alvarsamt fortsätter på alvarsamt2

Denna blogg är full men den fortsätter på alvarsamt2.

Längst ned i bloggen hittar du sökruta. I den kan du söka personer, orter, händelser och mycket mer bland 1 760 inlägg med nästan 7 000 foton.

Besök också min nya Youtubekanal, ÖlandsKanalen.

Är du intresserad av cykling klickar du här.
Vill du se mina foton tagna från drake klickar du här.

* * *

Sista inlägget på Alvarsamt

Sommaren var het och lång – och torr. Solen på ett strålande humör. Regndropparna ensiffriga. Men så slog det om. Sydvästan knockades av nordostan. Öland bytte ansikte. Löven ställde ut skorna över en natt och drösade i backen. Färgorgierna uteblev. Det ljuva Öland blev ett grått Östtyskland.

Ja, så kändes det – till en början. Men man vänjer sig vid allt. Efter tio till tjugo mörka ”ska-vi-gå-i-ide-dygn?” kom livslusten tillbaka. Regnet och den eviga ryssvinden kändes som utmaningar. Det var bara att kavla upp mungiporna och börja streta. Då pajade datorerna. Östtyskland blev Nordkorea. När går nästa kärra till Spanien!?

Men allt går över. Även Nordkorea. Det handlar om tid. Om när? Inte om, utan när? Ha det i åtanke när du ser videon nedan.

När!?

* * *

Svartvitt foto intresserar mig allt mer. Visst kan färg ge mervärden – för att prata byråkratiska. Men den kan också stå i vägen – för att prata politikiska. Efter att ha tagit denna bild vid en välskött rastplats satte jag mig ned för att försöka förstå. Jag lyckades inte.

Ut med spisen bara! Låt andra ta hand om skiten. Jag lever under egna lagar.

Nu står det första hjulparet på det nylagda spåret vid den gamla stationen i Torngård. Det är förstås järnvägsentusiasterna i Ölands Järnväg som jobbar vidare på sin vision att ”på något sätt återskapa en liten del av Ölands tidigare järnvägsnät”. Man arbetar konsekvent och steg för steg.

Hjul och axel. Vi väntar med spänning på nästa steg i utvecklingen…

Gråvädret håller Öland i ett järngrepp. Mitt på dagen måste jag använda 400 ISO för att få något så när hyfsade slutartider. Ljuset är spännande, eller ska jag säga ”frånvaron av ljus är spännande”? Mellan bilderna nedan från Seby läge är det bara minuter.

Söderut. Regnet har upphört och molnen lättat en aning.

Ljuset vid Seby läge växlar från sekund till sekund när mörka moln flyger fram på himlapällen. I rådande lågvatten blottas stora delar av kalkstensstranden.

Kalkstränderna är ofta indelade i nästan färglösa ”rutor”. 

Landskapet är många gånger paradoxalt, platt men kraftfullt.

Ännu har inte alla flyttfåglar dragit söderut. Det kacklas rätt friskt där uppe i skyn, även nattetid i kolmörker. Om vinden inte är för hård hör man ”gåsasnacket” på sannolikt en kilometers avstånd.

Väldresserade gäss flyger precis som jag vill och bildar vertikal från hörn till hörn. Bra jobbat!

Det är ofta intressant att detaljstudera sina foton. Ibland hittar man spännande – eller skrämmande – detaljer. På bilden ovan har jag retuscherat bort den. Men i delförstoringen nedan ser vi den tydligt: ”pinnen”. Jag kan ingenting om fåglar. Därför undrar jag om nån läsare har en aning om vad som hänger efter gås nummer tre – nedifrån räknat?

Ja, vad har gåsen hängande efter sig? Objektet har formen av en lång pinne med en ”visp” i änden.

Det fina med gråväder är att det, fotografiskt sett, finns så många möjligheter till udda bilder. Gråvädret suddar ut våra invanda bildschabloner av exempelvis landskap och vyer. Öland brukar oftast bada i sol och färg. Nu liknar ön ”visuellt gråpapper”. Nedan har jag tagit vara på det ännu gröna gräset i förgrunden mot det tristbruna fältet och den nästan helt färglösa bakgrunden.

Skördat fält i sluttning ned mot Kalmarsund. Strimman vi ser längst bort i bild är Sverige.

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 31 oktober.

och det varde måndag…

Hösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

Men även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

Gorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

Augusti i år.

Ladan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

Norra gaveln under flyktiga sommarmoln.

Mitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

Skarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

Hösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.

veckan som gått…

I veckan kunde färder över bron kännas som ”oavsiktliga fyllefärder”. Kajsa lär ha friskat i upp mot 23 meter per sekund i stötarna.

Vinden blåser vart den vill, tror jag det står i bibeln. Så sant. Kanske borde en moderniserad verstion lyda: Vinden blåser så länge den vill. Den gångna veckan har nästan blåst bort, och somliga tider var Ölandsbron avstängd för vindkänslig trafik. Men Öland ligger kvar, kanske tack vare just bron!?

En ny kategori har tillkommit Alvarsamt: Veckan som gått… Kategori är de små rubriker som du ser under LÄMNA EN KOMMENTAR i varje inlägg. Där kan stå exempelvis DEGERHAMN, HAV OCH SJÖ eller HISTORIA. Klickar du på en sån kategori kommer alla inlägg i den kategorin upp på din skärm. Ett klick på DEGERHAMN ger säkert många hundra inlägg. Andra kategorier kan visa betydligt färre.

Kategoriernas placering.

Apropå bloggen… WordPress har ändrat lite på utseendet på fliken för att prenumerera – gratis, förstås. Du ser den längst ned till höger på bloggen. För att få bloggen per mejl är det bara att klicka på + vid gröna pilen och sen fylla i din e-postadress inom röda rektangeln och sen klicka på Skapa konto.

Nog om bloggen. En vecka har gått igen… Och Skördefesten inleddes och Skördefesten avslutades. ”Miljoner” bilar på vägarna kördes i ett obegripligt virrvarr mot till synes luddiga mål. Sen festiviteterna avslutades har det stora lugnet infunnit sig. Öland ligger tyst och öde, går i ide till slutet av mars. Själv tycker jag det är den största charmen med Öland: variationen av invånare/besökare. Ena månaden är vi ”miljoner”, en månad senare är Öland bara mitt – åtminstone känns det så här i söder.

Överallt i Södra Möckleby står pinnar med röda toppar. Med min sherlockska näsa för mysterier har jag klurat ut att de har med bredband att göra. Ett av statens mest misskötta mischmasch-projekt har äntligen nått Öland – decennier för sent och till skam för varenda regering sedan 1980-talet. Telefoni, bredband, post, skola, polis, militär och kriminalvård har körts i kompostkvarn och går kanske aldrig att få att funka igen. Går det att få flera samhällsfunktioner att halta? Jo, då. Tar man bara i lyckas man säkert även med sjukvården. Och med äldrevården. Och med…

Biblioteksparken i Södra Möckleby under Skördefesten.

Denna ko är den största jag nånsin sett. Hon är fotograferad genom vindrutan när hon stod som fastgjuten på vägen från Fyrplatsen. Då och då kastade hon en sinnesslö blick mot oss. Den uppfordrande blicken sa ungefär: Där kan ni stå era stollar! Till slut fick jag gå ur kärran och föra henne till utvisningsbåset. Domslutet väckte uppskattning i den uppkomna bilkön.

Jag har ägnat lite tid åt att försöka beskära på ett fräckare sätt. Målsättningen har varit att ”inte ta med allt”, ett framgångsrikt recept inom litteraturen. Jag övar det här då och då för att inte riskera att bli ”feg”. Ovan en gås.

Blottläggningen av skeppssättningen i Albrunna är utan tvivel det mest spännande som hänt på södra Öland under de år vi har bott här. Inte kunde jag ana att ”fallosen i Albrunna” bara var en av massor av stenar, sammanställda för tusen eller flera tusen år sen – ingen vet bestämt. Vi kunde inte hålla oss från att åka dit och ta ytterligare några bilder. Tyvärr var det för geggigt och blåsigt för att använda vårt sju meter höga höghöjdsstativ. Utgrävningen är nu igenlagd.

Skeppssättningens aktre del. I bakgrunden den nyligen renoverade väderkvarnen – och Kalmarsund, förstås!

Från aktern mot fören. Det är lika med från norr mot söder.

Från fören mot aktern. Den stora stenen, ”fallosens pung” ska stå kvar som stöttning för den kopia av stenen som just nu görs nere på Cementa i Degerhamn.

Det blir mycket Albrunna i detta inlägg. Ser att Mark- och miljödomstolen har synat lokalen för de tänkta fem vindkraftverken i Albrunna. Östra Småland berättar att ett 50-tal personer besökte stenbrottsområdet i Degerhamn, Gettlinge gravfält, Pilekulla, Kvinsgröta och Grönhögen. Varför Gettlinge och Grönhögen, tro? Vore inte Albrunna och Södra Möckleby mera logiskt?

Jag startade en gång en blogg om detta projekt (Snurrorna) i tron att ”här kommer mycket spännande att hända: diskussioner, föreläsningar, vetenskapliga framsteg”. Jag trodde fel. Ingenting hände mer än ”krig och tjat”. Så går åren och man glömmer, gud ske lov. Men ibland kan det vara givande att titta tillbaka. Hur var det Tage Danielsson sa: Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp. Alvarsamt vägrar inte att se bakåt utan backar till dagens datum för fyra år sedan. Då skrev Alvarsamt om en gammal vackert pustande Fordson Dexta. Vad är det för nåt? Lyssna och kolla här. Från det inlägget kan du gå till annat inlägg och höra massor av andra pustande och stånkande manicker som genom åren gjort så mycket nytta…

Utmed den tidigare så vackra 136:an söderut blir det kanske stora scenförändringar framöver. Allén – en av landets vackraste – dör inom kort. Smittan går snabbare i jorden än i luften. Sen blåser kanske hela härligheten omkull eller står upprätt som ett kritvitt bladlöst grenskelett mot skyn till turisternas fasa.
– Aldrig mera Öland! Det var det läskigaste jag sett!
Som tröst monteras de 130 meter höga snurrorna. Vissa kallar det utveckling, andra kallar det avlövning.

Allén 2012. Nu har almsjukan sina klor i den. Inom några år är den stendöd.

Så här ser det ut på allt flera ställen. Och ”ingen” säger nåt, ingen gör nåt. Häromdagen mötte jag en person som sa: – Äh, det går över. Det tar sej igen. På ett sätt har han rätt: Allt går över. Även livet.

Det är knappt jag vågar säga det men det var först i veckan jag såg Karlevistenen. Den är betydligt mindre än jag trodde, och den ser ung och fräsch ut trots sina tusen år på nacken. Det blir ytterligare blogginlägg om den småningom…

Frånsidan av stenen har också inskriptioner, men färre än framsidan. Som alla ser är versmåttet dróttkvætt.

Stenens framsidesskrift lagd på sidan. Översättning torde vara onödig, men för dig som ännu inte börjat skolan kan berättas att den betyder: ”Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.”

Liz Janzon stänger sin trivsamma butik i Södra Möckleby och går i pension. Det känns vemodigt; Liz lilla ateljé har jag alltid förknippat med ”byns centrum”. Alvarsamt besökte henne redan 2012. Läs mer här. Återstår att se vem som tar över. Lokalen är i sig en liten pärla. En liten året-om-öppen krog skulle sitta fint om jag får önska fritt.

För att återknyta till inledningen om bloggnyheter kan jag berätta att jag snart öppnar en ny blogg. Den handlar om Kite Aerial Photograpy, alltså fotografering från kite (drake). Bloggen kommer att förutom text och foton att innehålla en hel del videor, poddar och diverse ljudupptagningar. Mer info småningom.

Den som eventuellt tror att det blåst färdigt tror sannolikt fel. Det dammar fortfarande på rätt bra från ost eller nordost. Fyrplatsen var i går dränkt i vvv, alltså vådis, vågor och vindbrus. Sånt är livet på ”torkans ö”, se denna video.
_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 17 oktober.

henrys fyr

Birger Hagman är genomsyrad av hav och skutor. Han kan allt och lite till om öländsk sjöfart. Alvarsamt träffade honom under Internationella Fyrdagen nere i museet i Degerhamn där han visade Sjöfararkustens utställning. Han visade även fyren Ingrunden, som är ett HPD-arbete (hopplockade delar).

Birger Hagman berättar:
– När dom byggde vindkraftverken i sundet ville man ha en forskningsstation om vindar och strömmar. Då släckte man fyren Utgrunden och lyfte bort hela den övre delen och satte forskningsstation där. Den fick namnet Utblicken. Henry Claesson i Degerhamn ville få tag i den nermonterade fyrdelen. Han fick den. Cementa hjälpte till att gjuta fundamentet till fyrens övre del. Henry tiggde också till sej tändningssystemet – som fortfarande fungerar. Men i dag lyser Ingrunden bara in mot land – och hem till Henry. Fyren har alltså ingen som helst marin funktion i dag. Den invigdes 2004.

Alvarsamt besökte fyren redan 2012. Klicka här om du vill läsa även det inlägget.

Birger Hagman i Ingrundens bottenvåning. Väggarna är fulla av historiska tillbakablickar.

Fastän Ingrunden inte har nån som helst marin funktion är den marina prägeln mycket påtaglig.

Lejdaren upp till fyrtoppen är kort men brant.

– Den är väl runt åtta meter hög, men ute i sundet var den mycket högre. Där var den en viktig fyr, berättar Birger. I dag finns ingen fyr där ute. Det finns andra navigationsmedel. Fyrarna tappar i betydelse. Många är ren kuriosa i dag, och på sikt försvinner nog alla fyrar. Men vi sjöbusar vill förstås ha dom kvar, erkänner Birger Hagman och ser aningen ledsen ut mitt i ett gapskratt.

Fyren från norr i oktoberkvällsljus. Det större huset bakom Ingrunden är Degerhamns Hembygdsmuséum. Längst bak: Cementa.

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 10 oktober.

alvarsamt blir måndagsblogg

Det fria bloggutrymmet är snart slut, och jag har för mycket att göra. Därför blir Alvarsamt typ ”måndagsblogg”. Eventuellt nya inlägg publiceras alltså endast på måndagar. För övrigt kan berättas att Alvarsamt i dag innehåller nästan 7 000 foton fördelade på 1 800 inlägg. Antalet kommentarer överskred nyligen 3 000.

Staffan

möckelmossen

”Något” har skapat ett gigantiskt spindelnät söder om den vattenfattiga Möckelmossen, Kalkstenen är – kanske på grund av kreaturens och människans nötningar – på sina ställen nedsliten till ett lager fint kritvitt pulver. När man vandrar här inser man att Öland är en enda stor kalkplatta. Foto från slutet av augusti.

poddradio: järnvägsdrömmar

Laila och Christer Ihregren, Ölands Järnväg, framför stationshuset i Torngård.

Ska det åter läggas järnvägsräls mellan Torngård och Segerstad!? Är det möjligt? Är det sant? Har nån fått snurren? Nej, föreningen Ölands Järnväg arbetar målmedvetet med sina drömmar om en återuppstånden järnväg på Öland. Men det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, att sikta lagom högt.

Laila och Christer Ihregren sitter i styrelsen för Ölands Järnväg. Slå på högtalarna och klicka här för att höra dem sia om framtiden.

En imponerande sajt om Ölands Järnvägar hittar du här.

poddradio: bra jobbat!

Grävningarna vid Albrunnastenen avslutas under dagen. ”Grävlingarna” har under ledning av arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay bjudit på stor arkeologisk underhållning av högsta karat. Ur en vanlig åker har tusentals år blottats och visats upp för den som vill se. Tack för en prima föreställning! säger Alvarsamts medarbetare i kör. Ovan ser vi förstävstenen prydd med en pumpa – så passande denna dag då Skördefesten inleds. Bakom pumpan breder det uppmätta och noggrant dokumenterade skeppet ut sig.

Eva Eliasson, arkeologistudent, och arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Hör deras tankar och förväntningar under utgrävningens inledning. Slå på högtalarna och klicka här.

Avannons: Sa sist Eva Eliasson, arkeologistuderande. Vi hörde också arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Några dagar efter att denna intervju gjordes låg hela skeppet blottlagt, så både Evas och Ludvigs föraningar besannades: ”Albrunnastenen” är verkligen en av många i en större skeppssättning. Den bortforsling av den aktre stenen som Ludvig berättar om i inslaget skedde 1939. Hör den i dag enda levande människa som med egna ögon såg vad som hände. Klicka här för att komma till inlägget där Tage Nilsson, 84, berättar.

– Det blottlagda skeppet kommer att ligga öppet under hela nästa vecka, berättar Ludvig Papmehl-Dufay. Enligt Ludvig är diskussionen väckt om att låta rekonstruera inte bara Albrunnastenen utan hela Albrunnaskeppet. Ärendet ligger i Länsstyrelsens knä och Alvarsamt bevakar utvecklingen.

farväl

Att skiljas från en kamera är att dö en smula. Men allt har en ände och min lilla Canon PowerShot SX230 HS (varför ska kameror heta så konstigt?) blir allt mer sliten. Den exponerar ofta tre steg fel, alla knappar hänger sig och varenda bild kräver ett genis eftertanke för att bli bra. I dag bestämde jag mig: Vi skiljs. Du går din väg, jag går min. Men först ska jag ta en enda bild av gåsen där. En sista bild! Sen är det slut mellan oss. Finito.

Kalmar slott låg badande i soldis och gåsen kom närmare och närmare. Till slut stod hen bara en halvmeter framför mig. Den verkade faktiskt intresserad av den lilla kameran.

– Sista bilden! sa jag och gåsen nickade lite – tyckte jag.

Jag tryckte ned avtryckaren och sa hej till gåsen. Vi åkte hem, och nu ser jag den sista bilden av kanske 10 000 som den kameran har gett mig. Och fastän bilden blev riktigt bra står jag fast vid mitt beslut. Vi går skilda vägar, du lilla Canon och jag. Tack för en fin tid tillsammans.

”Solen över Kalmar slott skiner i gåsens öga”. Den blev sista bilden med min gamla polare Canon PowerShot SX230 HS.

nattmaran

Jag blev kidnappad av ett för mig helt okänt sällskap. Alla bar ansiktsmasker föreställande skitiga grisar, loppätna gamar och skabbiga råttor i olika grimaserande poser med huggtänder, hängande tungor, hångrin.

– Nu ska du få en åktur du aldrig ska glömma, sa en av råttorna. Man föste in i mig i baksätet på en bil med en gris till vänster och en asgam till höger om mig.
– Kör nu, Dyster! sa Asgamen till Asråttan bakom ratten.
– Ok, chifen, svarade slemmet.

En tandlös svartråtta satt bredvid föraren. Han vände sig om mot mig och log tandlöst och presenterade sig som Äcklet. Andedräkten var surströmming gånger tio.
– Hoppas du kommer att uppskatta det du nu ska få se, skrattade han.

Bilen startade med ett ryck och alla utom jag hånskrattade. Asgamen till höger om mig nöp mig i armen och kraxade:
– Kanske bäst att jag nyper dej för att du ska fatta att det du nu kommer att få se är sant. Ha, ha, ha!

Bilen svängde vänster, ned mot södra ön. Vi körde förbi Alunvallen.
– Här börjar det bli riktigt vackert! grymtade Skitgrisen till vänster om mig.
Han luktade apa gånger fem.

– Titta och njut! kraxade Asgamen och pekade med sina läskiga klor mot allén. Se så vacker den har blivit de senaste åren. Dödare och dödare. Så fint med dom svarta stammarna mot himlen.
– Å snart blir stammarna vita och sen ramlar dom i backen! tjoade Dyster från förarplatsen och alla skrattade hysteriskt och stampade i golvet, alla utom jag.

Dyster saktade in…
– Njut lite extra nu. Titta! Död, dödare, dödast. Snart är hela allén äntligen stendöd! grymtade Skitgrisen. Äntligen! Skadegörare kan härja fritt.

Vi närmade oss Albrunna.
– Vilken njutning, stönade Asgamen och såg ut att mena det. Så fasansfullt skönt med dessa sotsvarta spretgrenar mot himlen. Och så dödshärligt att veta att dom är stendöda – och att den underbara pesten fortsätter att sprida sig. Snart ska hela Öland vara kalrakat. Då blir det fest, ska du veta.

Asgamen tog fram några fotografier för att visa mig.
– Se här hur äckelläckert pesten drar fram, inte bara här utan på hela södra ön. Visst är det fett mysigt! Fett mysigt i Bredinge, i Mysinge, i Smedby, i Össmo och i Enetri. Hela ön ska till slut bli som en enda stor vit skimrande plockepinnvedtrave med stendöda träd. Framtiden har aldrig sett mer lovande ut än i dag, eftersom politiker, Trafikverket och andra är helt paralyserade. Asgamen skrockade och de andra tjöt av djälvulsskratt.
– Paralyserade! Ja, det är rätta ordet, skrattade Asgamen och flaxade med vingarna av glädje så lopporna yrde i den lilla bilen.

Precis vid skylten Albrunna tog jag min chans. Nu skulle åren vid päronboll och slagsäck ge utdelning. Det sa poff och pang och Skitgrisen och Asgamen skulle inte vakna mer den dagen. Med all kraft vräkte jag mig mot högra dörren och kastade mig ut i farten, landade som en fullblodsstuntman mitt i ett stenröse, slogs blodig, bröt några ben men kom trots det upp på benen.

Solen sken. Det var tyst. Jag sträckte på mig. Klockan var 06:40. Hög tid att stiga upp. Vi skulle visst åka till Albrunna fram mot åttasnåret…

Skadegörare kan härja fritt. Slå på högtalarna och klicka här. Hur man ska bekämpa almsjukan hittar du här.

i röret…

Bloggutrymmet krymper snabbare än jag räknat med. Att blogga fram till årsskiftet kan bli svårt. Jag har två val: Att sluta tidigare eller sänka publiceringstakten. Inget av dem känns kul, men allt har som bekant en ände. 😉

Inom kort hör du i alla fall både ”grävlingar” vid Albrunnastenen och entusiaster inom Ölands Järnväg berätta.

Inplanerat är även flera flygningar över vissa typiska ”sydöländska ädelstenar”.

Vår vän Sune Flisa påstår att han ”genom ett charmigt mejl” kommer att få många nya artistjobb av semilandshövdingen Malin Almqvist efter att hon fått kritik i Östra Småland för att bara ragga underhållare bland sina grannar till myndighetens olika slags partajer. ”Nu måste jag öppna Malins ögon för de riktigt stora konstnärerna!” skriver han på en kortfattad kom-ihåg-lapp. Sune är också skeptisk till de gjorda vattensökningarna från helikopter. ”De har inte hittat en enda droppe”, menar Sune tvärsäkert och upprepar sitt flotta erbjudande att leta upp behövligt vatten på en kafferast – till halva priset. ”Men bara på södra ön”, skriver han i sin dagbok. Norr om bron sätter jag aldrig min fot!”

Och så blir det en hel del annat, förstås…

Akterskeppet grävs ut

Den rektangel som i går förmodades vara en grav grävdes delvis ut i dag, se ”det liggande timglaset” uppe till vänster. Eftersom man ser ben i botten av den högra timglasdelen torde den förmodade graven verkligen vara en grav. – Men det är en häst som ligger där, berättar arkeologen och ledaren för utgrävningen Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Antagligen är graven handgrävd under 1920-talet. 

Stensättningen i eftermiddagens solljus över Kalmarsund, som skymtar i bakgrunden. Vi ser att många andra delar av skeppssättningens akterskepp har grävts fram under dagen. Aktern i skeppet är åt höger.

Hela skeppssättningen. Vid pilen skymtar skelettdelar av en häst, se nästa bild.

Inte ett tusen år gammalt skelett, bara hundra. ”Graven” var slutstation för en häst.

Hela skeppssättningen sedd från söder. Nu återstår – tyvärr – bara tre dagar av det grävande projektet…

skeppssättningen blottlagd

Under förmiddagen blottlade en grävare hela skeppssättningen i Albrunna. Från ovan syns tydligt skeppets form med fören åt höger i bild, mot söder. Det finns märken av så kallade ”stenlyft” (märken av flyttade stenar) även innanför relingarna, skeppets konturer. Vad dessa beror på vågar man bara spekulera i. Kanske har de stöttat pålar eller olika slags stag under bygget.

Här har jag lagt till lite färg vid alla så kallade stenlyft, alltså märken efter stenarna i skeppssättningen. Vid den gula pilen har den aktre stenen en gång stått, den som Tage berättar om i föregående inlägg. Vid blå pil står resterna av stävstenen, den kollapsade som nu ska ersättas med en kopia. Vid röda pilen hittar vi en trolig grav. Att den ligger i östlig-västlig riktning kan betyda att den är grävd under kristen tid.

Rektangeln som kan vara en grav. Du får en viss uppfattning av skeppets storlek genom att jämföra med mannen i nedre högra hörnet.

Grav eller inte grav? Vi får avvakta besked…

Från några meters flyghöjd ser vi tydligt skeppets konturer. Stävens sten mot kameran, akterns sten vid den fotograferande mannen. Skeppssättningen är 44 alnar lång, ungefär 26 meter.

Från luften tittar vi rakt ned i en konstruktion som byggdes för runt tusen år sedan – eller ännu längre sedan.

Vi ser här skeppet från nedre högra hörnet upp mot det övre vänstra. Strax vänster om mitten ser vi mörkt avtryck av akterstenen. I övre högra bildhörnet ligger schaktmassor. Alldeles till vänster om dessa syns den möjliga rektangulära graven. För dig som vill titta närmare på detaljerna i bilden finns en stor version här. Observera dock att bilden inte är fri, den får bara användas för privat bruk.

Här har jag förmörkat skeppssättningens yta en aning – och ljusat upp graven några snäpp för tydligare lägesbild. Norr är uppåt i bild.

Midskepps. Norr/aktersten uppåt i bild. Söder/försten nedåt. Här ser vi tydligt de stenlyft jag talar om i översta bildtexten. De löper i stort sett mitt i skeppet och studenterna har ringat in och försett dem med numrerade pinnar. Även denna bild kan du se i stor version, här.

Ett glatt gäng ”grävlingar” strax efter att spåren efter hela skeppssättningen blivit synlig. De står vid den förliga stenen, dagen till ära prydd med en pumpa.

Skeppssättningens försten prydd med pumpa längst till höger. Skuggorna uppe till höger kommer från ”grävlingsgänget”. Alla stenlyft syns på denna bild. De är dels inringade, dels försedda med märkpinnar. Även denna bild kan du se i stor version, men bara för privat bruk. Klicka här.

gåtan är löst – tage minns hur stenen försvann

Det pågår som bekant utgrävningar vid den så kallade Albrunnastenen, den enda synliga i en förmodad skeppssättning om 10 till 20 stenar.

Låt oss backa 77 år och landa i 1939, strax före andra världskrigets utbrott…

I Albrunna bor då som nu Tage Nilsson. Han är sju år och håller på att lära sig cykla herrcykel, alltså hoj med ram. Under en sån övning blir han åsyna vittne till hur den aktre flisan i skeppssättningen i Albrunna råkar stå i vägen för en såmaskin… Ett dygn senare är stenen spårlöst borta.

Tage Nilssons, 84, är den ende i livet som i dag kan minnas hur stenen försvann – för att aldrig mera ses. Slå på din dators högtalare och klicka här.

Tage Nilsson har minne som en häst. Det ska vi lyssnare vara glada för. Det han berättar i dagens poddradioinlägg är han ensam om att minnas. Tage finns att lyssna på i många inlägg på bloggen, här är ett av dem.

Tage bor än i dag i Albrunna. Trots sitt stora historiska intresse hänger han med sin tid. Han fotograferar, rattar flera olika slags datorer och har tre TV-apparater. Nu har han köpt elcykel också…

Tage berättar också om en intressant detalj som kanske kan leda arkeologerna rätt i sökandet efter flera stenar i skeppssättningen:

– Mitt emot den sten där man i dag gräver, på andra sidan 136:an, grävde man ner självdöda hästar. Jag minns att dom som grävde hade ett litet helsike att komma ner med spadarna i jorden. Överallt mötte dom sten. Det kan vara så att man har tagit sten och fyllnadsmassor från andra sidan, alltså där stensättningen ligger, för att täcka över kadavren. Därför bör man kanske kika lite även där…

Den nedgrävningsplats för självdöda hästar Tage berättar om ovan bör gå att hitta bland buskarna mittemot den blå containern vid väg 136.

i lunden den gröna – och vita

På andra sidan av det fält där Albrunnastenen undersöks hittar vi vackra Albrunna lund. När vi ändå hade kiten i luften i den härligt varma termikvinden passade vi på att kolla in läget i lunden. Från 30-40 meters höjd ser vi att många träd är döda, de står som vita skelett mot det vackert gröna. Vid tillfälle ska vi flyga nära in över skogen för en närmare titt. Vill du veta hur det är att möta folk i Albrunna lund klickar du här. Vill du veta hur det ser ut där inne på marken klickar du här. På den mycket större originalbilden ser vi ända över till östra sidan där Gräsgårds kyrka sticker upp sitt torn över horisonten. Om hur denna kyrka en gång smittades med ”något” kan du läsa – och se – här.

dagens ölandsbild 191

I den lilla gropen i bildens mitt finns resterna av Albrunnastenen. I bakgrunden Kalmarsund. Till höger står kvarnen på trafikplatsen i Albrunna. Vill du läsa om när man renoverade kvarnvingarna kan du klicka här.

en sten av många

Grävningarna vid Albrunnastenen pågår även nästa vecka. På måndag kommer en grävmaskin till platsen för att ta upp resten av den sannolika skeppssättningen. Det berättar projektledaren Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Bilden är från Alvarsamts kiteflygning över stenen i går eftermiddag. Närmast kameran ser vi högar av grus och jord från siktarna. Kvadraten bakom högen är själva Albrunnastenen. Man tror att den bara är en av kanske 10-20 ursprungliga stenar i en större skeppssättning. Den bör ha sträckt sig bakåt i bilden. Albrunnastenen bör följaktligen vara stävsten i skeppssättningen. Låt oss därför flyga fram ett 30-tal meter, stiga 50 och tilta kameran rakt ned mot marken…

Vi ser då stenen i nere i bildens vänstra hörn. Övriga stenar bör alltså ha stått uppåt i bild, mot norr. Vi ickearkeologer kan dock inte ana några som helst rester av dessa stenar. Kan du? Det enda iögonenfallande är den ”liggande rektangelramen” i bildens övre del – med ett mörkare hörn uppe till vänster. Kan det mörka partiet komma sig av ”annorlunda vattenförhållanden på grund av skeppssättningen”? Det är spännande att spekulera, men det sannolika är nog att ”ramen” är resultat av modernt jordbruk. Snart publicerar vi två poddradioinlägg om Albrunnastenen. I det ena kan du höra en albrunnabo som var med när skeppets norra sten togs ned och forslades bort. I det andra kan du höra arkeologen Ludvis Papmehl-Dufay och studenten Eva Eliasson berätta om grävarbetet vid denna stensättning, som troligen uppfördes under vikingatiden för runt 1 200 år sedan…

en minnenas tur

Du som hann med att åka med Ölandstågen innan banorna lades ned 1961 minns kanske hur det var att i sakta mak tuffa fram över alvaret. Men vi som inte hann åka har inte en aning om hur det kändes. Därför gör vi nu en fingerad tur från Torngårds station till den i Segerstad, en sträcka på fyra kilometer.

Vi skriver september 1961. Tåget avgår 15:36…

Tag plats. Stäng dörrarna. Dörrarna stängs. Njae, så sa man kanske inte på den tiden, men låt gå för uttrycket från Stockholms tunnelbana. Vi ska åka mot Segerstad, det vill säga norrut – mot kameran. Söderut låg för länge sedan Ottenby station, som i dag är privatbostad i Näsby.

Vi som sitter vid fönster åt väster ser stolparna till… Ja, till vad då? Kanske en ståtlig grind en gång i tiden. Nåt slags beslag hänger fortfarande kvar på den högra, murade grindstolpen.

Det är gott om grävlingsgryt i den gamla banvallen som fortfarande är mycket tydlig på större delen av den sträcka vi åker i dag. Uppe i vänstra hörnet ser vi en syll.

Om vi går längst bak i vagnen och tittar bakåt, söderut, ser vi tydligt hur banvallen höjer sig över pannkakslandet. Vi anar till och med syllarna, som på vissa sträckor fortfarande ligger kvar i backen. Du med falkblick kan se Segerstads kyrka(?) i banvallens förlängning. Till vänster ytterligare ett slags grind, kanske vid sidan av en väg som fanns tidigare.

Vi har nu åkt ett långt stycke över alvaret, som i stort sett ser likadant ut kilometer efter kilometer. Vi kommer till en järnvägsbro. Den går över en mycket enkel ”väg”. Den fria höjden är liten. Ska man gå under bron får man allt huka sig. Njae, frågan är om det duger. Det är nog säkrast att krypa.

Dessa syllar på bron måtte väcka nostalgiska känslor hos många järnvägsentusiaster. Till och med bultar och muttrar sitter kvar i syllarna som ligger på järnbalkar.

Lyfter vi blicken från bron ser vi för första gången vårt mål: Segerstads station, inte ens en kilometer bort. Bara spurten kvar. Tuuuuuuuuuuuuuuuut!

En syll som ser ut att ha bitit i gräset. Ska den månne ersättas av en ny småningom. Endast Ölands Järnväg vet…

Där är stationen! Nu saktar tåget in… Här ser vi syllarna i banvallen, som tangenter på ett piano.

Oj, där står välkomstkommittén och väntar. Ser vi både landshövding och kommunalråd och några till, mån tro? Svårt att säga på det stora avståndet…

Nej, det är en annan typ av får. Nå ja, de är trevliga de också. Och väldigt snacksaliga. Det blev ett förfärligt bräkande vid Segerstads station när jag klev av tåget.

Målet är nått. Avstigning för samtliga passagerare. Jag tror jag ska gå in till stinsen och snacka lite väder och höra om senaste nytt. Det ryktas om att banan ska läggas ned om bara nån vecka…

Senare kan du höra hur två ur styrelsen för Ölands Järnväg ser på framtiden. Det blir alltså ett poddradioinlägg…

på alla fyra

De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…

dammar på båda sidor öland

Den folktomma stranden på sydöstra Öland, väster om Näsby, där Johan Parboäng har en av sina jordbruksfastigheter. Vinden är frisk denna näst sista dag i maj och växtligheten frodas i det starka solskenet. Det doftar tång och livet känns enkelt.

Johan Parboäng nöjer sig inte med en gård på Öland. Han har två. En i väster, en i öster. Han nöjer sig inte heller med en damm. Han har två. En på västra sidan ön, en på östra. Den i öster är grävd, den i väster är naturlig. I båda dammarna häckar fåglar och i den västra kläcks dessutom varje vår tusentals gäddyngel. Den har i mediala sammanhang ofta kallats ”gäddfabrik”, ett ord som Johan ogillar.

– Fabrik låter som om vi föder upp och slaktar. Men dammen är ingen fabrik, den är en helt naturlig lekplats för gädda och från den släpps gäddorna efter lek ut i havet! Men dammen har flera funktioner. Den är fågelsjö. Och den är en fosfor- och kvävefälla för dom gödselrester som eventuellt finns i vattnet i dom två tillflödena, berättar Johan. Såna ämnen blir kvar här och kommer alltså inte ut i havet.

Dammens funktion är egentligen mycket enkel. De lekmogna gäddorna går upp i den genom ett dike tidigt om våren. De leker bland de täta vattenväxterna och vandrar senare tillbaka till havet. Ynglen går kvar en bit in på sommaren. Då släpps också de ut i frihet – kanske för att återkomma några år senare för att själva leka.

Johan driver en blandning av jordbruk och naturturism med bland annat naturupplevelser och uthyrning av stugor. Han är rak som en linjal i sina åsikter.
– Jag diskuterar aldrig, jag för monologer, säger han och drar ett exempel på sin en aning morska attityd:
– Ringer nån och frågar ”hur mycket får jag skjuta?” är det kört. Då är alla stugor upptagna. Jag håller stenhårt på att om man tar ut från naturen ska man fan i mej också ge tillbaka, gärna med råge.

Johans ”sjöar” är goda exempel på den inställningen. Han utfodrar fåglarna och ser till att fisken reproducerar sig. Som ”tack” låter han sina gäster skjuta några tiotal gäss per år. Johan tycks ha en inbyggd känsla för naturlig balans.

Telefonen ringer. Johan säger ”ja, nej, ja, jo, ja”. Sen är samtalet slut.
– Jag måste bryta nu. En kompis behöver låna en maskin och en gäst är på väg hit… Hej då.

Sådan är han, Johan Parboäng.

Vi ser delar av den östra, grävda dammen – och Johan, förstås! Förhållandena här måtte vara idealiska för fåglar som är beroende av vatten. Här finns lugnt sötvatten och ”bråkigare” havsvatten.

Kameran tittar norrut. Man får lätt intrycket att vi är på en obebodd Söderhavsö. Det fattas bara några palmer. – Jag lever och arbetar i paradiset, säger Johan.

Som en sentida Robinson Crusoe vandrar Johan på den öde stranden. Hela tiden pågår monologen – om hållbart lantbruk, om KRAV-odling, om mjölkpriser, om jakt, om fiske, om turism, om husbilar, om ställplatser och ungefär 10 000 andra ämnen – i stort sett samtidigt.

Betesdjuren här nere kan nog inte ha det bättre. Omväxlande grödor och egen vattenho, modell större. Och den friska vinden håller flugorna borta.

Ljuset här nere på södra Öland är speciellt, ibland påminnande om ”Skagenljuset”. Så här i maj stryker fågelsträcken utmed kusten. Överallt kacklas det. Och den vita stranden synes evig…

Den naturliga dammen i väster, strax söder om Grönhögen. Den är utformad i samarbete med föreningen Sportfiskarna. Här i djungeln av vattenväxter trivs de lekmogna gäddorna. Upptill i bild ser vi två foderspridare på torn. De kastar ut några få kilo spannmål per dygn till både gästande och fastboende fåglar. 

Till höger om Johan ser vi en av flera dammluckor. Med dem reglerar man vattenståndet i dammen. Det har varit lågt i år beroende på den ynkligt lilla nederbörden.

Från luften ser vi havet till vänster och en liten del av dammen till höger. I det på bilden ökentorra diket till höger vandrar de lekmogna gäddorna upp. I mitten av fotot ser vi ett annat dike – med lucka. Men den kan man dels reglera vattenståndet, dels släppa ut både kläckta yngel och färdiglekta gäddor.

forskning pågår

Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.

Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…

Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!

Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…

Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.

K 1003

Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…

Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…

Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”

järnvägshistorisk sensation

Mina damer och herrar… Alvarsamt kan i dag skriva ett nytt blad i den öländska järnvägshistorien. Vi gör det genom att visa den första räls som lagts på tidigare Ölands Järnvägars banvallar de senaste 55 åren! Tut i lur, hip hurra och fram med champagnen! Ölands Järnvägar lades ner 1 oktober 1961. I går vände den negativa utvecklingen när ett dussin meter räls lades vid stationen i Torngård. Den nya tänkta sträckningen till station Segerstad blir fyra kilometer lång. För föreningen Ölands Järnväg återstår således att lägga ytterligare 3 988 meter räls… I kommande inlägg följer vi – i sällskap med en skock får – den gamla banvallen fram till stationen i Segerstad.

dagens ölandsbild 190

Betande kreatur vid Möckelmossen.

dagens ölandsbild 189

Grönhögens hamn med båtar och husbilar från många europeiska länder. De svenska seglarna Barbro och Bo som Alvarsamt träffade just här i Grönhögens hamn 2012 kan du också träffa. Här.

visst är jag stilig!

När jag tog några icke dansanta steg mot den här tjurkalven i Seby gjorde han några graciösa danssteg bort från mig, arrière, alltmedan han höll stenkoll på mig och mina reaktioner. Håll med om att han är väl medveten om sin skönhet.

åter räls på södra Öland…

Järnvägarna på Öland lades ned 1 oktober 1961. I dag klockan 10:38 lossades de första två rälsknippena från en långtradare vid gamla Torngårds station på sydöstra Öland. Tanken är på sikt att lägga fyra kilometer räls mellan Torngård och Segerstad. Christer Ihregren, kassör i Ölands Järnväg, och långtradarchauffören Marcus Ottosson övervakar lossningen.

Börje Jönsson, HPS Lantbruk i Segerstad, justerar gaffeln på trucken inför det andra lyftet. Liksom många andra ställer Börje upp gratis för jobbet.

Ett av de två knippen räls som lossades i Torngård. Skenorna kommer från Hällabrottet utanför Örebro. Från vänster ser vi Christer Ihregren, Laila Ihregren, båda ledamöter i styrelsen för Ölands Järnväg, och chauffören Marcus Ottosson. Läggningen av rälsen på stationsområdet inleds redan i morgon och tanken är att den ska ligga färdig och fin till Skördefesten.

Det är inga lätta grejor som hänger i stroppen. Marcus Ottosson och Christer Ihregren styr järnen, Börje Jönsson styr lastaren. I Bakgrunden skymtar stationshuset.

En korg med skruv, mutter och spik hängde med leveransen från Hällabrottet. Bara att sätta igång och spika…

Laila och Christer Ihregren i föreningen Ölands Järnväg framför stationshuset med den nymålade skylten. Ett hårt jobb börjar visa på en realistisk och spännande framtid. Och man är redan nu medveten om att mycket lite brukar gå som på räls…

I nästa vecka kan du även lyssna på poddradio om det som händer vid gamla stationshuset i Torngård.

 

fallen fallos ska resas

Den så kallade Albrunnastenen föll samman i tre delar för några år sedan. Nu ska den på något sätt räddas för eftervärlden. Men originalet är i för dåligt skick för en restaurering/sammanlimning. Alternativen är att hugga eller gjuta en kopia. Länsstyrelsen håller i projektet och Linnéuniversitet är också inblandat. Alvarsamt följer på nära håll arbetets gång…

Så här utslagen och föga iögonenfallande har stenen legat paketerad några år. Men nu stundar nya tider…

lägg ned länsstyrelserna

Bilden är tagen från pirens början i Degerhamns hamn. Vi ser norrut. Tjugofem meter från vattnet går det alldeles utmärkt att gå. Men nästan ingen går där. Under otaliga fikaraster i hamnen har vi sett en enda människa på detta område. Står inga husbilar här kan området karaktäriseras som ”extremt folktomt”. Men husbilsgästerna uppskattade verkligen ställplatserna. Många menade att de var bland de bästa i landet. Klicka här för att träffa några. Eller här. Eller här. Du kan också spana in området från luften, här.

Som vi tidigare berättat säger Miljödomstolen nej till ställplatserna i Degerhamn. Det skrev bland annat Östran i går. Men viktigare är förstås vad Alvarsamt skriver. Vi ger ordet till vår människorättskämpe, humanist, yrkesrevolutionär och jurist med specialitet ställplatsfrågor, Sune Flisa!

Allan von Kompost
återinsatt redaktionschef

– – –

Högt ärade revolutionärer, kvinnliga så väl som manliga. Måttet är rågat. Hövdingen har avgått men betonghäcksmyndigheten består. Därför kräver jag Sune Flisa: Lägg ned Länsstyrelserna, dessa otidsenliga byråkratiska stoppklotsar många gånger ledda av avdankade föredettingar inom politik och ”exteriöra verksamheter som skapar så kallade kända ansikten”. Landshövdingarna är dessutom ofta tvivelaktigt utnämnda av gamla polare i regering och riksdag till en lugn, avmätt, cigarr- och vindoftande avslutning på karriären. Sådana ”farkoster med endast sista raketsteget laddat” bör hellre spurtjobba inom äldre- eller kriminalvården än att leda – den eventuella – utvecklingen av våra län!

Det var Länsstyrelsen som hos Miljödomstolen överprövade Mörbylånga kommuns strandskyddsdispens för ställplatserna i Degerhamn, dessa harmlösa gräsparkeringsplatser för husbilar som på några få år växte till en stark motor för bygden. En säsong talades om fler än 5 000 besök. Länsstyrelsen – och naturligtvis Miljödomstolen – lägger nu en förlamande hämsko över bygden. Den sistnämndas beslut är tragiskt och jag är personligen synnerligen glad över att ha lämnat Öland och Sverige för ett företags- och människovänligt liv i Shimla, Indien. Här uppmuntras initiativ och framåtanda, här förstår man att inkomster icke falla från himmelen likt guldregn, här inser man att allt inte för eviga tider kan vara som det alltid har varit. Här vill man utveckla, förändra, förbättra – för människorna.

Östran skriver bland annat: _ _ _”Området är inte detaljplanerat och omfattas av riksintresse för rörligt friluftsliv, kulturmiljövård och obruten kust. Domstolen menar därför att frågan om strandskyddsdispens `ska präglas av mycket stor restriktivitet´.”

Man tar sig för pannan och vill gå och lägga sig, eventuellt för gott. Miljödomstolen får det att låta som om ett ändlöst lämmeltåg av idoga vandrare med stavar i händerna och ryggsäckarna fulla med långvandringsproviant kommer att hindras i sin finkulturella framfart över stock och över sten förbi denna lilla guppiga gräsplätt. Men var finns – egentligen! –  det rörliga friluftslivet? Var finns behovet av en kulturmiljövård just här? Tror Miljödomstolen att turister ska leta ortoceratiter i de gamla betongkonstruktionerna som står nästgårds?

Juridiken innehåller med rätta möjliga tolkningar av lagar, möjligheter till att ta hänsyn till förhållanden som lagstiftarna inte kunde förutse då lagarna skrevs. Lagar ska inte följas in absurdum. Lagar huggna i sten hör Hedenhös till. Lägg därför ned de kadaverdisciplintänkande Länsstyrelserna. I dag – helst före lunch eller senast i morgon!

Den juridiska kompassen har drabbats av toksnurr. Kommunen säger ja, Länsstyrelsen säger nej och får medhåll av Miljödomstolen. Synnerligen märkligt är då att Länsstyrelsen stod bakom servicehusets tillblivelse på nämnda ställplats – så sent som 2010-2011!
– Vi sökte EU-bidrag för huset och ansökan gick genom Länsstyrelsen. Den var alltså med på noterna, berättar Kurt Arvidsson, på den tiden ledamot i styrelsen, i dag kassör i båtklubben som drev ställplatsen.

I flera års tid har min blomma och jag suttit vid det lilla enkla bordet bakom båtladan för en stärkande fika under våra cykelturer. Vi har suttit där vinter, vår, sommar och höst – en eller flera gånger i veckan. Det vi kan konstatera är att det nästan aldrig går någon människa utmed den kust som Miljödomstolen är så mån om att hålla ”obruten”. Dessutom är den inte bruten. Enligt Kurt Arvidsson har man dragit en gräns 25 meter från stranden, närmare havet än så får ingen husbil parkeras. Men det räcker tydligen inte för Miljödomstolen. För de människor som nästan aldrig går där ska utrymmet vara större. Hur stort? Hundra meter? En kilometer? Tio mil?

Min blodstörtning kräver lugn. Jag får inte brusa upp. Då kan blodet börja spruta igen, säger läkarna. Därför slutar jag nu med en stilla uppmaning: Titta på mitt foto av den icke avbrutna kusten. Utmed den går nästan ingen. Men vill man det så går det – att gå där.

Kurt Arvidsson berättar att man överväger att överklaga Miljödomstolens dom. Gör det, men se först till att Länsstyrelserna placeras på nåt riktigt dammigt muséum!

Eder nyopererade Sune Flisa

Ledarskribenten på heders-
läktaren under en militärupp-
visning i Kråkhultaberg 1957.
Foto: Bo Stenson Kravett-Kaap.

extra extra extra extra

Miljödomstolen stoppar utvecklingen i Degerhamn/Södra Möckleby. Man gör det genom att säga nej till ställplatserna i Degerhamn…

När vår ledarskribent Sune Flisa fick beskedet genom lokala medier ramlade han samman i en mindre blodstörtning och vårdas därför på centralsjukhuset i Shimla, Indien. Från säng 45 på akutavdelning 22 telegraferar han i fetstil: Trots akutsjuk känner jag mig kärnfrisk. Så snart blodstörtningen är åtgärdad går jag loss på tangenterna. Varje nedslag ska kännas som en atombomb. Före midnatt kan ni publicera explosionen. Men slå upp den ordentligt med fotot jag tog vid besöket i somras. På det ser vi den sträcka/det stenröse ”obruten kust” man dillar om. Den förnuftsvidriga domen är hot stuff även här borta på andra sidan jordklotet. Ingen här tror att sånt kan hända år 2016. Alla bara skrattar. Jag är glad över att jag emigrerade. /eder Sune Flisa