det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Kungen tyckte – som alla kungar – om att jaga. Han jagade hjort och fågel och hare. Ja, han jagade det mesta som rörde sig och som smakade gott till middag. Kungen åt hjort, fasan, rådjur, vildsvin, lax, öring, gädda, stare, lärka. Till det drack han vin, mjöd och brännvin. Och apropå lärka… Inlagda lärktungor var en av hushållets specialiteter som krävde tiotusen skjutna lärkor för att den gyllene skålen på bordet skulle få råge och visa gästerna att kungen var en mäktig man som alla måste lyda. Kungen sköt många hjortar nere på Ölands sydspets, ja han sköt så många att de blev färre och färre. Efter undersökningar och rannsakning av ortsbefolkningen kom beslutet: Bygg en mur tvärs över hela ön för att stänga in hjortarna hos mig! Bara jag får skjuta dem! Massor av bönder byggde den höga stenmuren och kungen bestämde att den som tjuvsköt en hjort själv skulle skjutas. Den bonde som ville ha hund måste hugga av ett av dess ben – för att den inte skulle kunna jaga de hjortar som bara kungen skulle få skjuta.

Tant Anettes förfäder slet med dåliga skördar i den grunda jorden på södra Öland. Det bästa de visste var de dagar man kunde unna sig nåt slags sovel på det ofta mögliga brödet. Det kunde vara en tunn skiva potatis, potatisskal eller en mager sillstjärt. Just sill och potatis åt man ofta, men nästan alltid för lite. Sillen försvann från havet ibland och missväxten lamslog livet, ibland flera år i rad. Till maten drack man vatten från bäcken eller, vid festliga tillfällen, en skvätt mjölk. Många dog av svält men kungen blev allt fetare tack vare hjortarna och muren. Kungen bodde på så kallade slott, ofta byggda i vacker sten och med dyra möbler och serviser och bestick i guld och silver. Tant Anettes förfäder bodde i kyffen med stampat jordgolv och de fick ofta dela rum med grisen, geten eller hönsen. Servisen bestod av några enkla trätallrikar. Man åt med fingrarna.

Under 1800-talet byggde Tant Anettes förfäder den pyttelilla stugan nere i Ås. På den tiden betraktades den av förfäderna nästan som ett slott, och om teve hade funnits redan då skulle husbyggarna säkert ha figurerat i programmet Husdrömmar. Förfäderna dog ut, den ena efter den andra. De blev inte gamla. De dog ofta utslitna och trötta. Blev de 30 eller 40 var det bra. Men även kungarna dog, den ena efter den andre, trots att många av dem var feta. Mot döden kunde nämligen inte ens en kung bygga murar. Sist i den lilla stugan blev Tant Anette. Hon bodde där ensam och skötte sig själv så sent som under 1940-talet. I dag bor ingen i stugan.

Kungen har än i dag en villa på andra sidan vägen, lite mer åt väster till. Kungen jagar – som alla kungar – mängder av villebråd men bor nästan aldrig i villan. Han bor hellre i något av sina många slott med gyllene serviser och bestick, fastän året är 2015. Villan är inhägnad – inte av en stenmur, men av ett högt larmat taggtrådsstängsel. Om kungen nån enstaka gång bor i villan sitter så kallade SÄPO-gubbar i bilar ute på vägen. Gubbarna har en mojäng i örat och revolver i axelhölster och sitter där både dag och natt. Ingen vet varför, men teorierna är många. Somliga tror att kungen går i sömnen och att gubbarna då ska haffa honom och leda tillbaka honom till sängen där drottningen ligger. Andra tror att gubbarna med mojäng i örat och revolver i axelhölster sitter där utanför villan för att de ska skjuta de hjortar som lyckas rymma, trots det höga larmade taggtrådsstängslet.

Ja, så slutar denna lilla saga om livet i landet där alla blev lyckliga och där det än i dag går inhägnade hjortar som kungen ska skjuta och där folket står och viftar med flaggor och jublar och gråter av glädje när kungen kommer farande i sin Porsche, Pontiac eller förgyllda kalesch – omgiven av gubbar med mojäng i örat och revolver i axelhölster…

_MG_0834Kungens villa omgärdad av larmat taggtrådsstängsel. De få gånger kungen är här sitter de så kallade SÄPO-gubbarna utanför och vaktar dygnet runt. De har mojäng i örat och revolver i axelhölster.

AnettesStugaTant Anettes stuga. Man får böja sig ordentligt för att komma in genom den låga dörren. Tant Anette blev stugans sista invånare för runt 70-80 år sedan.

Taggad

10 thoughts on “det var en gång en kung

  1. Anita Hagehed Växjö skriver:

    Mycket tänkvärt!

  2. Torbjörn Hartman skriver:

    En mycket bra berättad och välformulerad saga… eller är det inte? Att vi är lika inför lagen är ju en myt men att vi är lika inför döden är nog så sant. Hela livet anses vara ett riskprojekt. Mer för en del och mindre kanske för andra.
    Inte så konstigt att vi ansluter oss till Republikanska föreningen. Vilhelm Moberg, den store småländske berättaren, var väldigt tongivande på sin tid.
    Under alla omständigheter så är våren i antågande.
    Hilsen!

    • degerhamn skriver:

      Tack. Låt mig svara lite drastiskt: Jag struntar i kungen. Jag bryr mig mera om våren! Och du lovar ju nu att den är på g… 😉
      Visst är kungahuset en anakronism. Trots det lever två tre kolorerade veckoblad + kvällspress gott på skvallret därifrån.

  3. Jan Brunsberg skriver:

    Heja!

  4. Lars Henell skriver:

    En klockren saga som även ställer frågan i vår samtid: Varför ett så stort antal av nutidsmänniskorna fortfarande ett stycke in på 2000-talet, projicerar den fantastiska idén på en annan egentligen vanlig liten människa av kött och blod, att på en nedärvd titel där hen antingen kallas för Kungen (alternativt Drottningen) får man en speciell aktning, privilegier, kräver särskild respekt och uppmärksamhet. Klä av kungen hans titel, mässdräkter, ordenskraschaner och guldrevärer, istället klär honom i glesbygdskavaj (läs fleecejacka inköpt på JULA för 99:-) och turkosa mysbrallor, kallar honom för Kalle Carlsson, en munter pensionerad skogsarbetare i Urskoga by börjar vi helt plötsligt projicera helt andra egenskaper på honom. För att anknyta till dom intressanta resonemangen på Alvarsamt om konst och fotografering och vad det är vi egentligen ser, blir alltså även Kungahuset en slags illusion, åtminstone mänsklig skapelse vi själva skapat och fortfarande underhåller. Man får trösta sig med som ölänning att man i alla fall slipper göra dagsverken åt kungen numera. Det får man ta istället ta genom skattsedeln till kungens numera ack så knappa apanage…Mot Sverige, Ur Tiden!

    • degerhamn skriver:

      ”Förvärrande omständigheter” är dessutom att politiker, media, kulturelit och så kallat vanligt folk efter Vilhelm Mobergs stridsrop för länge, länge sen har intagit nåt slags ”låt-gå-attityd – dom är trots allt ganska oförargliga”. Jag märker att jag ler lite förläget för mig själv när spektakel med pinsamt dåliga manus till födelsedag eller nationaldag spelas upp på borggården med Tjabo som överbetald men bortkommen statist. Men kan vi verkligen ha kvar kungahuset för att vi tycker synd om dess representanter? 😉
      Om konst/fotografi/illusion/verklighet återkommer jag i kommentar till just det inlägget.

  5. jernis skriver:

    Det är minsann inte bara ditt avtryckarfinger som imponerar. En riktigt otäck saga som, otur i oturen, visar sig vara helt sann. Föreslår att du åker runt i landets bibliotek och föreläser, fast KB lär väl inte komma ifråga. 😉

    • degerhamn skriver:

      Tack för vänliga ord. Texten är kanske mer rysare med än saga, dessvärre en sannsaga. Ska fundera på biblioteksturnén med start/avslut på annat kulturcentrum än KB. Vad sägs om ett slottsbibliotek!? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: