vatten från alvar till kust – del II

För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland.

– Trots det var kvaliteten prima, säger pensionerade sjömannen Sylve Persson, vår stigfinnare i dag med uppdraget att visa hela vattenförsörjningsleden från väg 136 till slutstationen vid Södra bruket.

– Förr ringlade sej mängder av bäckar från alvaret ner mot kusten. Man gjorde passager för dom under vägarna. Det porlade friskt på massor av ställen, berättar Sylve. När sen jordbruken skulle rationaliseras stängde man loppen, la igen dikena och tog bort rören och stenkistorna under vägarna. Det vatten som i dag förs med bäckarna ut mot havet smakar därför inte lika gott. Det har gått genom jordbruksmark. Och den är behandlad och besprutad på olika sätt.

På den tiden då Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt krävdes naturligtvis mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten och bruket slukade stora mängder vatten till sina hundratalet lutkar. Därför byggdes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. De boende i Södra bruket fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi ska följa i dag.

Sylve Persson visar var bäcken tidigare rann från alvaret nere vid väg 136. I dag syns ingenting av bäckens forna existens. Vi är vid den stängda infarten till Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.

Här utanför Degerhamns gård gick gamla landsvägen. Den nya, väg 136, går diagonalt in i bilden. Till vänster men utanför bild låg tidigare skolan.

Sylve visar tre av de stenfundament på vilka bron över bäcken var byggd. I dag finns inte bron och inte heller någon genomrinning under vägen.

Ett stenfundament till den tidigare bron. Den perfekta murningen håller än i dag.

Här ser vi diket från den gamla landsvägen ned mot Södra bruket. Här är det fortfarande ganska djupt och brett. – Det var full rulle på vattnet här, minns Sylve.

Långa sträckor har diket fallit samman, och på sina ställen är det till och med svårt att se. Men stigfinnare Sylve minns varenda meter.

En grund urgröpning, mer lik en mörk stig, är allt som långa sträckor återstår av det tidigare djupa diket.

– Här under huset låg tidigare alunbrukets damm, berättar Sylve Persson. Den stora väderkvarnen på andra sidan vägen pumpade därifrån vattnet ner till alla lutkar. Dammen under byggnaden är i dag igenfylld.

Väderkvarnen, ”pumpmotorn” i vattensystemet till alunbruket. Den står bara ett tiotal meter från vattendiket till Södra bruket. Foto från 10 maj 2015.

Del I kan du läsa här.

fortsättning följer…

vatten från alvar till kust – del I

För inte så länge sen rann dricksvattnet i öppna diken på södra Öland. När Södra bruket hade 350 invånare och det gamla alunbruket producerade för fullt gick det åt mycket vatten. Människorna behövde dricks- och tvättvatten, och bruket slukade stora mängder vatten till de många lutkaren i alunframställningsprocessen. Därför gjordes två vattensystem. Ett för människorna, ett för bruket. Bruket tog sitt vatten ur den så kallade dammen, varifrån det pumpades upp av den väderkvarn som står kvar än i dag. Människorna fick sitt vatten ur det långa, slingrande dike vi nu ska följa – från källorna uppe vid alvaret till utloppet i Kalmarsund. Vi börjar väster om Kvarnvägen söder om Södra Möckleby.

Här hittar vi det första synliga tecknet på ett stenlagt dike. Diket är djupt och igenvuxet av sly och gräs. Kanske finns där längst ned en öppning, eller så kommer vattnet rinnande från alvaret mellan alla dessa staplade stenar, som genom en stenkista.

Uppe på alvaret ovanför den odlade marken finns mängder av vattenkällor. Det troliga är att flera små sådana rinner ihop och bildar mindre bäckar som i sin tur flyter samman med andra. Vid denna stenlagda ”port mot alvaret” börjar vår färd mot Södra bruket och havet… 

”Den stenlagda porten mot alvaret” skymtar vid det stenlagda dikets bortre ände. Diket är här minst två meter djupt och en dryg meter brett. Det måtte ha varit ett oerhört slitsamt jobb att gräva för hand, stenlägga för hand med enkla redskap utan maskiner.

En liten bit av diket som här innehåller en del vatten. Sluttningen ned mot Södra bruket är rätt kraftig och vattnet kom nog störtande med kraft då hela systemet fungerade som det skulle.

Lagren av kalksten ligger sammanslagna med en oerhörd precision. Det går knappt att få in ett knivblad mellan dem. Ett enastående hantverk!

Inflödet under Kvarnvägen. Observera den vackert formade ”grindstolpen”.

Väster om Kvarnvägen. Femtio meter ned i bild dyker diket som en ubåt och vi ser det inte igen förrän vi i nästa inlägg fortsätter vår följa-dike-expedition. De blå husen längst bort i bild hör till Alunvallen.

Närbild av dagens målgång. Observera hur exakt den runda trumman är inbyggd med lager på lager av kalksten. Det vore en kulturhistorisk välgärning att rusta upp denna vackra ”vattenledning”. En ordentlig slyröjning och lieslagna kanter skulle blotta ”intressant konkret vardagshistoria”. Vad säger man på Länsstyrelsen?

I nästa inlägg fortsätter vi, då från väg 136 mot Södra bruket…

den kilometerlånga vattenormen

I denna stenlagda kvadratiska tunnel forsade vattnet fram från källor uppe vid Kvarnvägen i Södra Möckleby. Det porlade fram under den gamla landsvägen, i dag 136:an, innan det tog fart i öppna diken för att slutligen kasta sig nedför branterna mot Södra bruket där det användes som både tvätt- och dricksvatten. ”Den vandrande uppslagsboken” Sylve Persson guidar oss snart utmed den i dag mestadels torra sträckan från alvar till hav…