alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Kategoriarkiv: Kultur
på alla fyra
De kryper omkring på alla fyra med nåt spänt i blicken. Vad letar de efter? Vad gör de? Potäteplockning? Guldvaskning? Maskletning? Svaret kommer inom kort i Alvarsamt…
forskning pågår
Som vi tidigare har berättat pågår arkeologiska undersökningar vid den så kallade Albrunnastenen, som gick i backen under jordbruksarbete för några år sedan. Länsstyrelsen håller i projektet. Linnéuniversitetet är också med. Målet är att efter slutförda analyser gjuta en kopia av stenen och åter resa ”hela Albrunnas stolthet” på den plats den så tragiskt vek sig.
Inom kort publicerar Alvarsamt intervjuer med inblandade forskare på plats alldeles söder om Albrunna city. Alvarsamt tror sig också om att inom kort – som enda kulturmedium i hela världen – kunna offentliggöra en synnerligen exklusiv poddradiointervju med den enda människa som såg eller vet hur den norra flisan i stensättningen bröts omkull och forslades bort för mycket, mycket länge sedan…
Alvarsamt behövs om man ska förstå historien – och nuet!
Resterna av ”Albrunnastenen” sedda från väster. Vi ser den tydliga brottytan efter den fallna huvudstenen. Flisan till höger i bild var den del i stensättningen som utgjorde ”pungen” i den av många klassificerade ”fallosskulpturen”. Den lilla gula stickan märkt ”K 1003” indikerar kanske ett slags fynd. Alvarsamt återkommer med detaljer…
Samma motiv från öster. Vi ser att mängder av jord är bortforslad för siktning och undersökning. Det går rykten om ”fynd”. Om de små stenarna uppe på den stora stenen är fynd eller inte tar vi upp i nästa inlägg. Alvarsamt har fått ta del av dokument som visar att stenen var av intresse för många decennier sedan då planer på en sockenbok om Södra Möckleby antog allt klarare konturer. Vi tror oss veta att denna bok kommer ut redan inom ett par år. Du möter några i redaktionen om du klickar här. Hur stenen såg ut innan den vek sig kan du se här.
K 1003
Sune Flisa, passande namn, är på kort Ölandssemester och skickar redaktionen denna bild utan ett ord till förklaring. Vi vet inte vad bilden föreställer men efterforskning pågår. Den lilla gula stickan i mitten berättar om kryptiska ”K 1003”. Vi återkommer i ärendet…
Ytterligare en bild har kommit till redaktionen från Sune – utan förklarande text. Även på detta foto finns den lilla stickan märkt ”K 1003”. Vi förstår ingenting…
Senare under kvällen har en tredje bild angjort redaktionen, denna gång åtföljd av en text. Trots dess kritiska karaktär måste vi publicera den, eftersom allt gode Sune tillför oss måste visas helt utan censur eller tillrättalägganden – enligt vårt ingångna samarbetsavtal. Sune skriver: ”Som världsmedborgare med vida vyer är det svårt för mig att samarbeta med en redaktion med så svåra intellektuella begränsningar. Jag – och i viss mån vissa forskare – undersöker just nu den så kallade Albrunnastenen strax söder om Albrunna. Ni har för bara några dagar sedan skrivit om den, ändå fattar ni nada av mina mästerliga foton. Det är kanske dags att se över vilka som låtsas arbeta på redaktionen och uppgradera med nytt folk med IQ över hundra. /Sune.”
fallen fallos ska resas
Den så kallade Albrunnastenen föll samman i tre delar för några år sedan. Nu ska den på något sätt räddas för eftervärlden. Men originalet är i för dåligt skick för en restaurering/sammanlimning. Alternativen är att hugga eller gjuta en kopia. Länsstyrelsen håller i projektet och Linnéuniversitet är också inblandat. Alvarsamt följer på nära håll arbetets gång…
Så här utslagen och föga iögonenfallande har stenen legat paketerad några år. Men nu stundar nya tider…
alunvallen och ljuva framtidsdrömmar…
Nymålad skylt. Nystrukna stängselstolpar. Alunvallens ansikte utåt blir allt vackrare. Kan denna försköning också bli en nytändning för fotbollslaget? Kan Degerhamns IF resa sig ur askan, spela upp sig i Allsvenskan för att några år senare vinna Premier League? Ja, vi säger så… Vill du se träningsmatchen 2015 mellan den äldre och den yngre årgången av degerhamnarna klickar du här.
golvad men inte utslagen
Som en Fågel Fenix reser den sig nu ur askan, den stora ladugården vid Degerhamns gård. Det var orkanen Gorm som förvandlade den till plockepinn. Då, för ett knappt år sen, var det väl ingen som trodde på annat än rivning även av det lilla som fanns kvar. Men vi trodde fel…
Norra delen av byggnaden är vad jag förstår helt riven. Nybyggnaden ser urstark ut med kraftiga stålbalkar.
Från luften ser vi bättre hur även den kvarvarande, södra delen av ladugården byggs in under nytt tak. Den avlånga kåken till höger i bild är uppfräschade Folkets hus Degerhamn, där det i dag finns bio. Du kan titta in i den här – och även höra några av medlemmarna i filmklubben. På denna bio har en gång serverats en världspremiär… Klicka här.
äntligen!
Det blir en fiberutbyggnad på södra Öland! Jag tror knappt mina ögon men det står i tidningen så det måste vara sant…
Östra Småland skriver att IP Only ska göra jobbet och att första inkopplingen kan göras före årsskiftet. Man börjar i Kastlösa och Södra Möckleby och under nästa år ska hela södra ön vara uppkopplad/datamässigt moderniserad. Grattis alla ni 1 275 av 2 200 fastighetsägare som har tackat ja till fiberbredband.
Södra Möckleby sockenförening har knogat hårt för att nå detta mål, som länge såg så avlägset ut. Bravo!
sommar i Träthult
Nu när sommaren långsamt men påtagligt börja gå över i höst kan det passa att titta på några bilder av typisk svensk högsommar – i den lilla byn Träthult med 14 invånare i Småland. Det kan vara skönt för ögonen att skåda lantliga detaljer i Sommarsverige…
Låt oss öppna grinden och tåga in i sommarhagen…
Allt är byggt med eftertanke och med sinne för proportioner. Men också med viss humor, tycker jag.
Den gamla brunnen med den höga brunnstången. Det finns många namn på denna smått geniala anordning. Stolpvinda, hinkfjöjel, brunnstrana och hinkemärr är några. Jag fann dem här.
Ett vattenkar för kreaturen huggen i en stor stock. Bara att vattna djuren måtte ha tagit okristligt lång tid med så enkla förutsättningar som här. En större hink om 20 liter tog säkert en minut eller två att få upp med hinkfjöjeln. Det blev många hiv om man hade nåt halvdussin kor som sörplar i sig 100 liter per styck och dag.
Ett vackert parhus. Man har var sin lägenhet, var sin gång mot grinden och var sin grind. Och var sin trädgård, förstås.
Ett fönster i byns muséum. På en större version av bilden kan jag läsa några ord på flaskan som troligen en gång innehöll Azymol, ett hårvatten som enligt etiketten var bra mot ”seborrhé och mjell”.
Kvällsljus i det mörka – men denna tid så ljusa – Småland.
Begreppet stenbrytning är nästan synonymt med Småland. Konstruktionen här lär kallas ”stenbrytare” och ”jätte”.
Mjölkkrukor i aluminium på en mjölkpall. I såna levererade bönderna mjölk till hämtbilen ännu under 1970-talet.
Tidigare har tre inlägg från Träthult visats. Om du vill kan du läsa dem här:
Inlägg I
Inlägg II
Inlägg III
utställningen flätverk spurtar mot mål
Den imposanta utställningen Flätverk öppnade i Näsby i början av juli och det finns fortfarande möjligheter att se den. Sista dag är 14 augusti. Kulturföreningen Karneval håller i tåtarna. 18 konsthantverkare/konstnärer ställer ut och Alvarsamt visar nedan några av deras verk.
Utställningen hålls i hela detta vackra hus bredvid Galleri Tinnert, Näsby.
Pampiga kungsljus lyste i den gassande vernissagesolen. Det var 9 juli.
I mina ögon tycktes även växtligheten ha tänt på utställningens titel: ”Flätverk”.
Ulf Wickbom invigningstalade – med inlevelse.
Vernissagen. En sån är alltid en blandning av mingel, genuint intresse och ytlig nyfikenhet.
Helle Kvamme i vernissagens performance.
Alla konsthantverkare presenteras på foton, vilket förstärker dialogkänslan mellan dem och betraktaren. Uppifrån: Lina Lundberg, Suzy Strindberg, Karlheinz Sauer.
Ett slags tagelsömnad/tagelflätning av Cke Lavér.
Keramik av Caroline Möller. Kärlen är ”saggarfired”, alltså först skröjbrända och senare brända igen i tunna med olika brännmaterial. Före skröjbränningen sprutas/målas objekten med tunn lerengobe, så kallad ”Terra sigillata”.
Ölandsmotin i målning av Elisabaet Lindstedt.
Målning av Helena Vikestam.
Skålar av Lena-Maria Berg.
”Vattenhyacintrep doppade i indigo” står det på Jeanette Schärings visitkort. Av någon anledning är Jeanette inte med i den vådligt påkostade utställningskatalogen.
Korgar av vattenhyacint gjorda av Helena Hansson.
Figurer av Bodil Göransson.
Foto av Helle Kvamme.
Lars Gustavsson har gjort denna exklusiva väska.
Gallerilokalen.
Konst och konsthanverk väcker känslor. Här framför ”fiberart” av Kicken Ericson.
Figurer av Bodil Göransson.
Broderier av Frida Breife.
Carl-Oscar Karlsson gör möbler, se bilden nedan.
Stolar från Elakform.
Flätverk av Bodil Göransson.
Lampa gjord av Carl-Oscar Karlsson, Elakform.
jernis på carlas café
Det kom många besökare till vernissagen i Carlas Café i Näsby. Det noterade Alvarsamts utsända. – Och många skrattar gott åt målningarna, sa utställaren själv Per Jernberg, eller ”Jernis” som han kallas i bloggosfären. Per berättade att han kan jobba upp mot 200 timmar med en enda målning. – Då går jag många gånger som i koma och min fru anser mej mer eller mindre okontaktbar. Utställningen pågår till och med 30 juli. För dig med sinne för satir väntar en högtidsstund – om du går dit.
hans namn är jernberg – per jernberg
Han har ett imponerande CV. Han är tekniker. Han är humanist. Han är konstnären med gift i penseln. Hans namn är Jernberg, Per Jernberg. Men mest och bäst känns han igen som Jernis. I morgon klockan 13 är det vernissage på hans utställning Tanken vindlar i Carlas Café i Näsby på sydöstra Öland.
Alvarsamts utsände trängde upp Jernis mot repen för några djuplodande frågor.
Vem är du?
Per Jernberg, född 1955 (eller 70 minus som jag uppger i bloggen, som en reaktion mot åldernojan i samhället). Gift, två barn, fyra barnbarn. Yrke: universitetslektor (fysik) och facköversättare (patentskrifter). Jag bor i Gävle sen många år men är född och uppvuxen i Dalarna. Mormor var öländska från Skärlöv, där hennes barndomshems har varit min familjs sommarstuga sen 50-talet. Sen ungdomsåren har mina hobbyn varit bridge och matlagning; för sju år sen tillkom bloggandet. Äter helst vegetariskt men också fisk och skaldjur. Jag är aktiv i den internationella Slow Food-rörelsen som verkar för god, ren och rättvis mat och är politiskt engagerad inom Feministiskt Initiativ. Mitt intresse för miljön, klimatet och naturen är också stort, där jag stödjer ett flertal organisationer och föreningar. Det engagemanget väcktes tidigt i mitt liv, kanske främst genom 60-talets utbredda fågeldöd inte minst på Öland, orsakad av DDT och kvicksilverbetning.
Vad driver dig att narra, gyckla, häda, slå?
För att hävda mina åsikter. Kampen för en sak förs bäst på många sätt och plan efter tycke och förmåga, fast utan våld. Jag är pacifist. Vad jag kan minnas har jag bara en gång burit min hand, eller snarare fot, mot någon, en antagonist som jag klackade på smalbenet på skolgården. Jag känner mig fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Det händer att jag upprörd fattar pennan och uttrycker mig utan humoristiska omskrivningar, men satir i ord och bild är de tillhyggen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag är starkt präglad av Svenska Mad och Lasse O’Månsson. När jag åter bläddrar i mina gamla tidningar märker jag att kvaliteten var väl ändå så där och högst varierande. Tycker själv att jag är roligare och framförallt betydligt elakare än dessa stilistiska förebilder. Då håller en annan av min ungdoms satirikoner, Frank Zappa, klart bättre, låt vara mer för musiken än texterna, men ändå.
Provhängning på sommarhusets gräsmatta dagen före vernissagen. På duken i mitten ser vi Jernis själv, omgiven av andra aeronauter som ”Karlsson på taket” och Nils Holgersson.
Jag har en notorisk avogsamhet mot reklam. Mot tidningarnas annonser har jag utvecklat ett, som jag själv tycker, supereffektivt inre filter, på nätet kör jag annonsblockerare och i den mån jag emellanåt tittar på tv rör det sig till 99 procent om SVT Osport. Reklamens förorening och fördumning av det offentliga rummet, på stan, i bussar och på tåg, etc. är svårare att undvika men även det går i viss mån att lära sig. Icke förty utgår nästan alla mina bilder från marknadsföringens språk och estetik. Varifrån kommer då tankarna och idéerna? Tja säg det, men den slutsats man kan dra är att reklamens genomträngningskraft är enorm, omöjlig att värja sig emot.
Under en period försökte jag sprida mina bilder på Facebook. Lärdomen blev lika kort som brutal. Max 2,76 sekunder står till förfogande, sen faller FB-juryns oåterkalleliga dom: gilla eller not gilla. Visserligen är bilderna tänkta att fånga en flyktig blick och förhoppningsvis snabbt roa, men också locka till närmare betraktande och eftertanke. För där finns mer att upptäcka och reflektera över, i vissa bilder mycket mer, i form av detaljer och referenser som bär fram grundidén och skapar nya associationsbanor. Eller till och med ger bilden en ny dimension eller innebörd, vad den i betraktarens öga kanske föreföll att vara vid första anblicken blir till något annat.
Vad säger dina läsare om dina blogginlägg?
Jag har hyfsat många läsare, men tråkigt nog väldigt få som kommenterar. De som ändå gör det är genomgående positiva, vilket får ses som mycket väl underkänt för en satirblogg med syfte att provocera. Ett projekt som ännu vilar är att starta ny, parallell blogg som ska publicera exakt samma inlägg som i Jernis-bloggen men med någon dags fördröjning. Varför då då? Jo, i den nya bloggen har jag tänkt uppträda som ung kvinna med förhoppning om att kunna locka nättrollen ur sina jordhålor för att spy ut sin maskulistiska galla. De som går på detta ”spegelbloggsprank” kommer vederbörligen att häcklas. Visserligen är jag ganska konflikträdd, men vad gör man inte för den goda sakens skull?
Påverkas du av läsares reaktioner eller kör du ditt eget race till hundra procent?
Som sagt är det dåligt med läsarrespons, i alla fall kritisk. Generellt uppfattar jag mig som väldigt prestigelös. Det är bara fundamentalister och andra idioter som inte är mottagliga för kritik.
Är satir ute eller inne i dagens Sverige?
Ganska stabil vill jag säga, och behovet av satir har ju inte minskat, om man säger så. Satiren är starkt förankrad i kulturen, även om kanalerna och nyanserna förändras med tiden. Däremot tror jag att det blivit svårare för de mest udda rösterna och mindre aktörerna att göra sig hörda, vilket kan tyckas paradoxalt i det nya sociala medielandskapet. Men med ökad tillgänglighet och tillbakagång för gammelmedia, verkar bruset och ytligheten dessvärre tillta i kvadrat.
Bakom clownmasken finns ofta en pessimist… Även i ditt fall?
För det första känner jag mig inte som en clown. Visst ska satir roa, men också leda till eftertanke och för den som träffas ska skrattet snabbt som fan fastna långt ner halsen, allra helst pysa ut genom röven. Satir för mig är allvar. Nej, jag är optimist, tror på människan, att godheten och generositeten övervinner ondskan och girigheten, även om det är lätt att då och då vackla när man ser sig omkring. I de mörka stunderna tänker jag på vad Pär Holmgren, meteorolog och klimataktivist uttryckte på ett föredrag: – Bara vi kommer upp till en ”kritisk massa”, när tillräckligt många både ser vad som krävs och känner hopp, kommer den negativa utvecklingen snabbt att vända. Då känns det genast bättre.
Vad roar dig i dagens Sverige?
Om man därmed menar ”förströr” skulle listan bli för lång, så jag begränsar mig till vad som lockar mig till skratt. Dit hör satirteckningar och seriestrippar. Bland favoriterna finns Arne Anka, Rocky och Medelålders plus. Allra främst som satiriker håller jag Sara Granér, en av den yngre generationens alla fantastiska serietecknare. Där vill jag också särskilt nämna Zelda, supervass feminist med vardagsperspektiv. En annan skrattkälla av stora mått är landets främsta förmedlare av förnumstiga småstadsnyheter, husorganet Grönköpings Veckoblad som i år fyller hundringen jämt! Begreppet ”småstad” ska här tolkas som varhelst minst två människor finns samlade. Någon övre gräns finns egentligen inte.
Vad oroar dig i dagens Sverige?
Alldeles för mycket. Intoleransen eller rasismen är ett riktigt otäckt fenomen, inte för att jag tror den ökat sen jag var ung, tvärtom, utan för att den vunnit betydligt större acceptans i ”de fina salongerna” och ”maktens korridorer”. Ökat har däremot polariseringen: socialt, ekonomiskt och politiskt, vilket också skapat grogrund för den reaktionära, falska folkhemsnostalgin. Resan mot jämlikhet mellan könen går i snigelfart – hur svårt kan det vara? Politikernas fortsatt fartblinda tro att de politiska och ekonomiska ramarna är överordnade naturens och att arbete är livets egentliga mening, allt i modernismens heliga namn, ger mig krupp. Så ock, konsumtionshetsen, underblåst av reklamens förljugna löften om självförverkligande. Här finns en klar historisk koppling till katolska kyrkans avlatsbrev medförande pin-koden till pärleporten. Konsumtionskritik är också ett bärande tema i utställningen. Sist men inte minst: de senaste årens allt mer högljudda vapenskrammel.
Berätta om svängen från tekniker till humanist/konstnär!
Det är en ganska vanlig missuppfattning att tekniker och fysiker är ungefär samma sak. Visserligen finner fysik sina tillämpningar i teknik, men ren fysik som jag läst räknas i den akademiska världen till de filosofiska ämnena. Jag är inte ens särskilt teknisk; tummen sitter påfallande nära mitt i handen. Att hustru kallar mig elingenjör, vvs-ingenjör etc. allt efter behov är bara rent fjäsk för att själv slippa det tröstlösa micklandet. Ett djupt rotat socialt engagemang har jag alltid haft, men förutom en vild fundering på att bli kreativ kock, kände jag som ung att mitt kall ändå var inom naturvetenskapen. Lekfullheten med språket fanns där redan då, men formerna för det fann jag väl först genom senare års bloggande. Leken med bilder är däremot av betydligt färskare datum; det började som rena illustrationer till mina ordkrumelurer i bloggen. Åter tillbaks till din fråga: Med åren och den erfarenhet livet gett, har fokus så sakta förskjutits. Numera har jag lagt forskningen på hyllan, även om jag fortfarande arbetar på högskolan som ett slags högre utbildningsadminstratör. Förutom de utmaningar språkliga frågor ibland erbjuder, begränsas det mer genuint logiska tänkandet till tävlingsbridge i par med hustru på hyfsat hög nivå en gång i veckan. Så visst har jag gjort en sväng, fast lika försiktig som när jag någon gång ibland sätter mig bakom ratten.
Jernis vid vägkanten utanför sitt sommarhus i Skärlöv. Här sitter han gärna och mediterar. Och säkert föds här även en och annan idé till nästa konstverk.
Var, när, hur rullar du eventuellt ut din nästa utställning?
Jag har inga planer alls. Min förra och första utställning var 2011. Räknar vi framlänges kommer den tredje att bli 2021. Skapandet tar sin tid. Sen är det otroligt mycket jobb med själva utställningen. Det är inte bara att trycka på utskriftsknappen, inte om man är så petig som jag. Den som inte tror mig kan fråga en ytterst tålmodig hustru. Allt mellan smärre justeringar till att göra om från grunden för att få bloggbilderna presentabla på papper i storformat har krävts. Dessutom är det mycket kringarbete.
Har du slutmål? Att bli konstnär på heltid? Bli rik och berömd och större än Picasso?
Haah … hr. P kunde ju inte ens avbilda en kubisk kub. Min nykubism, made by Jernis, kommer att slå världen med häpnad! Skämt åsido: Nej, jag har inget slutmål, utan kommer att fortsätta så länge det är kul och givande och orken finns. Kroppen har fått sina törnar under årens lopp. Någon ambition att få någon utkomst från mina bilder eller skrivandet har jag inte, det är och får nog förbli en ren hobby. Rik i ekonomisk bemärkelse är verkligen ingen strävan, det materiella blir då lätt till ett själsligt ok. God miljö, godhjärtade och inspirerande medmänniskor, tak, värme och gott på tallrik och i glas, allt det har jag redan och är fullt nöjd med. Kändis? Absolut inte. Jag känner mig mycket obekväm att stå i fokus, att agera inför okända, skyr stora folkmassor och ogillar storstäder. Ibland när jag är inne i centrum kan till och med Gävle kännas för stort. Att vara från hemmets lugna vrå suger, särskilt över natten. Allt det där har blivit värre med åren. Fast erkännande skulle väl kunna vara okej, bara jag får vara ifred.
by med 14 invånare
Vi ska snart titta närmare på en säregen gård i denna småländska natur, så väsensskild den platta och många gånger enformiga öländska. Men först andas vi in atmosfären och försöker vänja oss vid den nästan totala tystnaden. Vi växlar ned, backar i tid och stänger av telefoner och övrigt modernt. Här brukar man jorden som för hundra år sedan. Här hör vi korna idissla och fåren röra sig över tuva och äng inom mil av gärdesgårdar. Välkommen till en tid som flytt. Välkommen till Träthult!
En slagen lycka inne i blandskogen. Gräset får torka på slag – om vädret tillåter.
Under 20 års tid har paret som äger gården rest omkring en mil gärdesgård.
Sten, gärdesgårdar, äng, mera sten, vatten, skog. Landskapet byter ofta ansikte.
Det lär finnas fler än hundra högar med bruten sten på fastigheten.
Små bördigare hagar bland impediment och stenbackar.
Något för dagens arkitekter att begrunda – och lära av. I allt av händer tillverkat finns en självklar harmoni.
Apropå arkitektur… Så fulländad i sin enkelhet!
En av brunnarna. Vi ska titta närmare på den i kommande inlägg… Kreaturens drickkar vid sidan av brunnen är verkligen primitivt – en urholkad stock.
Ljuset blir speciellt i den mustiga och trolska lövskogen. Sällan har vi skådat så höga björkar som här.
Man vågar knappt tänka på hur mycket arbete som ligger bakom gärdesgården bara på denna bild.
Allt är stilla här. Allt är tyst. Just därför hör man annat än man brukar höra.
Marken är så full med sten att det i början känns ovant och svajigt för öländska fötter att vandra här.
Den senaste tiden har det talats mycket om ”det typiskt svenska”. Finns nåt svenskare än detta?
Lunchbaren har öppnat. Självservering.
Bryter du tusen stenar väntar åter tusen… Ett sisyfosarbete! Det eviga slitet på marker som dessa slutade för många med en biljett till ”Amerikat”.
Träden i beteshagarna är hamlade.
I nästa inlägg från Träthult kliver vi in i denna stuga, ”Axels stuga”, noggrant renoverad och representerande en helt annan värld än vår…
Senare tittar vi även in i museet, som är proppfullt med intressanta redskap, prylar och manicker från en tid som aldrig kommer tillbaka…
jesus och jernis
I föregående inlägg frågade vi oss om det i dag finns någon motsvarighet till Jesus, han som mättade tusentals människor med fem kornbröd och två fiskar. Vi sökte nån som kan omvandla fyren Långe Jan till en jättelik flaska whisky stor nog att släcka törsten på tusentals människor. Och den som söker han finner. Se bara här!
Carlas café, alltså. Med början 23 juli…
att mätta hungriga och törstiga
Varför visar Alvarsamt en vinterbild mitt i sommaren? Läs vidare så förstår du – småningom. Jesus lär ha mättat många tusen människor med några kornbröd och två fiskar. Onekligen en bedrift. En fråga: Finns någon som kan mätta många tusen törstiga genom att omvandla fyren Långe Jan på södra Öland till en jättebutelj whisky? I sorlet bakom mig mumlar någon ”ja” – men tillåt mig tvivla… ”Jag kan bevisa det!”, säger denne någon. Kryptiskt? Ja. Den som lever får se…
i röret…
Det är mycket som nu ligger i röret i väntan på att rullas ut. Snart ska vi titta lite närmare på den utställning som invigdes i Näsby i dag: Flätverk med konst och konsthantverk av 18 utställare. Invigningstalade gjorde journalisten, krönikören, författaren, chefredaktören och sommarölänningen Ulf Wickbom.
Vi återkommer alltså i ord och bild av de märkligaste flätarbeten…
Invigningstalare tidningsmannen Ulf Wickbom med sitt egenhändiga flätverk gjort av, ja just det: tidningar.
scenbrottet kan snart få ny scen
Landets kanske mest spännande och udda scen laddar för sommaren. Här hittar du Scenbrottets sajt med bland annat kommande föreställningar vid Södra bruket, Degerhamn.
skälet till annorlunda kyrkogårdsentré
Vi har sett konstruktionen på kyrkorna i både Hulterstad och här i Segerstad: En trappa vid sidan av kyrkogrinden. Och äntligen har någon förklarat deras funktion. Förnamnslösa bröderna Petersson, från ett tidigare inlägg, berättar att den märkliga trappan faktiskt är till för kyrkobesökarna. Förr i världen var ofta kyrkgrinden låst för att hålla kreaturen ute. För att slippa låsa upp den fanns den lilla enkla ”reservtrappan”. Stenen uppe på muren är till för att hålla sig i under den något akrobatiska manövern över muren.
Gåtan är löst. Den lilla trappan är faktiskt till för kyrkobesökare. Det finns också sägner om att den skulle användas för att bära självspillingar till kyrkogården. Det berättas också om att sådana skulle bäras över kyrkans norra mur, för begravning inne på kyrkogården. Att man valde i norr lär ha berott på att kyrkan på domedagen skulle rasa åt norr. Ibland fick självspillingar endast begravas utanför kyrkogården – åt norr.
Segerstad kyrka sedd från vägen.
Även kyran i Hulterstad har en extratrappa vid sidan av den stora ingången. Dess konstruktion är mer lik en vanlig trappa.
spaning från luften ger 6 000 foton – och musikalisk framtid
Det är givande att vara nyfiken och barnslig. Vi följer ibland upp detaljer och överraskningar som vi ser på våra KAP-foton. I bilden nedan väckte en detalj vår nyfikenhet…
I detta foto – som för övrigt är det 6 000:e som läggs ut på bloggen – ser vi bruksruinen med sin skorsten. I nedre högra hörnet ser vi stenarna på Geologiska trädgården och ovan den Degerhamns gård. Längre upp mot vänstra bildhörnet ser vi något som överraskar: Några stora rödbruna ”lådor”…
De stora rödbruna ”lådorna” visar sig vara containrar – här i något annan placering än i flygfotot. Och nu ramlar pusselbitarna på plats. Det måste vara de som snart ska bilda scen till Scenbrottets föreställningar! Alvarsamt ser fram mot fortsättningen…
fyrarna byter plats
Flera olika yrkesgrupper och forskare invaderade under påskhelgen fyren Långe Jan inför den kommande flyttningen till norra Öland. Man gjorde mängder av olika mätningar och utförde vissa stabiliseringsinsatser. Fyrområdet var avstängt under hela påskhelgen men Alvarsamt kunde från sandreveln norr om fyren ändå fotografera den arbetande personalen uppe i fyrtornet.
Fyren Långe Jan ska byta plats med fyren Långe Erik, enligt ett så kallat samrådsbeslut mellan Mörbylånga och Borgholm kommuner, godkänt av Sjöfartsverket och EU:s maritima enhet inom sfären navigation och sjöfartssäkerhet.
– Orsaken är de sättningar i grunden som olyckligtvis inträffat under ombyggnaden av Naturum Ottenby, berättar stadsingenjör Sven Dregert för Alvarsamt. Sättningarna skedde redan i mitten av februari och risken är stor att Långe Jan med tiden rasar, eftersom fyrens lutning successivt ökar. Men genom att byta plats på fyrarna skulle problemen vara lösta. Långe Erik är lägre och – framför allt väger han mindre och har mindre vindfång. Dessutom skulle berggrunden där Långe Erik står i dag passa Långe Jan väl. Den är stabilare än här i söder, säger Sven Dregert.
Men nån omedelbar risk med att vistas i området är det ännu inte. Under påskhelgen var personal från Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Lantmäteriet, Sjöfartshögskolan vid Linnéuniverstitetet, Göteborgs Universitet, Länsstyrelsen samt representanter för två bygg- och ett transportbolag på plats i toppen av Långe Jan för att mäta bland annat lutningsökningen men också beräkna totalvikt och nödvändig lastkapacitet på den specialbil som ska utföra den 15 mil långa transporten.
– Vi arbetar enligt den beprövade metoden TDDPU (take down, drive, put upp) som framgångsrikt använts vid flera fyrflyttningar i Louisiana efter de stora översvämningarna orsakade av tornadon Katrina 2005, berättar Bengt-Olof Pliberg, professor i rörelsefysik vid Göteborgs Universitet.
Professor Bengt-Olof Pliberg tror inte att transporterna av fyrarna ska vålla allmänheten några större problem. – Fyrarna körs på av Trafikverket godkända ekipage för de allra största vindkraftverken, och hittills har vi bara hittat en enda passage där vägen måste stängas av, men bara för en halvtimme. Sträckan som stängs är korsningen Köpingevägen-Pensionatsvägen öster om Borgholm. Vi återkommer om exakt tid.
Nedmonteringen av fyrarna inleds måndagen 11 april och om allt går enligt schemat har fyrarna bytt plats måndagen 25 april då det blir fest vid båda fyrplatserna. Vid Långe Erik i Ottenby talar landshövdingen klockan 11:00. Klockan 15:30 håller han ett nytt tal vid Långe Jan vid Stora grundet i norr. Ölandskända sångduon Kärlekens trubadurer uppträder och viss fri förtäring utlovas av lokala representanter och aktörer, som uppmanar till att ta med egen stol, eftersom man väntar mellan 2 000 och 3 000 besökare vid varje fyrplats.
livet på bruken – del II
Livet på bruken – del I kan du läsa här.
Södra bruket har varit arbetarnas bostäder vare sig tillhörande industri har tillverkat alun, brutit kalk eller gjort cement. Gösta Wahlgren fortsatte sitt föredrag med att berätta om en utvärdering av arbetet vid bruket gjord i mars 1886 av disponent Wilhelm Johansson vid Ölands Cement AB. Den ger en bra bild av den tidens uppfattningar av rätt och rimligt. Johansson tyckte att gammalt folk kunde hjälpa till med att odla potatis, som skulle säljas och ge lön till arbetarna. Hyreskontrakt med arbetarna skulle införas, liksom ordningsregler. Fri läkarvård vore rimligt, men inte fria medikamenter. De fick hämtas på fabrikens laboratorium. Olycksfallsförsäkring föreslogs och infördes. Vid dödsfall betalades 1 000 kronor ut, vid full invaliditet 2 000. Bolaget betalade hälften av premierna, arbetarna hälften.
Wilhelm Johansson hade också åsikter om hyresersättningen. Hyra skulle inte tas ut men om lägenheten reparerades borde hyran bli 20 kronor om året. Bolaget hade vid den här tiden 75 lägenheter om ett till två rum. Många är dåliga, noterade Johansson, särskilt de vid Södra bruket. Det vore kanske bättre att flytta dem – eller riva hela rasket! Men 1886 klubbades att bolaget skulle satsa 2000 kronor för att rusta upp husen. Disponent Wilhelm Johansson tänkte också en hel del på sig själv och föreslog att disponentbostaden skulle befrias från ohyra genom omtapetsering. Den skulle dessutom fräschas upp med en utvändig målning.
Det blev alltså ingen rivning. Ölands Cement AB tog sitt ansvar, och kåkarna rustades upp. Sadeltaken byggdes om och höjdes. Man inredde ungkarlslägenheter på övervåningen och installerade kakelugnar. Senare tillkom nya vedbodar, uthus och kopplade fönster.
I kaffepausen var det många som ville fram till Gösta Wahlgrens lilla men innehållsrika mobila skärm med handlingar och foton från olika århundraden. I randig tröja ser vi Marianne Jönsson, Segerstad, och i svart och rött Mona Johansson, Dalsjö.
Emil Johansson föddes på Södra bruket 1887. Han berättade för Gösta Wahlgren 1960 att hans mor var ensamförsörjare. Emil fick redan som liten hjälpa till med lastning av dragkärror. Det var en fattig, tung och svår tid som blev ännu värre när Emil skulle börja skolan. Han hade inga skor! Hans mor gick upp till socknens företrädare som hade ansvar för sådana ärenden och förklarade problemet. När han förstått mammans situation sa han:
– Om frun har ekonomiska problem så sälj pojken!
Så väl barn som åldringar auktionerades bort i kyrkans sakristia. Men Emils mamma stod på sig och klarade skivan. Emil kunde småningom försörja sig själv och gifte sig med Agda och kom genom åren att få många förtroendeuppdrag. Bland annat blev han och Agda vicevärdar vid Södra bruket. Familjen blev också ansvarig för den första telefon som fick användas av hyresgästerna på Södra bruket.
Maja Maria Karlsson-Hansson, född 1919, bodde hela sitt liv på Södra bruket. För Gösta Wahlgren har hon berättat att familjen med mamma och pappa och åtta barn bodde i ett rum och kök. Egna uthus kom först 1920. Tvättstugor infördes småningom och gatubelysning kom under 1930-talet. Runt 1920 bodde 325 personer på Södra bruket. För vissa av dem blev livet kort. En liten flicka drunknande i kvarndammen där hon var med sin mor för att vattna nyplanterade skogsplantor. 1929 inträffade en tragisk olycka då sjömarkör Emanuel Lönnkvist, 19, klättrade upp i en elstolpe. Där råkade han komma åt en strömförande ledning, ett eldhav slog upp och han dog på fläcken. Maja berättade också om ett gåtfullt försvinnande. Kurt Hallgren från Södra bruket åkte skidor i backarna vid Alvkällan. Där förlorade han troligen orienteringen och försvann utan något som helst spår. Man hittade honom aldrig.
En annan av Gösta Wahlgrens källor var Stig Karlsson på Södra bruket, född 1932. Han kunde berätta om ”Spikapelle” med fru Hilma. De var vicevärdar vid bruket. Spikapelle var född 1877 och jobbade till han blev 75. Spíkapelle ansvarade bland annat för den manuella tändningen av den elektriska fyren, som stod i gattet där garagen ligger i dag. Spikapelle och Hilma hade många barn. En av sönerna blev sjöman och reste ut i världen. När han kom hem från en Afrikaresa hade han med sig en apa och två sköldpaddor. Apan blev Spikapelles ögonsten och döptes till Putte. Apan Putte fick en fin isolerad koja och han fick även följa med upp i lägenheten. Spikapelle var känd för ett mycket hetsigt humör. När han en dag kom hem efter jobbet och upptäckte att en fin karott hade slagits sönder tände han på alla cylindrar. I högt tonläge frågade han Hilma vem som slagit sönder karotten.
– Det var Putte som hoppade upp på bordet… Jag hann inte hejda honom, svarade Hilma urskuldande.
– Jaså, var det Putte som gjorde det! Ja, ja. Då gör det ingenting. Vi går bara till John Nilsson och köper en ny!
Spikapelle dog 1965.
Elin Engdahl, Ragna Snöberg, Marianne Jönsson och Rosita Svensson vid Gösta Wahlgrens mobila skärm. Nästan alla i bygden har något slags koppling till Södra bruket eller människor som bott där. 1890 gick barnen från Södra bruket och Albrunna i Södra Skolan på bruket. På ett foto från tidigt 1900-tal finns 38 barn och två lärare. Innan Södra Skolan blev till undervisades barnen av ”moster Kristina” som bodde på bruket. Undervisningen bedrevs i ett vindsrum. 1958 upphörde Södra Skolan. Alunskolan tog över.
De som anställdes vid Ölands Alunbruk fick nya efternamn. Exempelvis blev bröderna Niklas och Jonas Petterssons nya namn Bröderman. Långt senare, 1920, var timlönen 93 öre på Cementfabriken. 1925 kom elbelysning till Södra bruket och 1943 installerades elmätare.
Gösta Wahlgren får blomma och stort tack av Rolf Hansson för sitt långa och intressanta föredrag. Och känner jag dessa herrar rätt lär Gösta snart dyka upp igen med andra intressanta berättelser från bygden förr i världen…
livet på bruken – del I
Var på Öland dog ofta sju av åtta barn i en familj? Var på Öland fick de som anställdes byta efternamn? Var på Öland fick man sin lön i träpengar, som inte gick att använda utanför arbetsplatsen? Och var på Öland gick det under ett år åt 5 197 liter brännvin?
Svaren går inte att precisera eftersom arbetsplatsen växlat både tillverkning och namn. Vi nöjer oss därför med att kalla den Södra bruket, som bostadshusen till forna industrier som Ölands Alunbruk och Ölands Cement AB kallas i dag.
Om livet på denna lilla fläck på sydvästra Öland berättade nyligen Gösta Wahlgren på ett Frisammöte i Församlingshemmet, Södra Möckleby. Gösta inledde med att betona att mycket finns dokumenterat om industrierna, deras utveckling och nedgång, om processer, maskiner och byggnader – men mindre om de människor som bokstavligen föddes, levde, arbetade och dog där. Därför la Gösta tonvikten på just människorna, deras slit och släp men också glädjeämnen. Fakta har Gösta hittat i kyrkböcker, sockenprotokoll, husförhör, brev, dagböcker, alunbrukets arkiv och från foton. Alvarsamt återger nedan bara några valda stycken ur det flera timmar långa föredraget.
Längorna i Södra bruket byggdes 1807. Då var de enkla arbetarbostäder, i dag är de vandrarhem och flotta bostadsrätter. På den här tiden var södra Öland genuin glesbygd. 1800 räknade exempelvis Södra Möckleby in 451 invånare. Alunbrukets grundare Axel Adlersparre var på många sätt modern. 1807 lät han exempelvis inrätta arbetskontrakt med de anställda. I dessa garanterades en familj 4 famnar ved, plats för koltäppa, rätt till gudstjänster varje söndag och högtidsdag (något som Alvarsamts utsände skulle betrakta som ett synnerligen hårt straff) och en månatlig mjölkpeng om sex riksdaler silvermynt. Dessa förmåner var verkligen förmåner och skulle inte dras från lönen.
Av andra än Gösta har Alvarsamt hört att det som mest bodde runt 350 personer på bruket. Gösta Wahlgren visade protokoll över anställda vid bruket. 144 olika efternamn var noterade. Men det märkliga var att alla som anställdes fick byta namn. Exempelvis tvingades två bröder från Ås, Niklas och Jonas Pettersson, byta till namnet Bröderman! Det på södra Öland vanliga namnet Snöberg var också ett av bruket bestämt efternamn. Alvarsamt kan inte låta bli att leka med tanken att i dag få ett jobb på exempelvis Cementa, hämta sin arbetsoverall och hjälm och få besked av basen:
– Från och med i dag heter Johansson inte Johansson. Från och med nu heter Johansson Hjälmberg.
År 1811 fick bruksfolket ta emot en gåva under husförhörsdagen. Inte mindre än 21 liter (8 kannor) brännvin delades ut.
– Om man fick brännvinet före eller efter husförhöret framgår inte av handlingarna, berättade Gösta.
Brännvin var en viktig dryck vid den här tiden. Till midsommarfirandet 1811 delade bruket ut: 39 liter brännvin, 1,5 tunna malt (öl), humle och färg och papper till majstång.
– Men utrymmet efter punkten ”godis till barnen” var tomt, berättade Gösta.
Bruket hade egen brännvinstillverkning. Man brände runt 5 200 liter om året. Den eftertraktade varan lagrades i källare med galler för fönstren. Lokalen finns kvar intakt än i dag i huset med nocken åt Geologiska trädgården.
1822 gjordes nån form av samhällsanalys av Södra Möckleby. I den slogs fast att arbetsstyrkan vid bruket var 322 personer – varav 116 barn under 12 år. Barnen fick hjälpa till redan från sju års ålder, ofta med lastning av dragvagnar. Dessa förhållanden som då betraktades som goda och normala har vi i dag svårt att förstå. En familj hade ett rum. Kök delades med flera familjer. Enkelfönster, drag, kyla, smuts och loppor. Mot havet fanns vid den här tiden inga träd, inga rödfyrshögar eller andra skydd mot vinden. Det var extremt trångt, många småbarn lär – ofrivilligt – ha kvävts till döds av sina utsjasade mödrar under sömnen. Gösta berättade om Olof och Clara… De fick åtta barn. Ett av dem uppnådde vuxen ålder. Och det var inget ovanligt eller konstigt med det.
Bruket var under långliga tider en enklav, ett samhälle i samhället. Man kunde handla livsmedel där, till och med på krita. Där fanns skomakare och skräddare. Man hade till och med ett eget penningsystem: Pengar av trä som bara kunde användas inom bruket. Dessa träpengar betalades ut av bokhållaren och förvarades i speciella läderetuier.
– Det finns bara ett enda sånt kvar, sa Gösta Wahlgren och höll upp det för beskådning. Detta!
* * *
Med detta unika föremål slutar vi det första av två inlägg om Gösta Wahlgrens föredrag om bruken.
Gösta Wahlgren på berättarhumör. I över 60 år har han samlat på sig lokalhistoria.
En enda finns kvar: Denna unika läderpåse för brukets träpengar. Den är sannolikt gjord av brukets egen skomakare.
Som flugor kring en sockerbit samlades under kaffepausen nyfikna åhörare runt Göstas mobila minimuséum.
Mötet var ett i raden arrangerat av ”Frivilliga i samverkan”, FRISAM, som är en samverkan mellan Mörbylånga kommun, PRO, SPF, Röda korset, DHR, Lions Mörbylånga, Studieförbundet Vuxenskolan och Södra Ölands anhörigförening. Dessa möten får i fortsättningen hållas i Församlingshemmet, eftersom man bygger om den tidigare lokalen i Alungården för att passa ensamkommande flyktingbarn.
Några av åhörarna är födda och/eller uppvuxna på bruket och kunde verifiera att det Gösta Wahlgren berättade var till hundra procent sant.
I mitten står Gösta Wahlgren och samtalar med Rolf Hansson (i röd tröja).
41 år historia på en minnesanteckning om en enda A 4… Och apropå år… Om åtta år, 2023, kan bygden fira sina bruks 300-årsjubiléum. Förberedelser lär redan pågå och ryktet säger att Sockenföreningen är inkopplad. Men som sagt, det är bara rykten.
soffa för marknadsföring av södra öland
I Ottenby, vid silversmeden Karlheinz Sauers smedja, står en soffa modell större, gjord av smeden Jens Erlandsson från Borgholm. Den rymmer hela släkten och är – vad jag förstår – både smidd och bultad. Möbeln/skulpturen är gjord i järn och trä och inbjuder till lättjefull vila till vindarnas sus…
Det sägs att det har gått åt 36 meter plattjärn till skapelsen.
Att vila skönt på ett armstöd… Är soffan stor, eller min fru liten?
En kraftfull möbel som – i mina ögon – skulle göra sig ännu bättre vid en havsstrand, ungefär som turistmagneten och skulpturen Mennesket ved havet utanför Esbjerg, se bilden nedan. När vi var där i somras var den stora parkeringsplatsen vid sidan av skulpturen knökfull – inte en bil till fick plats. Mitt förslag är att_ _ _
_ _ _ kommunen köper in soffan – om den är till salu – och placerar den på en enkel sockel allra längst ned på revet vid Ölands sydspets med utsikt över det eviga havet. Soffan skulle snart bli ett turistiskt dragplåster, ett självklart besöksmål för selfie-freakar, naturmänniskor, barnfamiljer och fågelskådare.
I soffan skulle man sitta som en prins/prinsessa och fascineras av vågornas eviga rullande, fåglar, sälar och kanske en och annan vilsekommen rysk ubåt.
sett på anslagstavla
Alvarsamt önskar lycka till. Utan kultur ”dör” människan.
att söka är att lära
Om man bara fick sina nyheter serverade av medierna skulle man snart tro att världen är räddningslöst förlorad. Men är man nyfiken och i stället söker verkligheten på det så kallade nätet upptäcker man att medierna inte skildrar en bråkdel av allt det som finns och händer på vår jord – och i universum. Internet har för mig blivit den nyttigaste vitaminsoppan och det förnämsta universitetet. På nätet finns allt, inte bara det som medierna frossar i.
Låt mig nämna en enda sajt, Youtube. Den som inte har varit där tror kanske att där bara finns effektsökande musikvideor med rökmaskiner och discodunk, rullar om gulliga ungar, om tillgjorda brudar, om killar som försöker visa att de är män – och om livsfarliga djur, ofta kallade ”monster”. Nå väl, sånt tröttande material finns det tyvärr oceaner av. Men det finns lika mycket som verkligen är intressant – och framför allt lärorikt. Det är uppbyggande med alla dessa människor som gör videor där de berättar om sina intressen, färdigheter och lärdomar inom specifika ämnen, utan vinstintresse, bara för att det roar dem – och förhoppningsvis andra.
På Youtube kan du lära dig allt. Jag har lärt mig massor om datorer, akvariefiskar, desktop publishing, datorprogram, foto, lödning, flyg, aerodynamik, språk, RC-flyg, grammatik, motorer, svagström och Kite Aerial Photography. Sista ämnet valde jag med avsikt på engelska, eftersom det ofta är det allra viktigaste när man söker: Att söka på engelska, speciellt på Youtube. Det ger hundratals gånger flera träffar än om man gör det på svenska.
I augusti såg jag första gången M/S Envik i Degerhamns hamn. Jag visste ingenting om henne så jag började kika lite på nätet. Och om en så blygsam liten tramp finns massor av information. Det finns till och med en video tagen ombord, visserligen en rätt enformig rulle där hon stångar sig fram på ett vågigt Östersjön. Andra länkar om lilla anspråkslösa Envik är denna. Och denna. Och denna. Och det finns säkert många andra…
Den vetgirige lever i den bästa av världar, i den bästa av tider. Allt finns att ta reda på. Allt finns att lära. Det är bara att söka. Men det gäller att söka rätt. Men att söka rätt är en konst som kräver vetgirighet och kunskap. Vetgirigheten får man stå för själv. Kunskapen finns på nätet. En bra början är att söka kunskap om hur man lär sig att söka kunskap!
M/S Envik, en liten cementfraktare som jag tack vare ”nätet” vet en hel del om.
Ing-maries vävkammare
I morgon slås många dörrar upp till alteljéer, verkstäder och utställningslokaler. För 19:e gången drar Skördefesten igång, enligt deras hemsida Sveriges största. I Södra Möckleby kan du besöka bland andra Ing-Marie Eriksson och vandra runt i hennes vackra gamla stenlada, knökfull med vävnader, ranor, löpare, trasväskor och kuriosa.
Välkommen, säger Ing-Marie i dörren till sin stenlada. Under Skördefesten håller hon öppet fredag 18-01 och lördag-söndag 11-17. Vill du ringa slår du 0485-66 01 44.
Gaveln på stenladan ut mot Alunvägen. Numret är som synes 12.
Interiör. Det är fortfarande sommarvarmt så dörren står öppen…
Trasmattor, vackra och nära på outslitliga. I mina ögon är priserna låga. Mycket låga.
Det sprakar av rena starka färger i Ing-Maries hantverk.
Garn i höstrött, orange och himmelsblått för tankarna till det öländska landskapet just nu.
Man kan inte bli annat än imponerad av Ing-Maries produktion. Och hon gör allting själv.
Milda respektive explosiva färger kontrasterar fint i dessa vävnader.
sångarläger
Långbord vid Södra bruket där det just nu pågår sångarläger för 23:e året i rad. Hundra personer lär sjunga, musicera och inte minst äta ihop. Här kan du läsa om lägret 2012 – och även lyssna.
kvarn vid kvarn…
Kvarnen i Smedby är en liten pärla väl värd att stanna till vid. Träbänkar runt bord av bastant sten passar utmärkt för kaffepaus, och gräsmattan runt kvarnen hålls alltid klippt. Stor parkeringsplats finns också.
För en tid sen berättade Alvarsamt om upprustningen av kvarnen i Albrunna. Snart blir kvarnen i Smedby lika fräsch. Vingarna är redan bytta och nu pågår finliret med byte av ruttet trä, skrapning, inoljning och målning.
Kvarnen underifrån. Det är märkligt hur man kunde få kvarnarna att hålla så bra då nästan alla detaljer är tillverkade av trä. Slitaget måste ha varit stort. Vingarna inte bara snurrar, de trycker ju även in mot kvarnen och man kan bara tänka sig knirrandet och knarrandet då sydvästen ökade i styrka…
Mycket arbete återstår. Här möts gammalt och nytt trä i olika slags förband.
Kvarnens underrede.
Visst är kvarnen vacker, men är den inte – som man säger på seglarspråk – en aning överriggad?
nyvingad
Den vingklipptes i stormen 2014, men sen några veckor tillbaka sitter nya vingar där de ska – på väderkvarnen i Albrunna. Kvarnen stoltserar nu med ett gyllengult kors i virke som doftar tjära i den gassande sommarsolen. Bakom restaureringen ligger idoga Ölands Kvarnförening. Pengarna har man fått av Konung Gustav VI Adolfs fond.
Nästa renoveringsprojekt blir kvarnen i Smedby där jobbet inleds senare i dag med bland annat ett tyskt TV-team på plats.
Kvarnen står i södra änden av Albrunna Trafikplats, Ölands kanske vackraste med sittgrupper, toalett och vidunderlig utsikt över Kalmarsund.
Jobbet gjordes av Kennerth Gustafsson och Staffan Olsson.
Kvarnens baksida sedd från norr.
Monteringen av vingarna tog nästan en dag.
Albrunnakvarnen hör inte till den lilla grupp möllor som fortfarande fungerar. Men man kan få en viss uppfattning av funktionen genom att kolla inkråmet.
Vingat och klart!
Hägna in och hägna ut drar snart vidare…
Till och med 9 juli kan du se utställningen Hägna in och hägna ut i Smedby hembygdsgård 12:00 – 16:00. Expon handlar om Världsarvet i vilket 87 byar i 14 socknar har kartlagts.
10 juli fortsätter utställningen sin turné till Sandby, Mörbylånga och Ottenby.
alvarsamt 