och det varde måndag…

Hösten är ovanligt färglös i år. Men det finns undantag. Vissa partier utmed Bergstigen i Degerhamn är några.

Men även det färglösa har sin tjusning. Detta vackra bladlösa träd skimrar i vitt, grått, gråblått, svart.

”Södra Öland ska lyftas igen.” Ja, så skriver Östra Småland. Det mesta man drömde om 2009 verkar ha gått upp i rök eller blivit kvar på startlinjen. Nu vet inte jag vad man hade för visioner för sju år sen, men tydligen var de många, eftersom tidigare kommunalrådet Kent Ingvarsson (M) i veckan levererade en riktig högersmocka i samma artikel: ”Utvecklingen har varit katastrofal med allt snabbare urbanisering.”

Vad göra? Kent Ingvarsson föreslår en landsbygdsutvecklare för södra ön. Personligen tror jag inte mycket på en sån. All utveckling måste göras av invånarna, något som Kent själv säger i samma artikel: ”Men det är i första hand medborgarna själva som ska stå för själva utvecklingen. Däremot ska kommunen se till att det finns pengar.”

Jag tror inte på det heller. Allt företagande innebär risktagningar. Företagandets grunder är intresse och kunskaper och en stor slev jävlar anamma. Att kommunen genom ”pengar” skulle eliminera riskerna för företagande känns som fel väg. Ska allt i livet göras ”säkert” blir nog inte mycket gjort.

Även om urbaniseringen är katastrofal finns glädjeämnen. Vad sägs om denne göteborgare som vill bli åretruntboende i lilla Degerhamn/Södra Möckleby? Glädjande nog är några telefonnummerlappar på papperet rivna så det finns hopp om ytterligare en sydölänning! Eftersom jag är optimist säger jag redan nu: Välkommen hit!

Något som verkligen inte har gått i stå är uppbyggnaden av den omkullblåsta ladan i Degerhamn. Det var snart ett år sen orkanen Gorm som svepte av hela övervåningen på byggnaden 2015. Kåk och tomt såg ut som efter ett bombanfall och jag hade svårt att tro på en återuppbyggnad. Lyckligtvis hade jag fel och steg för steg närmar sig bygget sitt slut. Snacka om happy end.

Gorm har sopat rent i november 2015. Vid Ölands södra udde blåste 27,5 meter per sekund.

Augusti i år.

Ladan från luften i augusti i år. Om man jämför med villorna omkring ser man hur enormt stor byggnaden är.

Norra gaveln under flyktiga sommarmoln.

Mitten av oktober 2016. Jobbet är kanske klart till ettårsdagen av orkanen Gorm?

Den av Länsstyrelsen stängda ställplatsen i Degerhamn är trots det förnuftsvidriga beslutet numera fylld av bilar, vanliga bilar. I går kom bilar på led, bilar åkte igen och nya fyllde på. Det kryllade av bilar, man kunde tro att man var i Stockholms city. Ur bilarna klev fågelskådare med sina mäktiga optiska kanoner.

Bilarna var så många att de fick ställas på led. Rep och skyltar vägledde förare som eventuellt fått pippi på hjärnan.

Alla spejade med fixerad blick mot nordväst. Alvarsamts utsända såg intet, bara tristgrått hav och en ännu tristare Sverige i fjärran. Vad fotograferade man med dessa muskedunder?

Mystiken tätnar. Fotograferar man sand? Fotograferar man vatten? Fotograferar man det hemska Sverige? Ingen vet. Tystnaden ligger tät över strandlivet – som ett lock till tryckkokaren.

Stora Nikonsmällor på stativ, som under fotbolls-VM eller vid filmfestivalen i Cannes. Vilken kändis är på ingång? Från havet? Kommer kanske Sune Flisa simmande från Shimla, Indien?

Efter en stund lättade tystnaden en aning och många av männen med fotokarbiner tycktes slappna av en smula. Vår utsände reporter tog mod till sig och frågade. Svaret: En (en enda!) sibirisk järnsparv.

Det lär krylla av fågelskådare även nere vid fyrplatsen. Orsaken är att där inte finns en (en!) utan mängder av rara fåglar. De har kommit som snedseglare med den envisa hårdvinden från Ryssland! Svenska Dagbladet skriver att ”Ryskt extremväder flax för svenska fågelskådare”. Sibiriska järnsparvar och azurmesar lär – exempelvis – kunna avnjutas i okularet. Tusen ornitologer lär ha invaderat ön. Hur många fåglarna är låter jag vara osagt.

Skarv på reven vid södra udden. Den är inte alls rar. Kanske därför många vill skjuta den, medan andra protesterar.

Apropå fåglar ser fågelsjön i Degerhamn ut att växa igen allt mer. Eller luras ögat av sjöns framtoning i årstidernas olika förklädnader?

Fågelsjön i oktober 2015. Grönt lyser med sin frånvaro. Ockrafärgerna tar över.

I augusti 2015 var i stort sett allt i motivet grönt. 

Hösten går långsamt mot vinter. Det döda bryts ned för att ge näring åt det kommande. Långt bort skymtar en vår…

Att Alvarsamt mest huserar på södra Öland hindrar inte att vi nån enstaka gång uppmärksammar något berömvärt på norra ön. Kommunalrådet i Borgholm, Ilco Corkovic (S), betalar luncher och bensin ur egen ficka. Det skriver lokala medier, bland andra Barometern, den 15 oktober. Ilco har, enligt Östran, inte fakturerat representationsluncher och liknande efter sitt tillträde 2014.  Han betalar själv även om han exempelvis bjuder en företagare på lunch. Ilco menar att arvodet täcker utgifterna. Bravo, Ilco! Alvarsamt lyfter på hatten. Så borde flera jobba inom politiken.

Den i en kommentar utlovade videointervjun med Sune Flisa gick inte att genomföra. Det blev den gamla vanliga visan: Bråk om honorar. Att en liten kulturpublikation som Alvarsamt ska betala inte mindre än 40 000 kronor för en treminuters intervju är i grövsta laget. Vi erbjöd hälften, men gode Sune tvärnobbade.

Sune Flisa är i stället åter beredd att kasta sig in i både politiken och byråkratin för att – som han själv säger – leda södra Öland mot en storslagen framtid. Första steget är att med nästan hundraprocentig säkerhet utnämna sig själv till länets nästa landshövding. I ett mejl till tillförordnade hövdingen skriver Sune att han ”är den utan konkurrens bäst lämpade för jobbet”. Att gode Sune bara för en kort tid sedan krävde stängning av landets länsstyrelser tycks han helt ha glömt bort. Nå väl, nedan publicerar vi – med viss tvekan – Sunes mejl till Malin Almqvist, tillförordnad landshövding och länsråd i Kalmar län:

För övrigt kan noteras att min fru köpt årets första pepparkakor. Det ryktas att vi går mot nåt slags högtid…

_ _ _ _ _

Alvarsamt är numera en måndagsblogg. Nästa inlägg publiceras 06:30 den 24 oktober.

möckelmossen

”Något” har skapat ett gigantiskt spindelnät söder om den vattenfattiga Möckelmossen, Kalkstenen är – kanske på grund av kreaturens och människans nötningar – på sina ställen nedsliten till ett lager fint kritvitt pulver. När man vandrar här inser man att Öland är en enda stor kalkplatta. Foto från slutet av augusti.

nattmaran

Jag blev kidnappad av ett för mig helt okänt sällskap. Alla bar ansiktsmasker föreställande skitiga grisar, loppätna gamar och skabbiga råttor i olika grimaserande poser med huggtänder, hängande tungor, hångrin.

– Nu ska du få en åktur du aldrig ska glömma, sa en av råttorna. Man föste in i mig i baksätet på en bil med en gris till vänster och en asgam till höger om mig.
– Kör nu, Dyster! sa Asgamen till Asråttan bakom ratten.
– Ok, chifen, svarade slemmet.

En tandlös svartråtta satt bredvid föraren. Han vände sig om mot mig och log tandlöst och presenterade sig som Äcklet. Andedräkten var surströmming gånger tio.
– Hoppas du kommer att uppskatta det du nu ska få se, skrattade han.

Bilen startade med ett ryck och alla utom jag hånskrattade. Asgamen till höger om mig nöp mig i armen och kraxade:
– Kanske bäst att jag nyper dej för att du ska fatta att det du nu kommer att få se är sant. Ha, ha, ha!

Bilen svängde vänster, ned mot södra ön. Vi körde förbi Alunvallen.
– Här börjar det bli riktigt vackert! grymtade Skitgrisen till vänster om mig.
Han luktade apa gånger fem.

– Titta och njut! kraxade Asgamen och pekade med sina läskiga klor mot allén. Se så vacker den har blivit de senaste åren. Dödare och dödare. Så fint med dom svarta stammarna mot himlen.
– Å snart blir stammarna vita och sen ramlar dom i backen! tjoade Dyster från förarplatsen och alla skrattade hysteriskt och stampade i golvet, alla utom jag.

Dyster saktade in…
– Njut lite extra nu. Titta! Död, dödare, dödast. Snart är hela allén äntligen stendöd! grymtade Skitgrisen. Äntligen! Skadegörare kan härja fritt.

Vi närmade oss Albrunna.
– Vilken njutning, stönade Asgamen och såg ut att mena det. Så fasansfullt skönt med dessa sotsvarta spretgrenar mot himlen. Och så dödshärligt att veta att dom är stendöda – och att den underbara pesten fortsätter att sprida sig. Snart ska hela Öland vara kalrakat. Då blir det fest, ska du veta.

Asgamen tog fram några fotografier för att visa mig.
– Se här hur äckelläckert pesten drar fram, inte bara här utan på hela södra ön. Visst är det fett mysigt! Fett mysigt i Bredinge, i Mysinge, i Smedby, i Össmo och i Enetri. Hela ön ska till slut bli som en enda stor vit skimrande plockepinnvedtrave med stendöda träd. Framtiden har aldrig sett mer lovande ut än i dag, eftersom politiker, Trafikverket och andra är helt paralyserade. Asgamen skrockade och de andra tjöt av djälvulsskratt.
– Paralyserade! Ja, det är rätta ordet, skrattade Asgamen och flaxade med vingarna av glädje så lopporna yrde i den lilla bilen.

Precis vid skylten Albrunna tog jag min chans. Nu skulle åren vid päronboll och slagsäck ge utdelning. Det sa poff och pang och Skitgrisen och Asgamen skulle inte vakna mer den dagen. Med all kraft vräkte jag mig mot högra dörren och kastade mig ut i farten, landade som en fullblodsstuntman mitt i ett stenröse, slogs blodig, bröt några ben men kom trots det upp på benen.

Solen sken. Det var tyst. Jag sträckte på mig. Klockan var 06:40. Hög tid att stiga upp. Vi skulle visst åka till Albrunna fram mot åttasnåret…

Skadegörare kan härja fritt. Slå på högtalarna och klicka här. Hur man ska bekämpa almsjukan hittar du här.

i lunden den gröna – och vita

På andra sidan av det fält där Albrunnastenen undersöks hittar vi vackra Albrunna lund. När vi ändå hade kiten i luften i den härligt varma termikvinden passade vi på att kolla in läget i lunden. Från 30-40 meters höjd ser vi att många träd är döda, de står som vita skelett mot det vackert gröna. Vid tillfälle ska vi flyga nära in över skogen för en närmare titt. Vill du veta hur det är att möta folk i Albrunna lund klickar du här. Vill du veta hur det ser ut där inne på marken klickar du här. På den mycket större originalbilden ser vi ända över till östra sidan där Gräsgårds kyrka sticker upp sitt torn över horisonten. Om hur denna kyrka en gång smittades med ”något” kan du läsa – och se – här.

K 1003

Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…

Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…

Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”

370 centimeter

Ja, så höga blev de, stockrosorna, älskade av oss – och av humlorna. Men nu blåser en efter en omkull. Men det var skoj så länge det varade…

Nån som har ännu högre stockrosor?

vad står på?

Lövhögarna utmed cykelbanan på Degerhamnsvägen blir allt större. För böveln, det är väl inte redan höst?!

vattenjakt

Det är torrt på Öland. Vatten är bristvara. Men det finns stora mängder vatten i den öländska stenkroppen, mer än man kanske tror. Alvarsamt hamnade i Albrunnaslänterna ned mot Kalmarsund. Där röjer sig vattenådrorna för den som håller korpgluggarna öppna.

I kommande inlägg ska vi även se spår av grav- och bosättningar i samma område. Och vi kikar in i grävlingsgryt…

Här avslöjar sig en underjordisk bäck genom att gå i dagen. Den genomvåta marken har här trampats gropig av betande kreatur. Bäcken kan ha sin början flera kilometer härifrån – långt uppe på alvaret.

Under det gröna, som är andra växter än vanligt gräs, finns vatten. Man behöver inte vara geolog eller hydrolog för att göra enkla tolkningar av vattnets effekter i naturen.

En liten bäck med ursprung i en källa nåt 50-tal meter högre upp på slänten. Vi ser ena fundamentet för en tidigare bro, sannolikt byggd av trä. Flödet i bäcken var förr i världen betydligt kraftigare.

Hur kan vi se att en underjordisk bäck går ut i havet just här? Jo, gräset på fotot måste ha sötvatten för att kunna etablera sig och leva här. Och det går bra, trots att vågor med bräckvatten ideligen slår in över växten. Några meter längre bort finns inte dessa gräs.

citrusmelon

På ICA Nära Södra Möckleby köpte min fru en för mig helt ny melon, en citrusmelon. En god rackare med lite spets men också vacker med en yta som etsat silver. Fotofakta: 85-millimetersglugg med kortaste mellanringen. Bakgrund av ”filt i trappa”: Naturligt eftermiddagsljus.

åskvädret drar in…

Under gårdagens åskväder i Degerhamnstrakten ändra himlen och havet ideligen färg – som en skrämd kameleont. Vi fick se allt från isgrönt till åskblått på naturens egen catwalk.

Det sista ljusa partiet på himlen har släckts och ersatts av en dov blå hotfull färg. Nu är det dags för att släppa fram de hårda vindarna och åskan. Det är en välregisserad föreställning vi ser…

Molnen blir åter synliga, vinden tilltar och inom några sekunder vräker regnet ned så kraftigt att sikten påtagligt försämras. Det kom säkert flera millimeter på bara några minuter…

peeken är passerad

Högsommar börjar så sakteliga plana ut mot höst. Växtvärlden har nått det viktigaste målet: Att få fröna mogna och därmed säkra släktets fortlevnad. Nu retarderar det växande. Personligen tycker jag växterna är som vackrast nu; erfarna, bedagade.

Eftersom mina botaniska kunskaper är (skamligt) begränsade visar jag bilderna utan text.

sten blir cement

Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.

Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.

Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.

Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.

Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.

Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…

Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.

Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.

Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.

Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.

Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.

höga – men instabila

Våra stockrosor närmar sig ”ett hyfsat DM-rekord i stavhopp”. Tack vare omvårdnad och gödning går det undan i resan mot himlen, men så snart de första hårda vindarna kommer efter denna längre vindstilla värmebölja är det kört. Då faller de som sågade med motorsåg mot backen. Ten and out!

by där tiden stannat

Ibland måste man lämna den pannkaka man bor på. Alvarsamt for till Småland, till en by med 14 invånare. Landskapet här är kuperat, växtligheten yppig och vi såg blommor, träd och insekter som vi aldrig sett på Öland. Luften är annorlunda än på Öland, ja till och med solens stålar känns här på ett annat sätt. Inom kort får du se mer av denna fascinerande trakt som har stora likheter med en annan Smålandsby vi besökte 2014: Stensjö.

stensjön – igen!

Är du i trakterna av Albrunna kan en kort vandring till Stensjön ”löna sig”. Du kliver över stättan vid Albrunna torg mitt i byn och följer leden märkt med vitmålade stenar. Kreaturen i hagen är inte farliga. Det kan jag som tidigare mjölkbonde intyga.

Sjön är ett gammalt kalkbrott. Cementa började bryta sten här redan 1888 och lite längre bort bakom Stensjön bryts fortfarande sten för tillverkning av cement. Om det brottet berättar vi i kommande inlägg.

Fågellivet lär vara rikt vid Stensjön. Informationsskyltar berättar att du kan se backsvala, gråhakedopping och skogsduva här. Dock säger vissa kännare att fågellivet här gått ned en aning under senare tid. Orsak okänd.

Ytterligare en stätta måste bestigas innan du är framme vid Stensjön.

Den första anblicken av sjön. Kalkstenen lyser på många ställen vit runt stränderna.

Vassruggar och öar. Öarna syns bäst från skyn, se flygbilden längre ned.

Den geologiskt intresserade kan nog finna intressanta detaljer.

Stensjön skulle nog kunna ”uppdateras” till en spännande sportfiskesjö. Kanske endast för flugfiske? Nån som nappar – på idén?

Här ligger kalkskivorna som brädor i en brädstapel.

Från luften ser vi Stensjön mot Kalmarsund. Sjön går på båda sidor om vägen i bildens nederkant. Bebyggelsen är Albrunna.

På större delen av sjön anar man botten. Är det nån som vet hur djup Stensjön är på djupaste stället?

Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i närmast identiskt jämntjocka lager. En och annan liten fisk bryr sig inte om detta utan simmar till synes planlöst omkring i det grunda och varma vattnet. Jag har ännu inte kunnat artbestämma dem.

Långa stycken är stränderna lodräta. Det gäller att inte gå och drömma för mycket…

fåglarna

Stensjön.

när tillvaron känns för platt

Öland har inte allt, vad än turismbroschyrerna lovar. Det jag ibland saknar är riktigt kuperad terräng, gläntor i tät barrskog och trolska tjärnar med näckrosor. Men ingen panik! Lösningen väntar bakom kröken. Man kör bara över bron och vidare in i det mörka Småland…

Den kanske svenskaste av de svenska sinnebilderna: Den lilla röda stugan med de vita knutarna, helst placerad på en höjd med betesmark ned mot ett trolskt vatten.

Småländska grusvägar som ibland är så branta att man måste köra på ettan för att ta sig upp. Men nedför går det undan.

Tjärn med näckrosor på svart vatten. Tystnaden är total. Skogarna är på sina håll så täta att de är omöjliga att vandra i. Mindre lockande är massor av mygg och broms.

 

naturtjuvar

Det grävs upp orkidéer och det knackas loss fossiler på Öland. Och det stjäls fågelägg, inte bara på Öland utan i hela landet.

En upprörd Johan Parboäng ringde och berättade att hans svanpar i fågeldammen/gäddfabriken har blivit av med sina ägg.

– Jag brukar hålla koll på allt vad som händer på gården men den här gången lyckades tjuvarna plundra boet. Man blir så förbannad – och lessen, sa Johan.

Alvarsamt håller med. Naturstölderna vittnar om en krass egotrippad livsinställning och kan bara minskas genom att vi håller ögon och öron öppna.

Bild från luften av ruvande svan i fågelsjön på Parboängs gård söder om Grönhögen. Allt är frid och fröjd. I dag är boet tomt. Ett tidigare inlägg från ”yngelfabriken” kan du läsa här.

mitt medborgarförslag upp i morgondagens ks

Det blir allt svårare att ta typ ”vackra broschyrbilder” av det öländska landskapet. Almsjukan, eller almdöden som jag vill kalla den, sticker överallt upp sitt fula tryne. Inom några år kan Öland ha ”sotat igen”. Effekterna blir dramatiska: Minskad turism, jordflykt, ett mer vindpinat friluftsliv. Naturen är nyckfull. Den ena förändringen skapar den andra. Djur- och växtarter kan minska i antal eller dö ut och andra kan etablera sig. Invasiva arter trycker på från alla väderstreck.

Märkligt att det är så tyst och tomt i medierna om en sjuka som på mycket kort tid kommer att förändra bilden av Öland, både den verkliga, den mediala, den turistiska. Det ska bli intressant att se om mitt medborgarförslag blir verklighet: Att kommunen verkligen söker EU-bidrag för att bekämpa almdöden. Nämnas kan att Gotland fick 35 miljoner. För de slantarna för man ett omfattande och relativt framgångsrikt krig mot sjukan. Borde inte båda Ölandskommunerna göra detsamma?!

Här kan du läsa om vad en riktig expert vet, tycker och säger. Och råder till.

En sak är säker: Den som i dag sitter på en större bildbank av ”det ännu friska och vackra Öland” sitter på en förmögenhet.

Det var en gång en allé i Enetri. Så kan småningom alla Ölands alléer och lundar se ut. I exempelvis södra England finns i dag inte en enda alm kvar. Inte en!

bloggspeeden sänks en aning…

På grund av andra jobb måste jag sänka bloggintensiteten. Det kan nog gå både en och två och ibland tre dagar mellan inläggen en tid framöver…

Närmast ska vi till Naturum Ottenby och kolla in hur det ser ut där efter deras grundliga ansiktslyftning.

Återbesöket vid Parboäng gård kommer också som inlägg. Men Johan Parboäng tycker mycket om det mesta så inlägget tar lite tid att redigera. Men det kommer småningom…

Och så ska vi – äntligen! – fatta varför en viss trappa ser ut som den gör.

7 juni uppmärksammar jag mig själv. Då tar nämligen kommunstyrelsen upp mitt medborgarförslag om att söka EU-bidrag för bekämpning av almdöden och på så sätt rädda Öland från tvinsot, turistflykt och total ödeläggelse. Märker jag att intresset är svalt har jag totat ihop en sjutton timmar lång filibuster…

Vi kikar på en hamn som håller på att slamma igen och så gör vi ett besök i det hemska Sverige – för att njuta av ett stycke natur som faktiskt inte har sin like på Öland.

Det blir också ett andra inlägg om ”Ölands största pool” – i Skärlöv, där två bröder har fixat bevattning till 115 hektar åker! Mycket verkstad och lite prat, alltså.

Vi ska också lära oss att finna, borra och dricka vatten från Ölands undre värld. Sune Flisa är lärare.

Och så blir det en massa annat smått och gott.

Njut av sommaren!

Stensjön öster om Albrunna. Egentligen borde den heta Stensjöarna eftersom en väg delar den i två. Foto från gårdagens kiteflygning.

ett mörkt moln seglade in från söder och förmörkade jorden och vi trodde…

_ _ _ . Men, nej, det innehöll inget regn. Vi fortsätter att vänta…

innan löven slår ut

Aprilskog utmed stranden vid Södra bruket. I bakgrunden allén mellan Södra Möckleby och Albrunna.

det omväxlande alvaret

Att vandra på alvaret känns ofta en smula enformigt. Det är sig ganska likt vart man än går. Men tittar man på alvaret uppifrån inser man motsatsen. Jag förvånas ofta över hur mycket vatten det finns i gamla stenbrott, bäckar, kärr och kanaler. Vattensamlingen på bilden är runt en meter djup och det är inte omöjligt att där finns gädda. Den kan vandra flera kilometer från Kalmarsund och upp på alvaret för att leka och vissa exemplar kan stanna kvar här en tid – hur länge vet väl ingen…

gräsmatta utan handikapp

Golfbanan i Grönhögen. Vid horisonten, något till höger om mitten, ser du en vit prick. Pricken heter Långe Jan.

i annat perspektiv

Nej, det är ingen bakteriodling eller märklig detalj av textiltavla vi ser. Det är öländsk skog – uppifrån.

Bilderna är tagna i början av april från cirka 30 meters höjd. Det som förvånar mitt öga är att så lite är grönt och att så mycket skimrar i violett.

många vindfällen i albrunna lund

Höststormarna möblerade om Albrunna lund. Vindfällena är många, rishögarna likaså. Fällen som hamnat över stigar kapas och läggs undan men resten får ligga kvar. Vi tror det är bra; skogen får ett naturligt liv utan för mycket mänsklig inblandning. Insekter, svampar och lavar bör bli vinnarna.

Fällen och trädbråte ger på sina ställen ett dramatiskt intryck.

På andra ställen ser det nästan nystädat ut.

Det förvånar hur många träd som man tycker står skyddade inne i den täta lunden ändå får stryka på foten.

Här och var signalerar blåsippan sin existens. Vitsippan hade när vi var där bara knoppar. Gulsippan var på väg…

Här får man huka sig för att ta sig fram.

Rotvälta. Rötterna ser klena ut.

Här tar man sig inte fram utan mycket möda och stort besvär.

Det är skönt för ögat att se en naturlig skog, att slippa se ”städade skogar”.

Här går faktiskt en liten stig som är helt stängd av risbuskar. Fram med macheten!

Typisk stig genom Albrunna lund.

Vril, modell större. Denna är säkert en meter i diameter.

Bara några meter utanför muren på alvaret växer dessa små blommor där alvaret bildar gropar och där träden i lunden skuggar dem. Kanske är även betande kreatur ett av livsvillkoren för dem. Vet nån vad de heter?

dagens ölandsbild 171

Ottenbyskog.

bergstigen utvecklas ständigt

Hembygdsföreningsgänget bakom Bergstigen går från klarhet till klarhet. Senaste satsningen var en grill vid Utsikten. Nu har man snickrat en lättgången trappa upp till utsiktskullen vid Fågelsjön i Degerhamn. Det blir nu lättare att ta sig upp på kullen för den som inte vill använda ”bergbestigningsrepet” som skymtar till höger i bakgrunden.

Uppe på utsiktskullen finns nu ett bastant räcke uppsatt. Hur upphetsad man än blir av det man ser av fågellivet i sjön behöver man alltså inte ramla av kullen och slå halvt ihjäl sig. Lördagarna 16 och 23 vårstädas Bergstigen mellan 9 och 15. Den som vill är välkommen att hjälpa till, samling vid Utsikten. Tag gärna med räfsa, såg, sekatör. Hembygdsföreningen bjuder på fika och korv med bröd. 

alvkälla

Vill man känna sig levande i vår schemalagda värld bör man kanske lära sig att ibland ta sig tid till sådant som kan tyckas ”onödigt”. Många är i dag fokuserade på ”effektivitet”, ”mål och mening”, på att allt man gör ska ”generera världen, helst pengar”. Så förgängligt! Så torftigt!

Själv tror jag inte på någonting. Jag tror inte på nån lära, inte på nån tro, inte på nån gud, inte på nån som helst mening med livet och inte på ett liv efter detta. Denna icketro ger en stark frihetskänsla, och tack vare den känns det logiskt att ibland ägna sig åt sådant som av många betraktas som ”synnerligen improduktivt, kanske rent av ointressant eller löjligt”.

Ett typiskt sådant litet projekt kan vara att följa en anspråkslös bäck från källa hav. Mina damer och herrar, tillåt mig presentera Alvkälla!

”En av kreatur vältrampad gyttjegrop” är det första synliga livstecknet av Alvkälla. Sannolikt kommer vattnet mycket längre härifrån, kanske ända uppe från alvaret, nån kilometer bort.

I mars var det i år ingen större tillrinning i Alvkälla. I fjärran ser vi tallskog och bakom den Kalmarsund. Alvkälla rinner under cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.

Vi har vänt oss om för att titta uppåt källan. Just här är vattenytan helt övervuxen av en frodig växt jag inte kan namnet på. Vet någon?

I ett lugnt och flackt parti av bäckens sträckning spelar skuggorna bland knotiga stammar och vindfällda grenar och toppar.

Detta imposanta träd har sina södra rötter i och under bäcken. 

Vi närmar oss havet. En bro och en trumma återstår innan det är dags att slippa instängdheten mellan åkanterna och nå friheten i havet…

Trumman går under cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna, en del av det stora projektet Fyr till fyr. Hur fortsättningen blir från Albrunna och söderut återstår att se.

Framme! Sista biten ut i havet får Alkälla rinna genom en grusvall. Det var allt. Det var Alvkälla. En liten bäck bland tusen andra…

majestätisk rotvälta

En rotvälta modell större med tre stammar ligger kvar nere vid nya fågeltornet vid Södra lungsjön i Ottenby.