poddradio: bra jobbat!

Grävningarna vid Albrunnastenen avslutas under dagen. ”Grävlingarna” har under ledning av arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay bjudit på stor arkeologisk underhållning av högsta karat. Ur en vanlig åker har tusentals år blottats och visats upp för den som vill se. Tack för en prima föreställning! säger Alvarsamts medarbetare i kör. Ovan ser vi förstävstenen prydd med en pumpa – så passande denna dag då Skördefesten inleds. Bakom pumpan breder det uppmätta och noggrant dokumenterade skeppet ut sig.

Eva Eliasson, arkeologistudent, och arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Hör deras tankar och förväntningar under utgrävningens inledning. Slå på högtalarna och klicka här.

Avannons: Sa sist Eva Eliasson, arkeologistuderande. Vi hörde också arkeologen Ludvig Papmehl-Dufay. Några dagar efter att denna intervju gjordes låg hela skeppet blottlagt, så både Evas och Ludvigs föraningar besannades: ”Albrunnastenen” är verkligen en av många i en större skeppssättning. Den bortforsling av den aktre stenen som Ludvig berättar om i inslaget skedde 1939. Hör den i dag enda levande människa som med egna ögon såg vad som hände. Klicka här för att komma till inlägget där Tage Nilsson, 84, berättar.

– Det blottlagda skeppet kommer att ligga öppet under hela nästa vecka, berättar Ludvig Papmehl-Dufay. Enligt Ludvig är diskussionen väckt om att låta rekonstruera inte bara Albrunnastenen utan hela Albrunnaskeppet. Ärendet ligger i Länsstyrelsens knä och Alvarsamt bevakar utvecklingen.

Akterskeppet grävs ut

Den rektangel som i går förmodades vara en grav grävdes delvis ut i dag, se ”det liggande timglaset” uppe till vänster. Eftersom man ser ben i botten av den högra timglasdelen torde den förmodade graven verkligen vara en grav. – Men det är en häst som ligger där, berättar arkeologen och ledaren för utgrävningen Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Antagligen är graven handgrävd under 1920-talet. 

Stensättningen i eftermiddagens solljus över Kalmarsund, som skymtar i bakgrunden. Vi ser att många andra delar av skeppssättningens akterskepp har grävts fram under dagen. Aktern i skeppet är åt höger.

Hela skeppssättningen. Vid pilen skymtar skelettdelar av en häst, se nästa bild.

Inte ett tusen år gammalt skelett, bara hundra. ”Graven” var slutstation för en häst.

Hela skeppssättningen sedd från söder. Nu återstår – tyvärr – bara tre dagar av det grävande projektet…

skeppssättningen blottlagd

Under förmiddagen blottlade en grävare hela skeppssättningen i Albrunna. Från ovan syns tydligt skeppets form med fören åt höger i bild, mot söder. Det finns märken av så kallade ”stenlyft” (märken av flyttade stenar) även innanför relingarna, skeppets konturer. Vad dessa beror på vågar man bara spekulera i. Kanske har de stöttat pålar eller olika slags stag under bygget.

Här har jag lagt till lite färg vid alla så kallade stenlyft, alltså märken efter stenarna i skeppssättningen. Vid den gula pilen har den aktre stenen en gång stått, den som Tage berättar om i föregående inlägg. Vid blå pil står resterna av stävstenen, den kollapsade som nu ska ersättas med en kopia. Vid röda pilen hittar vi en trolig grav. Att den ligger i östlig-västlig riktning kan betyda att den är grävd under kristen tid.

Rektangeln som kan vara en grav. Du får en viss uppfattning av skeppets storlek genom att jämföra med mannen i nedre högra hörnet.

Grav eller inte grav? Vi får avvakta besked…

Från några meters flyghöjd ser vi tydligt skeppets konturer. Stävens sten mot kameran, akterns sten vid den fotograferande mannen. Skeppssättningen är 44 alnar lång, ungefär 26 meter.

Från luften tittar vi rakt ned i en konstruktion som byggdes för runt tusen år sedan – eller ännu längre sedan.

Vi ser här skeppet från nedre högra hörnet upp mot det övre vänstra. Strax vänster om mitten ser vi mörkt avtryck av akterstenen. I övre högra bildhörnet ligger schaktmassor. Alldeles till vänster om dessa syns den möjliga rektangulära graven. För dig som vill titta närmare på detaljerna i bilden finns en stor version här. Observera dock att bilden inte är fri, den får bara användas för privat bruk.

Här har jag förmörkat skeppssättningens yta en aning – och ljusat upp graven några snäpp för tydligare lägesbild. Norr är uppåt i bild.

Midskepps. Norr/aktersten uppåt i bild. Söder/försten nedåt. Här ser vi tydligt de stenlyft jag talar om i översta bildtexten. De löper i stort sett mitt i skeppet och studenterna har ringat in och försett dem med numrerade pinnar. Även denna bild kan du se i stor version, här.

Ett glatt gäng ”grävlingar” strax efter att spåren efter hela skeppssättningen blivit synlig. De står vid den förliga stenen, dagen till ära prydd med en pumpa.

Skeppssättningens försten prydd med pumpa längst till höger. Skuggorna uppe till höger kommer från ”grävlingsgänget”. Alla stenlyft syns på denna bild. De är dels inringade, dels försedda med märkpinnar. Även denna bild kan du se i stor version, men bara för privat bruk. Klicka här.

gåtan är löst – tage minns hur stenen försvann

Det pågår som bekant utgrävningar vid den så kallade Albrunnastenen, den enda synliga i en förmodad skeppssättning om 10 till 20 stenar.

Låt oss backa 77 år och landa i 1939, strax före andra världskrigets utbrott…

I Albrunna bor då som nu Tage Nilsson. Han är sju år och håller på att lära sig cykla herrcykel, alltså hoj med ram. Under en sån övning blir han åsyna vittne till hur den aktre flisan i skeppssättningen i Albrunna råkar stå i vägen för en såmaskin… Ett dygn senare är stenen spårlöst borta.

Tage Nilssons, 84, är den ende i livet som i dag kan minnas hur stenen försvann – för att aldrig mera ses. Slå på din dators högtalare och klicka här.

Tage Nilsson har minne som en häst. Det ska vi lyssnare vara glada för. Det han berättar i dagens poddradioinlägg är han ensam om att minnas. Tage finns att lyssna på i många inlägg på bloggen, här är ett av dem.

Tage bor än i dag i Albrunna. Trots sitt stora historiska intresse hänger han med sin tid. Han fotograferar, rattar flera olika slags datorer och har tre TV-apparater. Nu har han köpt elcykel också…

Tage berättar också om en intressant detalj som kanske kan leda arkeologerna rätt i sökandet efter flera stenar i skeppssättningen:

– Mitt emot den sten där man i dag gräver, på andra sidan 136:an, grävde man ner självdöda hästar. Jag minns att dom som grävde hade ett litet helsike att komma ner med spadarna i jorden. Överallt mötte dom sten. Det kan vara så att man har tagit sten och fyllnadsmassor från andra sidan, alltså där stensättningen ligger, för att täcka över kadavren. Därför bör man kanske kika lite även där…

Den nedgrävningsplats för självdöda hästar Tage berättar om ovan bör gå att hitta bland buskarna mittemot den blå containern vid väg 136.

i lunden den gröna – och vita

På andra sidan av det fält där Albrunnastenen undersöks hittar vi vackra Albrunna lund. När vi ändå hade kiten i luften i den härligt varma termikvinden passade vi på att kolla in läget i lunden. Från 30-40 meters höjd ser vi att många träd är döda, de står som vita skelett mot det vackert gröna. Vid tillfälle ska vi flyga nära in över skogen för en närmare titt. Vill du veta hur det är att möta folk i Albrunna lund klickar du här. Vill du veta hur det ser ut där inne på marken klickar du här. På den mycket större originalbilden ser vi ända över till östra sidan där Gräsgårds kyrka sticker upp sitt torn över horisonten. Om hur denna kyrka en gång smittades med ”något” kan du läsa – och se – här.

en sten av många

Grävningarna vid Albrunnastenen pågår även nästa vecka. På måndag kommer en grävmaskin till platsen för att ta upp resten av den sannolika skeppssättningen. Det berättar projektledaren Ludvig Papmehl-Dufay för Alvarsamt. Bilden är från Alvarsamts kiteflygning över stenen i går eftermiddag. Närmast kameran ser vi högar av grus och jord från siktarna. Kvadraten bakom högen är själva Albrunnastenen. Man tror att den bara är en av kanske 10-20 ursprungliga stenar i en större skeppssättning. Den bör ha sträckt sig bakåt i bilden. Albrunnastenen bör följaktligen vara stävsten i skeppssättningen. Låt oss därför flyga fram ett 30-tal meter, stiga 50 och tilta kameran rakt ned mot marken…

Vi ser då stenen i nere i bildens vänstra hörn. Övriga stenar bör alltså ha stått uppåt i bild, mot norr. Vi ickearkeologer kan dock inte ana några som helst rester av dessa stenar. Kan du? Det enda iögonenfallande är den ”liggande rektangelramen” i bildens övre del – med ett mörkare hörn uppe till vänster. Kan det mörka partiet komma sig av ”annorlunda vattenförhållanden på grund av skeppssättningen”? Det är spännande att spekulera, men det sannolika är nog att ”ramen” är resultat av modernt jordbruk. Snart publicerar vi två poddradioinlägg om Albrunnastenen. I det ena kan du höra en albrunnabo som var med när skeppets norra sten togs ned och forslades bort. I det andra kan du höra arkeologen Ludvis Papmehl-Dufay och studenten Eva Eliasson berätta om grävarbetet vid denna stensättning, som troligen uppfördes under vikingatiden för runt 1 200 år sedan…

på alla fyra

De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…

forskning pågår

Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.

Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…

Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!

Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…

Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.

K 1003

Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…

Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…

Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”

fallen fallos ska resas

Den så kallade Albrunnastenen föll samman i tre delar för några år sedan. Nu ska den på något sätt räddas för eftervärlden. Men originalet är i för dåligt skick för en restaurering/sammanlimning. Alternativen är att hugga eller gjuta en kopia. Länsstyrelsen håller i projektet och Linnéuniversitet är också inblandat. Alvarsamt följer på nära håll arbetets gång…

Så här utslagen och föga iögonenfallande har stenen legat paketerad några år. Men nu stundar nya tider…

kolla in albrunna!

Söder om Södra Möckleby ligger Albrunna, en vacker by med strålande utsikt över Kalmarsund. Här är kameran riktad norrut. Skorstenarna hör till Cementas fabrik i Degerhamn. Vill du veta mer om de två dammarna i förgrunden klickar du här.

Uppe i högra hörnet ser vi byns norra del.

Mellersta delen av Albrunna.

Albrunnas södra del. I bakgrunden ser vi skog. Den heter ”Albrunna lund” och är en liten pärla i sig. Om vintern ser man detta där inne under trädens nakna grenar. I mitten av april är framtoningen en annan. Och i slutet av april har alla sippor slagit ut.

Stranden nedanför södra delen av Albrunna. Härifrån är det ungefär 15 kilometer ned till Ölands sydspets.

på spaning efter den tid som flytt

Strax nedanför de norra delarna av Albrunna låg för länge sen Alsjö. Det berättar en lokal kännare. Alvarsamt drog ut på spaning, och mycket snart hittade vi spår av mänskligt liv här. Men de flesta mänskliga avtrycken är nästan helt dolda under gräs och sly eller till med jord. Man får vika undan, skrapa rent och titta flera gånger för att se det man vill.

För övrigt kan berättas att detta är blogginlägg nummer 1 700 och att Alvarsamt om några dagar firar femårsjubiléum.

Här låg Alsjö. I dag betar kreaturen här. Landskapet domineras av en tydlig platå med en sluttning ned mot havet. Platån blev en naturlig boplats – med strålande utsikt.

Här står jag på toppen av en halvmeterhög kulle och fotograferar ned mot de stenar som omgärdar den. Vi räknade till tiotalet stenar. Sannolikt är detta en gravsättning. Fartygstrafiken var tidigt intensiv i Kalmarsund och folk skadade sig och dog och stupade i strider och någonstans måste liken så snart som möjligt begravas. En jordhög med några stenar fick duga.

En riktig fallgrop! Groparna har ingenting med naturens egna krafter att göra. De är nämligen grävda under världskrigen, kanske som värn, kanske som nån form av övningsobjekt.

Rester av något slags mänsklig byggnation. Just såna här landskapsdetaljer ser man mycket bättre från luften, som exempelvis i detta inlägg.

Vi kan än i dag se rester av utmärkningar av ägor/fastigheter/gårdar i området. Betydelsen av den här enkla stenen förstår man först då man ser att den ligger i rät linje med massor av andra stenar med ett dussintal meters mellanrum. Den ingick i arsenalen för den tidens ”lantmäteri”.

Något har här byggts. Och detta ”något” har senare rasat samman…

Högt uppe på kanten av slänten ned mot havet gick tidigare en enkel väg. På den kom mjölkerskorna med sina kärror och krus för att mjölka den betande boskapen. Här ser vi en bro över en bäck som vägen korsar. Vi upptäckte inte bron förrän vi rensat bland nässlorna runt den.

Vägen nedför slänten började vid denna grindstolpe som än i dag står på benen tack vare stöd av omgivande buskage.

vattenjakt

Det är torrt på Öland. Vatten är bristvara. Men det finns stora mängder vatten i den öländska stenkroppen, mer än man kanske tror. Alvarsamt hamnade i Albrunnaslänterna ned mot Kalmarsund. Där röjer sig vattenådrorna för den som håller korpgluggarna öppna.

I kommande inlägg ska vi även se spår av grav- och bosättningar i samma område. Och vi kikar in i grävlingsgryt…

Här avslöjar sig en underjordisk bäck genom att gå i dagen. Den genomvåta marken har här trampats gropig av betande kreatur. Bäcken kan ha sin början flera kilometer härifrån – långt uppe på alvaret.

Under det gröna, som är andra växter än vanligt gräs, finns vatten. Man behöver inte vara geolog eller hydrolog för att göra enkla tolkningar av vattnets effekter i naturen.

En liten bäck med ursprung i en källa nåt 50-tal meter högre upp på slänten. Vi ser ena fundamentet för en tidigare bro, sannolikt byggd av trä. Flödet i bäcken var förr i världen betydligt kraftigare.

Hur kan vi se att en underjordisk bäck går ut i havet just här? Jo, gräset på fotot måste ha sötvatten för att kunna etablera sig och leva här. Och det går bra, trots att vågor med bräckvatten ideligen slår in över växten. Några meter längre bort finns inte dessa gräs.

stensjön – igen!

Är du i trakterna av Albrunna kan en kort vandring till Stensjön ”löna sig”. Du kliver över stättan vid Albrunna torg mitt i byn och följer leden märkt med vitmålade stenar. Kreaturen i hagen är inte farliga. Det kan jag som tidigare mjölkbonde intyga.

Sjön är ett gammalt kalkbrott. Cementa började bryta sten här redan 1888 och lite längre bort bakom Stensjön bryts fortfarande sten för tillverkning av cement. Om det brottet berättar vi i kommande inlägg.

Fågellivet lär vara rikt vid Stensjön. Informationsskyltar berättar att du kan se backsvala, gråhakedopping och skogsduva här. Dock säger vissa kännare att fågellivet här gått ned en aning under senare tid. Orsak okänd.

Ytterligare en stätta måste bestigas innan du är framme vid Stensjön.

Den första anblicken av sjön. Kalkstenen lyser på många ställen vit runt stränderna.

Vassruggar och öar. Öarna syns bäst från skyn, se flygbilden längre ned.

Den geologiskt intresserade kan nog finna intressanta detaljer.

Stensjön skulle nog kunna ”uppdateras” till en spännande sportfiskesjö. Kanske endast för flugfiske? Nån som nappar – på idén?

Här ligger kalkskivorna som brädor i en brädstapel.

Från luften ser vi Stensjön mot Kalmarsund. Sjön går på båda sidor om vägen i bildens nederkant. Bebyggelsen är Albrunna.

På större delen av sjön anar man botten. Är det nån som vet hur djup Stensjön är på djupaste stället?

Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i närmast identiskt jämntjocka lager. En och annan liten fisk bryr sig inte om detta utan simmar till synes planlöst omkring i det grunda och varma vattnet. Jag har ännu inte kunnat artbestämma dem.

Långa stycken är stränderna lodräta. Det gäller att inte gå och drömma för mycket…

bloggspeeden sänks en aning…

På grund av andra jobb måste jag sänka bloggintensiteten. Det kan nog gå både en och två och ibland tre dagar mellan inläggen en tid framöver…

Närmast ska vi till Naturum Ottenby och kolla in hur det ser ut där efter deras grundliga ansiktslyftning.

Återbesöket vid Parboäng gård kommer också som inlägg. Men Johan Parboäng tycker mycket om det mesta så inlägget tar lite tid att redigera. Men det kommer småningom…

Och så ska vi – äntligen! – fatta varför en viss trappa ser ut som den gör.

7 juni uppmärksammar jag mig själv. Då tar nämligen kommunstyrelsen upp mitt medborgarförslag om att söka EU-bidrag för bekämpning av almdöden och på så sätt rädda Öland från tvinsot, turistflykt och total ödeläggelse. Märker jag att intresset är svalt har jag totat ihop en sjutton timmar lång filibuster…

Vi kikar på en hamn som håller på att slamma igen och så gör vi ett besök i det hemska Sverige – för att njuta av ett stycke natur som faktiskt inte har sin like på Öland.

Det blir också ett andra inlägg om ”Ölands största pool” – i Skärlöv, där två bröder har fixat bevattning till 115 hektar åker! Mycket verkstad och lite prat, alltså.

Vi ska också lära oss att finna, borra och dricka vatten från Ölands undre värld. Sune Flisa är lärare.

Och så blir det en massa annat smått och gott.

Njut av sommaren!

Stensjön öster om Albrunna. Egentligen borde den heta Stensjöarna eftersom en väg delar den i två. Foto från gårdagens kiteflygning.

motgång och medgång i fyr till fyr

– Det blir ingen cykelled mellan Albrunna och strax norr om Mörbylilla. Där får man cykla på 136:an. Det berättar Bo Thoor, projektledare för det stora cykelledsprojektet Fyr till fyr.
Alvarsamt har hört sig för i bygden och fått besked att det lär kinka med markägare.

– Naturligtvis är det en black om foten för projektet, säger Bo Thoor. Nu gör vi helt om och jobbar från söder mot norr i stället. Vi smiter förbi golfhuset i Gröhögen, går väster om 136:an och ned till stranden där golfbanan slutar. Därifrån fortsätter vi genom talldungen och upp till Ventlinge. Från Ventlinge går leden väster om och intill 136:an till strax norr om Mörbylilla. Därifrån får man cykla på landsvägen fram till Albrunna och ned mot havet igen där leden åter tar vid.

Den positiva nyheten är att sträckan från Grönhögen och söderut kan bli en riktig paradsträcka. Eller vad sägs om att få cykla hela vägen utmed södra sidan av Karl X Gustavs mur? Markägaren Johan Parboäng berättar:
– Leden ska gå här mellan min fågelsjö och badstranden. Sen smiter den förbi murens västra slut alldeles nere vid havet och svänger tvärt vänster upp utmed muren fram till 136:an.

Alvarsamt vågar redan nu påstå att denna del av leden kommer att bli en av de vackraste på södra Öland. Vi cyklister har fått nåt att se fram mot!

Alvarsamts läsare kan också se fram att snart få läsa om vad Johan Parboäng tycker och tänker om sina fågelsjö- och gäddyngelprojekt, om jordbruk, om ekologisk odling, om Stomp, om jakt, om vatten, om mjölkpriser, om Öland, om…

Johan har ett projekt på var sida om ön, liksom en gård på västra och en gård på östra sidan! Johan Parboäng är som ett självspelande piano. Om sig själv säger han: – Jag diskuterar inte. Jag för monologer…

Johan Parboäng på den plats där cykelleden mellan Grönhögen och Ottenby ska dras, alltså mellan Johans fågelsjö och badstranden alldeles söder om Grönhögen. Leden fortsätter söder om Karl X Gustavs mur – i bakgrunden – och på södra sidan om den upp mot väg 136. En sträcka att njuta på – och av!

Mot söder! Vilket äventyr att få trampa på här mot Ottenby. Leden ska dras till höger om stängslet. Nånstans bort i dimman står fyren Långe Jan.

kampen mot den dödsbringande alrunan

Den kan döda sin husbonde. Den kan skrika. Den kan göra livet surt för många, alrunan. Växten ansågs viktig vid förtrollningar och den som försökte dra alrunan ur jorden skulle ögonblickligen falla död ned. Lösningen var att binda ett rep i växten och i svansen på en svart hund. Hunden drog – och dog. Det gick alltså åt en hund för varje planta. Det förekom också att man spände en oxe för repet i stället för en hund. Även oxarna dog på fläcken.

Alvarsamt bestämde sig för – efter ett rekordlångt redaktionssammanträde där risker vägdes mot läsarintressen – att kontrollera sanningshalten i sägnerna. Lars Henell anmälde sig som frivillig till det dödliga experimentet. Anna-Britt Lagerström likaså. Båda var väl insatta i de eventuella följderna, fördubblade sina livförsäkringar och kom till dragkampen i god form, nystretchade och relativt lugna. En stor planta alruna snarades med ett rep hållande för två ton, dragarna stötte klackarna i jorden och den livsavgörande envigen inleddes…

Slå på högtalarna och hör Lars Henell, vd vid Albrunna Perenner, berätta mer om denna dödens växt för Alvarsamts utsände – och det spännande och livsfarliga uppdragningsförsöket. Klicka här.

Den respektingivande alrunan på Lars Henells mark. Detta exemplar har en pålrot på nästan en meter så det krävs enorma krafter för att dra den ur jorden.

Det starkaste repet i hela Albrunna väljs ut. Riskerar man sitt liv vill man komma så väl förberedd som möjligt. Vi ser Lars Henell och Anna-Britt Lagerström inför kampen.

Trots tappra försök, mängder av svordomar och blödande skavsår i händerna satt alrunan som fastspikad i backen. Den skrek inte ens och står än i dag kvar på samma plats. Och tack vare den misslyckade rotuppdragningen lever fortfarande både Lars Henell och Anna-Britt Lagerström.

innan löven slår ut

Aprilskog utmed stranden vid Södra bruket. I bakgrunden allén mellan Södra Möckleby och Albrunna.

i röret…

På förekommen anledning, som det brukar uttryckas då man vill säga någonting av vikt…

Alvarsamt genomförde under veckoslutet ett fantastiskt biologiskt och botaniskt experiment tillsammans med handelsträdgårdsmästare Lars Henell, Albrunna Perenner. Försöket gick ut på att med mänsklig handkraft – medelst snara på grov tross, dra ett exemplar av den antika växten alrunan ur jorden, något som i de bokliga hävderna brukar benämnas som ”uppenbart självmord”. De historiska texterna rekommenderar i stället att plantan slitas ur jorden av hundar eller oxar och att markägaren håller sig på avsevärt avstånd från uppdragningsplatsen med igenproppade öron och ögonbindel. Ingetdera av dessa kriterier uppfylldes under söndagens botaniska och audiologiska försök, varför vi på Alvarsamt har haft morgonmöte om publicering eller inte av det kanske blodigaste reportage vi gjort genom alla tider. Publiceringssidan vann med två ynka röster: 138-136.

Dock vill vi varna alla känsliga läsare för att läsa inlägget utan starka solglasögon och att INTE slå på högtalarna, ity de ångestskrik som plantan levererade har orsakat sprängda fönsterglas, knäckta flaggstänger och bortblåsta tak i den – tidigare – så idylliska byn Albrunna.

Allan von Kompost
redaktionschef

många vindfällen i albrunna lund

Höststormarna möblerade om Albrunna lund. Vindfällena är många, rishögarna likaså. Fällen som hamnat över stigar kapas och läggs undan men resten får ligga kvar. Vi tror det är bra; skogen får ett naturligt liv utan för mycket mänsklig inblandning. Insekter, svampar och lavar bör bli vinnarna.

Fällen och trädbråte ger på sina ställen ett dramatiskt intryck.

På andra ställen ser det nästan nystädat ut.

Det förvånar hur många träd som man tycker står skyddade inne i den täta lunden ändå får stryka på foten.

Här och var signalerar blåsippan sin existens. Vitsippan hade när vi var där bara knoppar. Gulsippan var på väg…

Här får man huka sig för att ta sig fram.

Rotvälta. Rötterna ser klena ut.

Här tar man sig inte fram utan mycket möda och stort besvär.

Det är skönt för ögat att se en naturlig skog, att slippa se ”städade skogar”.

Här går faktiskt en liten stig som är helt stängd av risbuskar. Fram med macheten!

Typisk stig genom Albrunna lund.

Vril, modell större. Denna är säkert en meter i diameter.

Bara några meter utanför muren på alvaret växer dessa små blommor där alvaret bildar gropar och där träden i lunden skuggar dem. Kanske är även betande kreatur ett av livsvillkoren för dem. Vet nån vad de heter?

våradonis

Jo då, den har slagit ut även i år, våradonisen som också kallas arontorpsros. I mina ögon är den fulsnygg, ser ut som en blomma parad med en liten gran.

Våradonisen är giftig till tusen, innehåller bland annat cymarin. Dessa exemplar fann vi i Albrunna lund.

upp för att ta ned – II

Den stora gårdsalmen vid handelsträdgården Albrunna Perenner anfölls av almsplintborren 2014. Två år senare är den stendöd – i almsjukan. Det var bara för handelsträdgårdsmästare Lars Henell att ringa de hårda gossarna i Arborist Öland för att ta ned större delen av trädet. För ett smittat träd finns ingen bot.

Det första momentet i en fällning är att kasta upp en plugg i en tunn lina runt en gren eller klyka. När pluggen kommer ned igen är det bara att fästa själva säkerhetslinan – och hissa upp den och göra fast nere på backen. Här är Christoffer Wernersson är klar för uppstigning. För den oinvigde är det svårt att förstå hur alla linor, karbinhakar, knopar och taljor fungerar tillsammans. Men det gör de!

Det ser så enkelt ut när Christoffer börjar ”luftklättra” uppför en av stammarna. Notera den hängande motorsågen – som ”alltid” startar på första rycket. Att sitta uppe i en trädtopp och försöka bli vän med en ”bråksåg” är en mardröm.

En arborist måste hela tiden vara med på noterna. Jobbet är ingenting för den som då och då drömmer sig bort. En sån dröm kan bli den sista…

Vänstra stammen är kapad till önskad längd. Lars Henell valde att lämna så här mycket kvar för den vackra murgrönans skull. – Men trädets mjukt skuggande funktion är borta för alltid, suckar han.

Lunchen är över. Cristoffer Wernersson och Fredrik Stålgren gör sig beredda inför andra halvlek. Nu ska den högra stammen fällas. – I dag klättrar jag och Fredrik är på backen, berättar Christoffer. I morgon byter vi. Vi turas om för att hålla alla kunskaper så levande som möjligt.

Christoffer ”apar sig”. Det går snabbt uppför stammen. En meter tar bara runt tre sekunder. Väl uppe börjar kapningen, först av mindre grenar och kvistar – även med handsåg. Sedan tar man sig nedåt och mot de allt kraftigare grenarna. Stammen kapas bit för bit.

En bit murgröna strök med när denna Y-stam fick stryka på foten. Allt som sågas av firas i rep. För extremt tunga grenar eller stamsektioner finns en speciell fästanordning nere på marken. – Innan vi köpte den fick jag vara motvikt, berättar Fredrik. Ibland var stambiten mycket tyngre än jag – då var det iväg uppåt!

Fredrik Stålgren, Lars Henell och Christoffer Wernersson i halvtid. Lars Henell ser ju riktigt glad ut, trots att det nu bara blir kaffeved av hans kära alm. – Men jag har sörjt färdigt nu, säger han med ett leende. Det är dessvärre många som kommer att få sörja sina almar de närmaste åren. – Jag är övertygad om att i stort sett alla almar på Öland kommer att dö, säger Christoffer. Tråkigt nog slår nu en annan sjukdom även mot asken.

Vänstra stammen är färdigfriserad. Hur den högra blir får du se i ett kommande inlägg…

* * *

För den fotointresserade kan berättas att bilderna i detta inlägg är gjorda automatiskt med PhotoShops kommando Bildbearbetare under Arkiv/Skript. Genom att i det lägga in egeninspelade makron kan jag få programmet att göra det ibland så tradiga bildbearbetningsarbetet. Jag kan lägga flera hundra bilder i en mapp, klicka på önskat makro – och gå och käka middag. När jag kommer tillbaka ligger alla foton fixade. PhotoShop har justerat, förminskat, ramat in, skärpt och sparat. Småningom ska jag försöka göra ett inlägg om ”metoden som spar hur mycket tid som helst”. Tio timmars bildjobb kan gå på en kafferast och resultatet blir många gånger ”bra men inte perfekt”.

år efter år går arbetet vidare…

Arbetet med boken om Södra Möckleby socken pågår oförtrutet, månad efter månad, år efter år. Nu har man snart hållit på i fem år. I dag kallade man till ”extra skanningsmöte” för att digitalisera nån procent av hembygdsmuseets enorma fotoskatt. Medan skannern plågades till oroväckande gnöl och rökutveckling av maskinist Birger Hagman drog Uno Magnusson självupplevda sannsagor från senaste USA-resan. Lantbruksspecialisterna Laila och Lars Henell diskuterade länge om varför en strängläggare är viktigare än en självbindare. Sedan serverades kaffe med hembakade semlor och allt arbete nedlades omedelbart – och arkiverades. Alvarsamts utsände följde storögd processen.

Laila Henell är klassens ordningsvakt. Hennes arbete betraktas av kollegorna som ”i det närmaste omöjligt”. Birger Hagman, datageni och sjöman, rattar skannern mot nya stora äventyr.

Miljön för skapandet av en sockenbok kan inte vara bättre. Museet i Degerhamn är proppfullt med gamla ting, foton, referat, protokoll. Även delar av handelsman John i murens affärdisk finns där.

Laila Henell placerar en etikett här, en annan där. Och så ramlar nån av och hon får börja om igen. Utan ordning på alla tusentals foton skulle jobbet snabbt utmynna i ett inferno av strindbergska format. 

Magister Uno Magnusson med femteklassare för runt 40 år sen. Grabben i blå tröja, trea  från vänster i mittraden är Lars ”Perennen” Henell, i dag handelsträdgårdsdirektör och sockenbokens lantbruksexpert. Tilläggas kan att ”Perennen” i dag har väsentligt mindre respekt för sin tidigare lärare. Han till och med duar honom.

Magister Uno Magnusson försöker dock med alla medel upprätthålla skenet av ”bestämmande kraft”. Här visar han med diktatorisk emfas var bilden av honom själv ska placeras i boken – här! Bredvid honom står tidigare eleven ”Perennen” Henell. Han bara skrattar och säger – jaså…

Längst till vänster skymtar handelsman John i murens disk med centralt placerad våg. Foton finns uppsatta på väggarna och på ”blädderskärmar”. Sommartid håller museet öppet för allmänheten. Museet tillhör och sköts av hembygdsföreningen.

Skanningsoperatör Birger Hagman, även synnerligen aktiv i Klubb Maritim Kalmar, Sveriges största förening för sjöbusar. Sommartid rattar han dykarlagets fartyg ut till vraket efter regalskeppet Kronan i vattnen utanför Hulterstad. Datafreak, en livslevande processor med terabyte-stora lagringsutrymmen. Birger skriver förstås om skutorna i Degerhamn. De på vattnet, alltså.

Lars ”Perennen” Henell, handelsträdgårdsdirektör och chef för sitt eget gårdsmuséum om livet i hembyn Albrunna, som ingår i Södra Möckleby socken. Lars är lantbruksexpert och kan tusen blommor på latin. Han kan dessutom skilja en tvåskärig plog från en treskärig – på lukten. Lars och Laila skriver om socknens lantbruk, från Hedenhös fram till i dag. 

Bakom Lars Henell och Birger Hagman finns museets sjöfartsavdelning med mängder av marina prylar, skutor i ram och som tredimensionella modeller. Där doftar det både hav och tjära. Borta vid fotoplanschkarusellen ser vi Laila Henell och bakom utfälld plansch sitter Uno Magnusson, här i det närmaste osynlig.

Lars Henell har hoppat upp för att steppa loss på en stol. Om detta görs i förtvivlan över en förlorad datafil eller ett felmärkt foto förtäljer icke historien…

Så kom då dagens clou: Laila med kaffe och hemlagade semlor. På en sekund blev sockenboken helt ointressant och ingen sa mer ett ord om den. Samtalet styrdes i stället in på livets nödvändigheter som god mat och stark dryck – och mycket annat…

kyligt – och hett

Eftermiddagens solnedgång över Kalmarsund var blå, säregen, kall som is – och flammande het. Vi ser här ”flammorna” längst bort vid horisonten.

I längsta teleläge blir horisonten rent kylbergsk, overkligt intensiv, som brinnande acetylen.

gormfakta

Stormen Gorm nådde sitt maximum klockan 00:20 på södra Öland. Då uppmättes 32,4 meter per sekund i byarna vid mätstationen i Albrunna. Det är 0,3 meter per sekund för lite för att klassas som orkan.

Öland från luften – norra Albrunna

Dagens vind bar precis för kite, rigg och kamera. Ljuset var godkänt men inte mer, men så snart vi landat öste solen på ordentligt. Men som KAP-fotograf får man aldrig klaga. Det känns meningslöst att skälla på naturens krafter.

Till vänster i bild kommer cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna fram ur skogen. Den skarpögde ser betande kreatur vid bäcken som horisontellt delar bilden.

Bebyggelsen i norra delen av Albrunna. Bakom den väg 136 men en av Sveriges vackraste alléer. Frågan är när almsjukan kapar den för gott. 

Norra och mellersta Albrunna. Cykelleden från havet mynnar ut mitt i byn. Uppe i högra hörnet ser vi en mörk skogsdunge vid Stensjön och Cementas stenbrott anas i fjärran som en blågrå rand. Sen är det alvar nästan ända fram till Ölands ostkust. Söder ligger åt höger i bild.

Om vi följer stranden med ögat uppåt i bild når vi ändra fram till Södra bruket.

Som alla ser är det Birgitta och Leif som vandrar på cykelleden ned mot havet.

Mitt i ”den gröna limpan” slingrar sig cykelleden mot Södra bruket, vars ruinskorsten vi ser i bildens ovankant. Längst upp syns ungefär halva Cementabyggnaden och längst upp i höger hörn disar Södra Möcklby mot kameran.

om man ser den lite grand från ovan…

… så ser vi att cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna slingrar sig som en orm genom den exotiska skogen. Att den går så nära jordbruksmark får man ingen känsla av som cyklist.

Norr finns uppåt i bild. Här svänger cykelleden bort från playan och in i skogen. Till höger skymtar odlad mark.

Här kan det gå undan i en lång skön utförslöpa. Om man hojar åt rätt håll, vill säga. 

Bara ett 20-tal meter från cykelleden ligger ett stort grönt cirkelformat område – till höger om rödfyrsfläcken. Kan det vara en mosse?

Den förmodade mossen ligger inklämd mellan cykelleden och jordbruksmarken.

Den svarta cykelsnoken, tämligen vanlig på Öland, ringlar vidare mot nya öden söderut…

brun asfalt

Det har blivit höst. På cykelleden Albrunna-Södra bruket ligger tallbarr i tjocka ockrafärgade mattor. Doften av skog är påtaglig, vilket inte är så vanligt på Öland.

öland från luften – Albrunna lund

Flygbild av Albrunna lund, en av södra Ölands pärlor, tagen i slutet av september. När jag detaljstuderar den undrar jag om det kan anses normalt med så många vita döda träd…

att göra eller inte göra något, det är frågan

Mönsterås kommun vill intensifiera jakten på skarv, skriver Östra Småland. Skarven dödar träd och växtlighet med sin mycket speciella avföring, och öar utanför Timmernabben ser enligt tidningen ut ”som om en atomkraftsolycka inträffat där.” Tidningen berättar också att det stinker från öarna. Nu ska Länsstyrelsen avgöra om ytterligare skarvar ska få skjutas – utöver de 3 000 per år som sedan tidigare får avlivas inom Kalmar län.

Frågan blir kanske snart aktuell även för södra Öland. Vi har märkt att skarvarna blir fler och fler mellan Södra bruket och Albrunna. I dag räknade vi till drygt 20 inom ungefär ett halvt hektar vattenyta. Visserligen är jag ingen vän av ”mänsklig styrning av naturen”, men eftersom vi faktiskt har lagt vår näsa i blöt sen många tusen år tillbaka är det kanske nödvändigt med en fortsättning – då och då.

Närmast kameran torkar en skarv sina vingar i vinden. Bakom den ses två av skarvarnas favvo-toaletter. Med ett 500-millimeters teleobjektiv kommer man hyfsat nära skarvarna. Men på ett visst avstånd, runt 100 meter, lättar de och flyr. Skarven betraktas av många som ”ful”, något som naturligtvis inte får påverka om den ska jagas eller inte. Som flygentusiast är jag fascinerad av dess goda flygförmåga. Den kan ”sniffa som på räls” bara centimetern ovanför vattenytan – och det går undan.

Stenen är vit av skarvspillning. Märkligt nog ligger all ”vitmålning” på stenarnas sydsida. Exkrementerna innehåller så mycket frätande ammoniak att den dödar många växter – till och med stora träd. En fullvuxen skarv sätter i sig mellan tre och fem hekto fisk per dag.

Här är knappt hälften av dem vi såg i dag. Det ska bli intressant att räkna dem nästa år…