Etikettarkiv: warg

Ny kokbok och för långt teleobjektiv

Vi lever i en paradox. I Sverige slängs en miljon ton mat om året. En miljon ton! Just nu lyser trädgårdarnas gräsmattor röda och gula av enorma mängder fallfrukt medan livsmedelsbutikernas hyllor fylls med äpplen från Argentina och Frankrike.

På Lidingö ställer villaägare ut tunnor med äpplen åt dem som vill ha. Göteborgsföretaget Allwin tar betalt av affärerna för att hämta varor som närmar sig utgångsdatum. Maten är helt okej, men sorteras bort. Allwin hämtar den och delar ut den gratis till fattiga i Bergsjön, Göteborg. Mer än 200 ton livsmedel om året blir på så sätt mänskligt bränsle i stället för att eldas upp i nåt värmeverk eller dumpas på nån tipp. Nu förhandlar företaget med kommuner och livsmedelskedjor om att ta vara på tusen ton mat om året. Idén kan växa och bli skandinavisk. Företagaren räknar med att det då behövs hundra kyllastbilar för att hämta smulorna från den rike mannens bord: prima korvar, bröd, frukter, mejeriprodukter, pastejer, grönsaker och sallader.

I radio och på teve lagas mat som aldrig förr. Men ännu har – vad jag vet – inte någon kock komponerat recept för utgångna råvaror. Den är kanske också en bra affärsidé: Unkenkokboken med undertiteln fräscht av gammalt – mätt på avfall.

Att lyssna på hur en duktig kock söker sig fram mot ”måltidens harmoni” är intressant, ofta likt dirigentens jobb att leda orkestern mot en fulländad konsert. Det handlar om förhållandet mellan syra och beska, mellan sälta och sötma. Liknande regler styr receptet för ett uttrycksfullt foto: Ljus/svärta, färg/gråskala, varmt/kallt, sensuellt/dött, vasst/mjukt.

– Man tager vad man haver, sa aldrig Kajsa Warg. Men jag sa det och tog en hel kasse fallfrukt och halva studioutrustningen med mig till Konstens geologiska trädgård vid Södra bruket, Degerhamn. Nedan ser du resultatet.

*****

Shortsvädret består. Vi hojar ned till det gamla fågeltornet vid schäferiängarna i Ottenby.  Allt går så misstänksamt lätt och vi trampar på i en vag känsla av att något saknas… Och visst är det så. Var är vinden? Det har varit vindstilla två dagar i rad. Det är sensationellt på Öland där det enligt en inföding ”blåser 360 dagar om året och stormar de övriga fem”.

Vi går upp i tornet. Schäferiängarna är kortbetade nu. Där ute går minst hundra kreatur och en och annan hjort. Hjorttjurarna i skogen brölar i brunst och dikorna med storkalvar svarar med utdragna sirener. Titta där! Där kommer de! Den ena utdragna gåsflocken efter den andra kommer flygande utmed Ölands ostsida på väg mot söder. Plog efter plog, tvåplogar, treplogar, de flesta på samma höjd men några högre upp och längre ut över havet. Kacklandet hörs flera kilometer, kommunikationen är intensiv. Fåglar har flyttat i flera veckor nu, tusen och åter tusen gäss och tiotusentals tranor och ”miljoner” av alla de andra arterna, små och stora, pipande och kraxande, sjungande och tysta.

Det är bara att acceptera, vi går mot ett allt tystare och ödsligare Öland. Först åkte turisterna hem, sedan stack fågelskådarna – och nu drar snart de sista fåglarna. Inom kort brunstbrölar inte hjortarna längre, korna stallas in och den stora tystnaden breder ut sig…

Men det får gå det också. Vi kommer ofta att stå här uppe i tornet med en kopp kaffe i handen och stirra ut mot havet i vetskapen att vintern är kort och att fåglarna småningom ska ta sig norrut igen. Från Afrika, från Spanien och Frankrike, från Tyskland, Nederländerna och Danmark ska de komma i enorma mängder, i skockar, i svärmar, i grupper, i plogar, i tvåplogar, i treplogar – tillbaka till lilla Öland.

Korna betar av det lilla som finns kvar på schäferiängarna medan plogar av gäss kacklar sig söderut.
 
Det gamla fågeltornet är byggt i trä och har nu fått en hemsk stege ersatt med en gåvänlig trappa. Härifrån har man utsikt över både tam- och vilddjur!
 
Det är inte ofta man ser kreatur i ovanifrånperspektiv. Men det gör man i Ottenby.
 
Två unghjortar betar längs vägen upp från schäferiängarna. Närmare än så här kommer vi dem inte i dag. Vi saknar ett längre teleobjektiv. Men vi kommer riktigt nära en dalmas som har fotograferat hjortar i Ottenby under flera år. Han är verkligen kamouflageklädd; hela karln ser ut som en vandrande buske. Han har haft en problematisk dag, hjortarna har kommit för nära! Han har ett 300-millimeters tele och visar oss några bilder. På några ryms inte hela hjorthuvudet på bildytan. – Jag blev nästan lite skraj, så nära kom dom, berättar masen och ler under den kamouflagemålade mustaschen. Jag önskar att jag haft ett kortare tele med mej i dag!
 
Ett stilla hav. Helt vindstilla. Denna praktfulla solnedgång förgyller spurten av vår cykeltur.

Vi ses på måndag…
PS. Du är förstås också välkommen till min hemsida.

Taggad ,