Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?
Svaren går inte att precisera eftersom arbetsplatsen växlat både tillverkning och namn. Vi nöjer oss därför med att kalla den Södra bruket, som bostadshusen till forna industrier som Ölands Alunbruk och Ölands Cement AB kallas i dag.
Om livet på denna lilla fläck på sydvästra Öland berättade nyligen Gösta Wahlgren på ett Frisammöte i Församlingshemmet, Södra Möckleby. Gösta inledde med att betona att mycket finns dokumenterat om industrierna, deras utveckling och nedgång, om processer, maskiner och byggnader – men mindre om de människor som bokstavligen föddes, levde, arbetade och dog där. Därför la Gösta tonvikten på just människorna, deras slit och släp men också glädjeämnen. Fakta har Gösta hittat i kyrkböcker, sockenprotokoll, husförhör, brev, dagböcker, alunbrukets arkiv och från foton. Alvarsamt återger nedan bara några valda stycken ur det flera timmar långa föredraget.
Längorna i Södra bruket byggdes 1807. Då var de enkla arbetarbostäder, i dag är de vandrarhem och flotta bostadsrätter. På den här tiden var södra Öland genuin glesbygd. 1800 räknade exempelvis Södra Möckleby in 451 invånare. Alunbrukets grundare Axel Adlersparre var på många sätt modern. 1807 lät han exempelvis inrätta arbetskontrakt med de anställda. I dessa garanterades en familj 4 famnar ved, plats för koltäppa, rätt till gudstjänster varje söndag och högtidsdag (något som Alvarsamts utsände skulle betrakta som ett synnerligen hårt straff) och en månatlig mjölkpeng om sex riksdaler silvermynt. Dessa förmåner var verkligen förmåner och skulle inte dras från lönen.
Av andra än Gösta har Alvarsamt hört att det som mest bodde runt 350 personer på bruket. Gösta Wahlgren visade protokoll över anställda vid bruket. 144 olika efternamn var noterade. Men det märkliga var att alla som anställdes fick byta namn. Exempelvis tvingades två bröder från Ås, Niklas och Jonas Pettersson, byta till namnet Bröderman! Det på södra Öland vanliga namnet Snöberg var också ett av bruket bestämt efternamn. Alvarsamt kan inte låta bli att leka med tanken att i dag få ett jobb på exempelvis Cementa, hämta sin arbetsoverall och hjälm och få besked av basen:
– Från och med i dag heter Johansson inte Johansson. Från och med nu heter Johansson Hjälmberg.
År 1811 fick bruksfolket ta emot en gåva under husförhörsdagen. Inte mindre än 21 liter (8 kannor) brännvin delades ut.
– Om man fick brännvinet före eller efter husförhöret framgår inte av handlingarna, berättade Gösta.
Brännvin var en viktig dryck vid den här tiden. Till midsommarfirandet 1811 delade bruket ut: 39 liter brännvin, 1,5 tunna malt (öl), humle och färg och papper till majstång.
– Men utrymmet efter punkten ”godis till barnen” var tomt, berättade Gösta.
Bruket hade egen brännvinstillverkning. Man brände runt 5 200 liter om året. Den eftertraktade varan lagrades i källare med galler för fönstren. Lokalen finns kvar intakt än i dag i huset med nocken åt Geologiska trädgården.
1822 gjordes nån form av samhällsanalys av Södra Möckleby. I den slogs fast att arbetsstyrkan vid bruket var 322 personer – varav 116 barn under 12 år. Barnen fick hjälpa till redan från sju års ålder, ofta med lastning av dragvagnar. Dessa förhållanden som då betraktades som goda och normala har vi i dag svårt att förstå. En familj hade ett rum. Kök delades med flera familjer. Enkelfönster, drag, kyla, smuts och loppor. Mot havet fanns vid den här tiden inga träd, inga rödfyrshögar eller andra skydd mot vinden. Det var extremt trångt, många småbarn lär – ofrivilligt – ha kvävts till döds av sina utsjasade mödrar under sömnen. Gösta berättade om Olof och Clara… De fick åtta barn. Ett av dem uppnådde vuxen ålder. Och det var inget ovanligt eller konstigt med det.
Bruket var under långliga tider en enklav, ett samhälle i samhället. Man kunde handla livsmedel där, till och med på krita. Där fanns skomakare och skräddare. Man hade till och med ett eget penningsystem: Pengar av trä som bara kunde användas inom bruket. Dessa träpengar betalades ut av bokhållaren och förvarades i speciella läderetuier.
– Det finns bara ett enda sånt kvar, sa Gösta Wahlgren och höll upp det för beskådning. Detta!
* * *
Med detta unika föremål slutar vi det första av två inlägg om Gösta Wahlgrens föredrag om bruken.
Gösta Wahlgren på berättarhumör. I över 60 år har han samlat på sig lokalhistoria.
En enda finns kvar: Denna unika läderpåse för brukets träpengar. Den är sannolikt gjord av brukets egen skomakare.
Som flugor kring en sockerbit samlades under kaffepausen nyfikna åhörare runt Göstas mobila minimuséum.
Mötet var ett i raden arrangerat av ”Frivilliga i samverkan”, FRISAM, som är en samverkan mellan Mörbylånga kommun, PRO, SPF, Röda korset, DHR, Lions Mörbylånga, Studieförbundet Vuxenskolan och Södra Ölands anhörigförening. Dessa möten får i fortsättningen hållas i Församlingshemmet, eftersom man bygger om den tidigare lokalen i Alungården för att passa ensamkommande flyktingbarn.
Några av åhörarna är födda och/eller uppvuxna på bruket och kunde verifiera att det Gösta Wahlgren berättade var till hundra procent sant.
I mitten står Gösta Wahlgren och samtalar med Rolf Hansson (i röd tröja).
41 år historia på en minnesanteckning om en enda A 4… Och apropå år… Om åtta år, 2023, kan bygden fira sina bruks 300-årsjubiléum. Förberedelser lär redan pågå och ryktet säger att Sockenföreningen är inkopplad. Men som sagt, det är bara rykten.