Efter ett tidigare inlägg om Södra kyrkogården föreslog en läsare en titt på Gamla kyrkogården i Kalmar. Den har anor från tidigt 1200-tal. Tidens tand har gjort inskriptionerna på vissa av gravstenarna svårtydda, men det är bara att låta fantasin fylla i det som saknas…
Det är långt mellan gravstenarna. Kyrkogården ser faktiskt mer ut som en park än en begravningsplats.
Här möts tidevarven. Den gamla kyrkogården är inramad av modern villabebyggelse.
Huvudlös riddare och jungfru. Bakgrunden är makaber. 1599 intog hertig Karl Kalmar. Befälhavarna på slottet avrättades för sin trohet mot kung Sigismund. En som förlorade huvudet var den gamle Christoffer Andersson Grip. Man satte upp hand huvud på stadens Västerport för att avskräcka andra. Men Hertig Karl lät även sin hämnd gå ut över Grips sista viloplats där hans fru redan vilade. Hertig Karl lät även halshugga gravstenen!
En dödskalle får oss att inse att våra liv alltid slutar med döden…
Timglaset har ofta använts för att symbolisera livets ändlighet, den utmätta tiden.
En av de mindre stenarna med krona och en svårtydd inskription. Kanske står där: CEKDUN?
Denne man dog 1649. Det är 364 år eller i runda slängar ett dussin generationer sedan.
Mycket text i idel versaler.
En i mina ögon vacker och spännande gravvård – utan text, bara med ”teckenmönster”.
På denna sten står det – kanske: SOPIA LOVISA ADLERCREUTZ FÖDD EHRENBERG. Men vackra namn hjälper inte; även hon dog.
På kyrkogården står även ett monument: Unionsstenen som restes under unionsjubileet 1997. Det var då 600 år sedan Kalmarunionen bildades.
Tja, vad säger man? Personligen tycker jag skulpturen har en aning ”sovjetisk” framtoning.
Relieferna på stenfundamentet gillar jag desto mera. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort dem.
Med små men effektiva medel har konstnären fått fram människans litenhet i guds storslagna hus. Eller är det en feltolkning? Ingen vet. Tolkningsrätten ligger förhoppningsvis i betraktarens öga.
alvarsamt 