nattmaran

Jag blev kidnappad av ett för mig helt okänt sällskap. Alla bar ansiktsmasker föreställande skitiga grisar, loppätna gamar och skabbiga råttor i olika grimaserande poser med huggtänder, hängande tungor, hångrin.

– Nu ska du få en åktur du aldrig ska glömma, sa en av råttorna. Man föste in i mig i baksätet på en bil med en gris till vänster och en asgam till höger om mig.
– Kör nu, Dyster! sa Asgamen till Asråttan bakom ratten.
– Ok, chifen, svarade slemmet.

En tandlös svartråtta satt bredvid föraren. Han vände sig om mot mig och log tandlöst och presenterade sig som Äcklet. Andedräkten var surströmming gånger tio.
– Hoppas du kommer att uppskatta det du nu ska få se, skrattade han.

Bilen startade med ett ryck och alla utom jag hånskrattade. Asgamen till höger om mig nöp mig i armen och kraxade:
– Kanske bäst att jag nyper dej för att du ska fatta att det du nu kommer att få se är sant. Ha, ha, ha!

Bilen svängde vänster, ned mot södra ön. Vi körde förbi Alunvallen.
– Här börjar det bli riktigt vackert! grymtade Skitgrisen till vänster om mig.
Han luktade apa gånger fem.

– Titta och njut! kraxade Asgamen och pekade med sina läskiga klor mot allén. Se så vacker den har blivit de senaste åren. Dödare och dödare. Så fint med dom svarta stammarna mot himlen.
– Å snart blir stammarna vita och sen ramlar dom i backen! tjoade Dyster från förarplatsen och alla skrattade hysteriskt och stampade i golvet, alla utom jag.

Dyster saktade in…
– Njut lite extra nu. Titta! Död, dödare, dödast. Snart är hela allén äntligen stendöd! grymtade Skitgrisen. Äntligen! Skadegörare kan härja fritt.

Vi närmade oss Albrunna.
– Vilken njutning, stönade Asgamen och såg ut att mena det. Så fasansfullt skönt med dessa sotsvarta spretgrenar mot himlen. Och så dödshärligt att veta att dom är stendöda – och att den underbara pesten fortsätter att sprida sig. Snart ska hela Öland vara kalrakat. Då blir det fest, ska du veta.

Asgamen tog fram några fotografier för att visa mig.
– Se här hur äckelläckert pesten drar fram, inte bara här utan på hela södra ön. Visst är det fett mysigt! Fett mysigt i Bredinge, i Mysinge, i Smedby, i Össmo och i Enetri. Hela ön ska till slut bli som en enda stor vit skimrande plockepinnvedtrave med stendöda träd. Framtiden har aldrig sett mer lovande ut än i dag, eftersom politiker, Trafikverket och andra är helt paralyserade. Asgamen skrockade och de andra tjöt av djälvulsskratt.
– Paralyserade! Ja, det är rätta ordet, skrattade Asgamen och flaxade med vingarna av glädje så lopporna yrde i den lilla bilen.

Precis vid skylten Albrunna tog jag min chans. Nu skulle åren vid päronboll och slagsäck ge utdelning. Det sa poff och pang och Skitgrisen och Asgamen skulle inte vakna mer den dagen. Med all kraft vräkte jag mig mot högra dörren och kastade mig ut i farten, landade som en fullblodsstuntman mitt i ett stenröse, slogs blodig, bröt några ben men kom trots det upp på benen.

Solen sken. Det var tyst. Jag sträckte på mig. Klockan var 06:40. Hög tid att stiga upp. Vi skulle visst åka till Albrunna fram mot åttasnåret…

Skadegörare kan härja fritt. Slå på högtalarna och klicka här. Hur man ska bekämpa almsjukan hittar du här.

att göra eller inte göra något, det är frågan

Mönsterås kommun vill intensifiera jakten på skarv, skriver Östra Småland. Skarven dödar träd och växtlighet med sin mycket speciella avföring, och öar utanför Timmernabben ser enligt tidningen ut ”som om en atomkraftsolycka inträffat där.” Tidningen berättar också att det stinker från öarna. Nu ska Länsstyrelsen avgöra om ytterligare skarvar ska få skjutas – utöver de 3 000 per år som sedan tidigare får avlivas inom Kalmar län.

Frågan blir kanske snart aktuell även för södra Öland. Vi har märkt att skarvarna blir fler och fler mellan Södra bruket och Albrunna. I dag räknade vi till drygt 20 inom ungefär ett halvt hektar vattenyta. Visserligen är jag ingen vän av ”mänsklig styrning av naturen”, men eftersom vi faktiskt har lagt vår näsa i blöt sen många tusen år tillbaka är det kanske nödvändigt med en fortsättning – då och då.

Närmast kameran torkar en skarv sina vingar i vinden. Bakom den ses två av skarvarnas favvo-toaletter. Med ett 500-millimeters teleobjektiv kommer man hyfsat nära skarvarna. Men på ett visst avstånd, runt 100 meter, lättar de och flyr. Skarven betraktas av många som ”ful”, något som naturligtvis inte får påverka om den ska jagas eller inte. Som flygentusiast är jag fascinerad av dess goda flygförmåga. Den kan ”sniffa som på räls” bara centimetern ovanför vattenytan – och det går undan.

Stenen är vit av skarvspillning. Märkligt nog ligger all ”vitmålning” på stenarnas sydsida. Exkrementerna innehåller så mycket frätande ammoniak att den dödar många växter – till och med stora träd. En fullvuxen skarv sätter i sig mellan tre och fem hekto fisk per dag.

Här är knappt hälften av dem vi såg i dag. Det ska bli intressant att räkna dem nästa år…

varningssignal

Allt är inte vackert på Öland. Allt är inte frid och fröjd. Vi ser fler och fler halv- och heldöda träd. Vad är på g? Det började med almsjukan. Nu lär också – enligt vissa – även ask och ek drabbas. Tanken på ett trädlöst Öland skrämmer…

Kan någon förklara?

Utmed väg 136, kameran mot alvaret.

En stendöd jätte bortåt Eketorp. Utan att kunna bekräfta får jag intrycket att något flera träd dör på västra än östra ö-sidan.

Kvällning mot väster i Albrunna allé.

Trädet till vänster om gravstenen för en trogen och älskad häst var nog synnerligen vackert då det levde. Men nu står det där som ett dödens monument. Så sent som 2010 var trädet friskt. Klicka här för att se det längst till höger i bild.

Dessa småträd är fotograferade i förrgår. I går såg de helt döda ut. Så snabbt går väl inget friskt träd in i höst- och vintervilan?

Sjuka och döda träd står i alla slags miljöer, på fält, på odlade tomter, på gårdar och i alléer.

De hamlade träden till vänster är nog på väg mot långsam undergång. Finns bot?

Spretiga, torra stammar i bjärt kontrast mot det livskraftigt gröna.

Södra Möckleby.

Södra bruket.

Inte helt dött – men snart…