Kristin Möller och Marcus Larsson. Där har ni Järnladyn och Stålmannen. De vann Ironman Kalmar 2016. Resultatlistan hittar du här.
Nedan visar Alvarsamt flera bilder av kämparna i tävlingen när de lämnar Södra Möckleby efter ungefär sex mils cykling. Tolv mil på hojen återstår. Och så ett maratonlopp på det. Vi ska veta att de allra först simmade nästan fyra kilometer…
I förrgår och i går visade Elisabeth Wallen sin konst i ateljén vid Alunvägen i Södra Möckleby. Elisabeth målar mest akvareller, en teknik som inte alls lämpar sig för ”finlir”.
– Nej, jag är inte alls intresserad av detaljer. Jag använder stora penslar och vill fånga dom karaktäristiska dragen, ljuset, färgerna och formerna, berättar hon för Alvarsamts utsände. Och som synes nedan lyckas hon fint med denna snabba ”infångningsteknik”.
Den gångna veckohelgens visningar kommer att följas av flera. Men datum är ännu inte bestämda.
Elisabeth Wallen har sedan 1990-talet ställt ut i ett flertal svenska orter, i Frankfurt och i Stockholm. Hon är medlem i akvarellsällskapet Spray.
Kreaturen utmed Alunvägen verkar sura och förnärmade. En lokal förståsigpåare viskar i Alvarsamts öra att de är kränkta för att de inte fick vara med på bild i det tidigare inlägget om företeelser och människor utefter Alunvägen i Södra Möckleby.
Okej då, tjurskallar. Här har ni en bild av er framför Alunvägen 6 D. Den är bara på er. Och i ram!
Nöjda!?
Den korta Alunvägen i Södra Möckleby är utåt sett lika försynt som en som bit björnmossa i ett herbarium. Men här finns mycket att se och besöka för den nyfikne. Från norr till söder hittar vi utmed sträckan flyktingboende, skola, äldreboende, gym, hemtjänst, betande kreatur, Ing-Maries Vävkammare och – just nu – Kjell Oskarssons mycket speciella loppis.
– Jag är bäst på att reparera gräsklippare. När du hämtar den hos mej startar den på första rycket och går felfritt i fem eller sex år, säger Kjell. Och det syns att han menar det.
Ja, så är det. Detta är blogginlägg nummer 1 500 på Alvarsamt. Och om bara några dagar passeras gränsen 6 000 fotografier. Dessvärre börjar bloggutrymmet ta slut. Det är snart bara 13 procent kvar av det fria utrymmet. Men bloggen tuffar vidare i ny skepnad. Mer om den senare.
Du vet väl att du kan gratisprenumerera på Alvarsamt? Längst ned i skärmens högerhörn klickar du på det lilla svarta fältet Följ och fyller i fortsättningen. Du får då bloggen med e-post sekunden efter att ett inlägg publicerats. På så sätt är du alltid garanterad läsning av ”världens enda sant feministiska kulturpublikation med södra Ölands bästa och en rättvis värld för ögonen”.
Välkommen!
Om man sitter som åskådare på Alunvallen ser man bara en gräsmatta, en massa svettiga gubbar, en boll och ett omgärdande staket. Men stiger man upp hundra meter från den redan gröna mattan ser man omvärlden helt annorlunda…
Det första man märker är att det börjar kännas vår i luften. Allt har blivit gulare, grönare, varmare, skönare – på bara några dar. I går blev en riktigt kyttig flygning i 12 meter per sekund på gränsen till ”våghalsig”. Men allt slutade väl. Dock är skakningsoskärpan en svårbekämpad fiende när Kajsa slungar kameran 20-30 meter åt sidorna på en enda sekund och ljuset inte räcker till de riktigt korta exponeringstiderna. Men man ska ha lite tur också; två bilder av Södra Möckleby och en av Södra bruket får duga – den här gången.
Har du tagit fram muckarkammen? Vi lämnar snart 2015. Nedräkningen kan börja…
Det blev knökfullt i Folkets hus Degerhamn när vi den 2 november kom för att prata allvar om Södra Möcklebys och Degerhamns utveckling i ett så kallat dialogmöte mellan kommunrepresentanter och invånare. Ett 50-tal personer med framtid i blick mötte upp, de flesta pensionärer med karriären bakom sig. Det synes vara denna grupp som besitter det starkaste futuristiska intresset. Folketshusluften fylldes snart av ord som styrkor, svagheter, hot, utvecklingspotentialer, synergieffekter, resurs- och kunskapsbanker. Och så brukar det vara. Nischade ord tenderar att falla lika tätt som duggregn genom den allt syrefattigare diskussionsluften. Jag har i flera decennier under liknande möten lyssnat, antecknat, druckit kaffe, antecknat ännu mer, ätit kaka och slutligen stapplat ut i friska luften igen, frågande mig själv: Vad var det egentligen vi kom fram till?
Så blev det även nu. Vad var det egentligen vi kom fram till? Svaret är nog ”alldeles för mycket”. Idéerna var otaliga, och som ofta ligger ett minfält av svårigheter mellan idé och nyckelfärdigt. Men det gäller att gneta på. Det är lika viktigt att skrota luddigheter utan annan substans än att dom ”låter bra” som att hårdsatsa på potentiella guldklimpar. Idédropping kräver intet. Att verkligen baxa hugskott i mål brukar däremot kosta kosing, svett, motgångar, jobb, kritik, mera jobb, mera kosing, envishet, kyligt beräknande och kanske till och med ett kryddmått hårdhet. Därför kan sammankomster som denna ibland anta likheter med frälsningsmöten. Vi vill så gärna tro. Vi vill ju alla att det ska gå bra för oss. Det idéregn vi sprutar ur oss likt verbala tomtebloss känns så underbart fint och nyttigt och bra och trevligt och vettigt och härligt. Hallelujah! Men det är ofta bättre att sätta ett frö för hand, vårda det väl och vattna regelbundet det än att kasta ut tusen frön i vinden, strunta i resten och hoppas på goda skördar.
Ändå är det just genom såna här processer vi formar våra liv i glesbygd. Ingen hjälper oss. Lägger livsmedelsaffären ned är det början till slutet. Kan vi inte kommunicera med omvärlden förblir den ointresserad av oss. Därför gäller det att gång på gång mötas för att brainstorma, vaska, rata och prioritera. Och kanske viktigast av allt: Vem eller vilka för en idé vidare från ritbord till fulländning?
Ett av kvällens förslag var att dra igång regattor med utgångspunkt Grönhögens hamn. Ett vettigt uppslag med – som det brukar kallas – rimlig utvecklingspotential. Det kan trimmas och spetsas och modelleras nästan hur mycket som helst. En enda regatta? En eller fem per år? En regatta med tio klasser varje sommar? En katamaranregatta? En regatta för världens snabbaste flerskrovsbåtar? Men vem tar rorkulten? Vem kavlar upp ärmarna på segelstället och ser till att startkanonen smäller av den första salvan?
Som alltid gäller att minimera diskrepansen mellan snack och verkstad. Och jag frågar ofta – utan att få svar: Var är ungdomen? Är det vi åldringar som ska skapa dess förutsättningar och framtid?
Alvarsamt tittar förstås in på morgondagens julmarknad i gamla posthuset i Södra Möckleby. Om det även blir poddradio därifrån återstår att se – och höra. Samma dag ska cykelleden genom byn invigas vid cykelbron nere vid Alunvallen. Alvarsamt hänger på.
Kraftpaketet har intagit sin position. Och snart kommer cykelbron…
Eftersom tiden är knapp och uppdragen många inför Alvarsamt i dag så kallad expanderande text. Det innebär att texten växer under dagens – eller veckans – gång. Likaså kan fotona bli flera. På så sätt kan den hårt ansträngda redaktionen hålla flera bollar i luften samtidigt, något jag lärde mig som radioreporter då i stort sett allt skulle vara färdigt i går – trots att det hände i dag. Låtom oss alltså expandera…
Hundra litteraturentusiaster. Underbart sommarväder. Fin stämning. Lite vin. Lite rundsnack. Skratt och mera rundsnack. Och så uppläsningar, förstås. Lennart Sjögren, i programmet kallad Byxelkroks coolaste poet, sammanfattade festivalen som ”rolig och sannolikt utvecklande för Ölands kulturliv”. Han trodde också att flera kan uppskatta hans dikter genom att först lyssna på dem.
Katarina Carlshamre, ”dramatisk debutant från Egby”, berättade för Alvarsamt att hon snart debuterar med en prosalyrisk text. Och inte nog med den. En dramatiserad version får snart sitt uruppförande – på italienska i Bologna!
– Den kan ses som en själslig resa för en ung, mycket känslig kvinna på gränsen till psykos. Huvudpersonen Annie dök bara upp i mitt huvud en dag. Under skrivandet har jag försökt lyssna på henne. Det ligger enormt mycket arbete bakom texten. Jag skriver för att jag har ett behov av att skapa något som jag inte kan göra på nåt annat sätt. Det jag inte kan uttrycka i vardagsspråket måste jag skriva. Det är inget konstigt med det. Vissa skriver, andra går på psykoanalys. För mej har skrivandet likheter med religiösa upplevelser, med mystiken.
Katarina debuterar inte purung. Hon bildade tidigt familj och har helt enkelt inte fått tid att skriva tidigare.
– Men nu kan jag! När jag satte sista punkten i debuttexten kände jag: Äntligen, nu kan jag börja på nästa!
Två pjäser till ligger färdiga och en tredje är på gång.
– Ingen har läst dom ännu. Men dom är bra, sade Katarina skrattande.
Johan Nordbeck påstod bestämt att han är autodidakt – på alla områden!
– Och jag kombinerar ickekunskap med eventuell charm… Jag kan till och med kan vara lite publikfriande. Jag vill gärna bjuda publiken på lite teater. Därför varvar jag diktläsning med berättelser om dikten… Kalla det spoken word om du vill. Ibland läser jag inte ens dikten, bara berättar om den.
Johan känner igen sig i min åsikt att skisser och repetitioner ofta är intressantare än den färdiga målningen eller konserten.
– Ja, det gör jag. I min senaste bok skriver jag om grekiska och arabiska musiker som improviserar innan dom börjar spelningen i en konsertsal eller på en rastaurang. Man vet alltså inte riktigt när föreställningen börjar. Instrumenten skapar stämningar och spänningar som kan vara underbara. Så skulle jag också kunna tänka mej att skriva…
– Vet du… Nu har jag börjat teckna för att skriva! säger Johan entusiastiskt. Jag kan sitta och teckna en gren… Och plötsligt övergår teckningen i ord…
Ungefär där i mitt samtal med Johan Nordbeck ställde min ljudupptagare definitivt ut skorna. Jag kan därför inte återge resten av samtalet med Johan eller något ur intervjuerna med novellförfattaren Oline Stig och festivaldirektörförfattarna Nina Lekander och Kate Larson. Dock minns jag det viktigaste de två sistnämnda sade med en mun:
– Det blir en Dikt & Lögn även nästa år.
Ninas Expressenblogg kan du läsa här.
Dikt & Lögn modell 2012 kan du läsa om här.