom är bra, sade Katarina skrattande.

Katarina Carlshamre intervjuad av Alvarsamts utsände. Foto: Staffan Carlshamre.

Johan Nordbeck påstod bestämt att han är autodidakt – på alla områden!
– Och jag kombinerar ickekunskap med eventuell charm… Jag kan till och med kan vara lite publikfriande. Jag vill gärna bjuda publiken på lite teater. Därför varvar jag diktläsning med berättelser om dikten… Kalla det spoken word om du vill. Ibland läser jag inte ens dikten, bara berättar om den.

Johan känner igen sig i min åsikt att skisser och repetitioner ofta är intressantare än den färdiga målningen eller konserten.
– Ja, det gör jag. I min senaste bok skriver jag om grekiska och arabiska musiker som improviserar innan dom börjar spelningen i en konsertsal eller på en rastaurang. Man vet alltså inte riktigt när föreställningen börjar. Instrumenten skapar stämningar och spänningar som kan vara underbara. Så skulle jag också kunna tänka mej att skriva…

– Vet du… Nu har jag börjat teckna för att skriva! säger Johan entusiastiskt. Jag kan sitta och teckna en gren… Och plötsligt övergår teckningen i ord…

Ungefär där i mitt samtal med Johan Nordbeck ställde min ljudupptagare definitivt ut skorna. Jag kan därför inte återge resten av samtalet med Johan eller något ur intervjuerna med novellförfattaren Oline Stig och festivaldirektörförfattarna Nina Lekander och Kate Larson. Dock minns jag det viktigaste de två sistnämnda sade med en mun:
– Det blir en Dikt & Lögn även nästa år.

Ninas Expressenblogg kan du läsa här.

Solstolar på en plätt gräs, en gammal potätevagn och lite livslust. Det räcker för att fixa en intressant festival.

Att festivalen är litterär undgick nog ingen. Den enkla ”bokshopen” mötte besökaren redan vid entrén.

Festivallokomotiven Nina Lekander och Kate Larson lovade Alvarsamt att festivalen återkommer nästa år.

Barbro Lindgren, i programmet kallad ”Almapristagaren från Glömminge” i samtal med Lennart Sjögren, Byxelkrok. När två Jasplan strök över Södra Möckleby för att landa nere i Blekinge i Sverige sade hon till Alvarsamts utsände: – Lägg ner försvaret. Nån måste börja!

Lennart Sjögren högläser. Vet du förresten att Lennart också är en fin målare?

Johan Nordbeck, saluförd som ”charmigaste poesiläraren i Skogsby”. Av bilden framgår att Lennart är en rörlig uppläsare, sen länge entusiastisk Spoken Word-anhängare.

Kate Larson, Albrunna. Denna lilla ort är viktig för Kate. – Den är kanske det viktigaste i hela mitt liv. Nä, förresten. Katten är viktigare, sade hon till Alvarsamt.

Nu är det bara minuter kvar till festivalstart. Förväntningarna stiger…

Barbro Lindgren visade upp oanade gymnastiska färdigheter. Hon lämnar här potätevagnen i en dubbel mollbergare med skruv. Undertecknad försökte i ett svagt ögonblick låna en miljon av de fem hon nyligen fick i Almapris. Försöket misslyckades. – Dom är snart slut, blev svaret. Snacka om att sätta sprätt på kosingen! Senare framkom att hon nästan inte köper nånting; hon ger bort slantarna. – Men några fina handdukar har jag unnat mej och så vill jag så gärna köpa mig en ny klocka som jag sett. Men när jag skulle köpa den var den redan såld. Barbro högläste om bland annat sin syn på religionen. Till Alvarsamt berättade Barbro att hon brukar säga åt religiösa människor att börja tänka själva!  – Jag är en modern människa, poängterade hon. Trots det vill jag inte ha nån dator. Jag skriver för hand och jag vill inte veta mera! Är det nåt jag inte förstår ringer jag mina söner. Snart kommer den fjärde boken om Öland och alla konstiga djur och människor jag möter. Men sen räcker det. Den får bli den sista i den genren. Och så har jag en barnbok på g… Nu leker vi fula ankungen, illustrerad av Eva Lindström. Och så kommer en som heter Kejsarens nya kläder…

Publiken hade mellan 6 och 90 år på nacken per individ räknat, alltså. Sammanlagd var man ungefär 50 x 100 = 5 000 år, något för litteratur- och beteendeforskare att bita i. Sittstilen var allt från ”sitta som ett ljus och höra vartenda ord” till ”jag tar mej en tupplur nu och lyssnar lite under tiden”. Publiken fick även tillfälle att lyssna till annat än ord. John Leo Carter med gitarr, levde gott och väl upp till programepitetet ”Ölands mest irländske musikant”.

Nina Södergren sken som sola. Färgglad och road, med ett leende på läpparna, berättade hon för Alvarsamts reporter att man förlänger livet och blir lycklig genom att bada och simma och lyssna på fåglar – och älska. – Men det kan ha sina svårigheter i min ålder. När jag simmar är jag 19 igen; havet lyfter mej. Men på land är jag 90. Nina sade också att det kan löna sig att vara lat. – Det är jag, sade hon, och förklarade sin syn på prosa och lyrik. Varför skriva en hel roman när man kan summera den i fyra rader? Alvarsamt frågade om man fick prata om hennes cancer. – Ja, visst får du det. Det har ju var och varannan människa i dag. Jag fick väldiga bölder på halsen i höstas. Läkaren sade att jag fått mantelfältslymfom. I mina öron lät det som en vacker manet. Vad är det? frågade jag. Läkaren förklarade att det är obotlig blodcancer. Jag fick både cellgifter och strålning och nu verkar det som om mantelfältsmaneterna sover. Peppar, peppar!

Stilstudie av publiken.

Dikt & Lögn modell 2012 kan du läsa om här.